Borde vi utreda henne för Asperger?

Eftersom din dotter inte är intresserad och livet verkar fungera väl för henne känns det onödigt att dra igång hela den apparaten. Mentorn tummar verkligen på sanningen där, din dotter har rätt till all slags stöttning oavsett om hon har diagnos eller inte. Det är skolans skyldighet enligt skollagen. Den enda skillnaden är att de får mer pengar om hon har en diagnos. Även utan den har de alltså skyldighet att göra pedagogiska kartläggningar, ge allmänt och särskilt stöd, samtal med kuratorer, speciallärare och allt hon kan behöva för att ta sig igenom skoltiden.

Hon är gammal nog att bestämma själv i den här frågan och hon vill inte. Det borde räcka.

Gällande studierna beror det ju lite på vad läraren menade med det, Hen kan ju ha menat studier efter gymnasiet på universitetet och så, där har man ju andra rättigheter med en diagnosticerad funktionsnedsättning. Det kan ju också varit så att läraren menade att bättre kunskap om hur man funkar (som själva utredningen ger, men som även stöd på hab kan ge) skulle underlätta för studierna. Om det inte är jättelängesen ni hade det samtalet ts kanske du kan fråga läraren vad hen menade? Så du slipper grubbla över det?

Jag håller för övrigt med om att dottern naturligtvis måste vara med och bestämma om en utredning. Man kan ju informera som förälder, kanske boka in ett infosamtal på Bup om dottern är nyfiken osv, men beslutet bör man vara aktiv i i den åldern tänker jag.

Hab kan inte ge BRA stöd. 

Själv var fick jag inte ta ett aktivt beslut, jag tvingades till BUP, och senare tvingades jag till en utredning.
Diagnosen har inte hjälpt mig ett smack. Vad ska man ha den till? Det finns liksom ingen medicin. 
Man blir inte automatiskt lyckligare, får inte automatiskt fler vänner, och så vidare...

Om dottern inte har några stora problem och dessutom inte själv vill, så ser jag ingen anledning att utreda. Det ni skulle vinna på en utredning vore information. Ni skulle få en bättre koll på styrkor och svagheter och råd om hur ni kan underlätta vardagen. Utan utredning får ni lov att ta reda på sådant själva.

Jag har en utredd dotter och en som inte är utredd. Båda har Aspergers. Hon som inte är utredd ser klart på vissa problem hon har, men andra problem är det bara omgivningen som ser. Jag ska ge ett exempel:
Hon kan inte dammsuga. Har aldrig kunnat. Vissa motoriska svårigheter kan ingå i Aspergers, och för henne innebär det att hon inte kan hålla reda på alla moment vid dammsugning samtidigt. Hon sopar och moppar och är nöjd med det. Dammsugning är helt enkelt inte en viktig grej för henne, medan jag blev vansinnig när hon bodde hemma.
Ett problem hon ser däremot är körkortet. Teorin funkar inte. Frågor med 3 svarsalternativ kan hon se 100 svar på, där de flesta är helt orimliga. Det gör i alla fall att hon inte klarar teorin medan körningen går hur bra som helst.

För några år sedan insåg den dottern att hon har Aspergers, och numera behandlar familjen henne på ett annat sätt. Vi accepterar hennes begränsningar och lyfter fram hennes speciella förmågor i stället. Nu när hon bor själv, så gör hon och jag ett arbetsbyte. Jag dammsuger och skottar snö hos henne medan hon organiserar pappersarbetet hemma hos mig. Perfekt!

Du har i stort sett rätt utom på en viktig punkt: Skola får inget extra tillägg för en elev med autismdiagnos. Det ska föreligga stora behov av extra bemanning om skolan ens ska få möjlighet till att få tilldelat några extrabelopp från förvaltningen för att en elev har autism. Inte ens med egen assistent är det säkert att ansökan om tilläggsbeloppet beviljas, utan ska ofta lösas på befintlig budget. Så att det skulle strömma in pengar för att diagnoser ställs, nej det är en grav missuppfattning.

