Hur förhåller ni er till er kk när ni träffar någon seriös?

Om man inte kan lämna andra romantiska relationer bakom sig när man inleder något "seriöst" men någon ny så ÄR man ju inte seriös själv och den nya relationen kan ju knappast kallas för seriös heller. Då är den ju bara ensidigt seriös från den nya man träffat, själv är man ju totalt oseriös.

Du trasslar verkligen in dig i dina egna resonemang. Ska man inte låta sig bli kär för att det sannolikt blir komplikationer? 

I.o.f.s spännande vis att lösa överpopulation på, ingen skapar förhållanden. 

Om det är en relation får ju alla inblandade "adrenalinkick", hur är det själviskt? Hur tänker du att det ska skapas någon enda typ av relationer? Precis alla är behäftade med komplikationer. 

Om din lösning är att sitta helt själv och spy misantropisk galla på nätet är ju det också en komplikation. En enbart negativ sådan 

Du trasslar verkligen in dig i dina egna resonemang. Ska man inte låta sig bli kär för att det sannolikt blir komplikationer? 

I.o.f.s spännande vis att lösa överpopulation på, ingen skapar förhållanden. 

Om det är en relation får ju alla inblandade "adrenalinkick", hur är det själviskt? Hur tänker du att det ska skapas någon enda typ av relationer? Precis alla är behäftade med komplikationer. 

Om din lösning är att sitta helt själv och spy misantropisk galla på nätet är ju det också en komplikation. En enbart negativ sådan 

Du har verkligen ett jädrans tunnelseende. Ser inga problem någonstans verkar det som. Bara du får ditt.

Nej, vi pratar om att bli kär. Det framgår av det som jag citerar. Och om att skapa relationer. 

Den som svarar mig försöker få det till att det är själviskt att skapa en relation eller bli kär. 

Mitt råd är att du läser vad det står om du vill ha en tolkning istället för att tolka minst sagt fritt och sedan konfrontera mig med din egen skruvade tolkning. 

Som sagt. Ingen kommer någonstans av att diskutera med dina medvetna misstolkningar. Med hjälp av tolkningar av andras(?) inlägg i sin tur. 

Det beror ju kanske på vilka slags komplikationer man pratar om och vilka de drabbar. Om den enda som drabbas är man själv så är det väl ok, men om komplikationerna drabbar andra hårt så känns ju det inte som något speciellt fint att trasa sönder andra människor så man själv ska få sin adrenalinkick?

Du trasslar verkligen in dig i dina egna resonemang. Ska man inte låta sig bli kär för att det sannolikt blir komplikationer? 

I.o.f.s spännande vis att lösa överpopulation på, ingen skapar förhållanden. 

Om det är en relation får ju alla inblandade "adrenalinkick", hur är det själviskt? Hur tänker du att det ska skapas någon enda typ av relationer? Precis alla är behäftade med komplikationer. 

Om din lösning är att sitta helt själv och spy misantropisk galla på nätet är ju det också en komplikation. En enbart negativ sådan 

Man vet väl själv var gränsen går? Jag släpper inte kontakten med vänner eller f.d. och jag har noll avsikt att ha sex med dem. 

Ditt märkliga scenario har jag aldrig hört talas om. Får inte riktigt till det med frågan TS ställer heller. Det måste vara jobbigt att ha sådana svartsjuka katastrofteorier i huvudet om man söker förhållande?

Tack för att du delar med dig av dina förvirrade tankar som tillför tråden så mycket. 

Nej, jag känner ingen så misantropisk som du. Det är långt från samma sak, 

Någon som utgår från de scenarion du målar upp som utgångspunkt. Det finns ju ingen som utgår från sej själv, och sina förvirrade tankar, så mycket som du gör. Sedan vill du att alla andra ska anpassa sej till det. Resonemanget är bakvänt. 

Om du begär att en partner ska sluta ha kontakt med vänner för att stilla DIN oro är det ju du som är den stora egoisten och bara tänker på dej själv. 

Så fort dina åsikter ifrågasätts så drar du på dig offerkoftan och tycker synd om dig själv och börjar prata person istället för sak och förnekar allt du skrivit... jaaag har minsann aldrig sagt att... och... du lägger ord i munnen på mig... etc, etc. Men när du ombeds förklara vad du menade för att slippa bli missförstådd så kan du inte svara på det heller utan snackar bort det med diverse BS om härskartekniker, bla bla bla...

Det är ju helt omöjligt att föra ett sakligt resonemang med någon som

1) Aldrig kan stå för det han skriver
2) Inte kan svara på raka frågor
3) Byter samtalsämne till att diskutera person istället för sak när det passar.

Om du nu känner dig så hemskt missförstådd och påhoppad, varför vill du då inte förklara vad du menade när du ombeds förklara?