Nu är det ju din erfarenhet av Hab, inte Hab i alla regioner. Det finns utmärkta insatser från andra habiliteringar som arbetar med samtalsstöd och samtalsgrupper i vuxenblivandet. Bland annat hur man agerar i kontakt med andra och skapar och upprätthåller en vänskap. Jag beklagar att du inte fått den hjälp du kunde ha fått.

Jag har läst i andra trådar hur du upplever stödet som finns, vilket är tråkigt verkligen också att du upplever att du blev överkörd vid utredningen, inte ok alls.

Men dina erfarenheter av hab delas som tur är inte av alla. Jag har en vuxen dotter med aspergerrs som är nöjd med det stöd hon får av hab och jag kan se att det är vettiga saker som hon får hjälp med. Bup däremot upplevde jag lite varierande under de år vi hade kontakt med dem. De flesta som jobbade där var otroligt kunniga och viljan fanns där. Men inte alltid resurserna, ibland blev det långa köer eller uppehåll av praktiska resurskäl. Men på det stora hela är jag väldigt nöjd med den hjälp vi fått och framför allt att vi fått hjälp, och vuxenhab tycker jag verkar jättebra!

Tack för snäll och bra respons. 

Tack för era svar! Jag är en grubblare av rang som funderat mkt på om vi gör rätt, men nu när jag läser era svar så känns det som rätt beslut. Information om Asperger och knep hur vi ska bemöta henne känns det som att vi har fått bra, så det behöver vi inte en utredning för. 

Läraren menade att hon skulle ha rätt till mer stöd nu under gymnasietiden, men jag förstår nu att hon inte behöver någon diagnos för det. Kanske har jag och läraren missuppfattat varandra. Det har hittills fungerat väldigt bra på gymnasiet och jag tror det underlättade en del att jag nämnde att hon troligtvis har Asperger. 

Vi fortsätter på det spåret vi börjat på, så får vi se vart det leder :) 

Here we go again... HAB är inte perfekt men att säga att deras stöd aldrig är bra blir fel. Du struntade iaf att skriva nedsättande om de som får hjälp denna gång, alltid positivt.

För mig och många andra hjälper diagnosen enormt när det gäller att förstå sig själv och att man faktiskt inte är totalt värdelös utan haft riktiga svårigheter. Då kan man jobba med sig själv på ett helt annat sätt.

-----

Men jag tycker inte TS ska utreda en gymnasieelev som inte vill och som funkar i vardagen. Ska hon direkt till uni kan jag se poängen då man får rätt till mer stöd och en utredning kan ta flera år men klarar hon gymnasiet bra så är det inte säkert att det behövs. Skulle helt släppa oron. Hon är gammal nog att bestämma själv.

 

(föreslår att du tar kontakt med autismföreningen och ber dem framföra synpunkter till region/habilitering om att de behöver utveckla ett mer matchat stöd till högfungerande patienter. Det har jag gjort genom bl a föreningen och samverkansråd när t ex akutvårdens kommunikation inte varit matchad, bara som exempel ur mitt liv med autistisk anhörig)

Jag hade också låtit det bero Dock om ni vet med er att hon har många anpassningar i bemötande hemma och i skolan, kanske i undervisningens upplägg eller extra förtydligande, hade jag tagit reda på så mycket som möjligt om de rättigheter en autismdiagnos för med sig. Det är först på högskolenivå en diagnos på en NPF får ett "materiellt" värde för hjälp, mer tid och anpassningar i studierna. Om man behöver längre tid för att slutföra sina gymnasiestudier kan det i och för sig ha ett materiellt värde med en diagnos innan högskolestudier (högre ersättning när FK gpr in) Vad gäller LSS så fundera över om det är ett stöd din dotter kan komma att behöva i sitt vuxenblivandet eller för lägre trösklar till praktuk i arbetslivet, för utan diagnos förblir den LSS-dörrens rättigheter stängd.