Leva på existensminimum

Jag har inte tagit mig ur min situation än, men jag kan ju berätta hur jag hamnade där.

Jag arbetade och studerade när jag blev sjuk, blev då sjukskriven, men blev nekad sjukpenning i 1.5 år. fick då gå till soc, som inte gav mig försörjningsstöd på tre månader då de ansåg att jag kunde ha sparat innan jag visste att jag skulle bli sjuk eller få avslag på sjukpenningen. Under de tre månaderna fick jag ganska många skulder för att inte bli vräkt tex. 

Försöjrningsstöd täcker ju inte skulder, så dessa hade jag kvar när jag fick rätt i förvaltningsrätten mot försäkringskassan efter 1.5 år, då gick förstås det mesta av sjukpenningen för den tiden till socialtjänsten för det de gett mig under dessa åren. Jag blev samtidigt återbetalningsskyldig för bostadsbidrag som socialtjänsten tvingat mig söka med en inkomst på 0 (sjukpenningen kom i december det året, så det blev att jag fick 300 000 mer än jag sagt) Socialtjänsten vägrade ge mig en del av summan att betala försäkringskassan för bostadsbidraget, så det betalar jag fortfarande tillbaka på.

Jag var i stort behov av tandvård under tiden jag gick på försörjningsstöd, något jag aldrig fick då socialtjänsten utredde mina behov i hela 5 månader. Så pengarna jag fick över från de 1.5 årens sjukpenning kunde inte gå till skulderna utan fick bli för tandvård, något jag fortfarande behöver mer av egentligen, men har inte mer pengar.

CSN sänker heller inte summan man ska betala på lån förrän man haft försörjningsstöd i tre månader på raken, så utöver det att jag inte fick pengar från socialtjänsten på tre månader skulle jag dessutom betala csn 1200/månad i sex månader.

Jag har nu blivit så less på hur dåligt alla myndigheter fungerar tillsammans att jag valt att gå tillbaka till min tjänst fast jag fortfarande inte är frisk och får behandlingar regelbundet för min sjukdom. Då kan jag åtminstone ordna min tandhälsa och själv styra om jag har mat hemma. Jag hoppas bara att det håller.

Det allra bästa för mig hade varit om jag kunde avsluta min utbildning som jag nästan är klar med egentligen. Men jag har inte riktigt orken att både arbeta och studera medan jag är sjuk, och jag kan inte få mer CSN-lån heller.

Annars kanske vägen ut är att flytta till en plats där mina utgifter är lägre. Men då måste jag byta arbete, och jag har en okej lön där jag arbetar nu, mer än vad jag hade fått i en småstad troligtvis.

Skulderna kommer jag att få leva med i flera år. Det är tråkigt. 

Ska tillägga att jag även är ensamstående förälder. Saker hade nog sett väldigt annorlunda ut om jag hade haft en partner, då hade det blivit slitigt för partnern i något år, men jag hade troligtvis sluppit söka bostadsbidrag och försörjningsstöd och kunnat därmed behålla min sjukpenning.

Min mamma fick mig när hon var tonåring själv, och det tog tid för henne att skaffa en utbildning och ett bättre arbete. Jag växte upp delvis med henne som ensamstående och delvis med en styvförälder. Min egen pappa var inte delaktig, även om vi har kontakt numera. Jag var vuxen när hon var färdigutbildad. Nu valde hon att skaffa flera barn först, så på vissa sätt var fattigdomen självförvållad. Men även när hon hade det ekonomiskt bättre, är det inget som påverkat oss barn då vi inte fått någon hjälp hemifrån.

Båda mina föräldrar har blivit allvarligt och obotligt sjuka i relativt ung ålder också.

Precis, sjukskrivningen blev inte godkänd av försäkringskassan. Först i förvaltningsrätten blev den det, vilket tar 1-1.5 år i normalfallet att överklaga något till.

Det var omöjligt att jobba, blev inledningsvis inlagd på sjukhus.

Nej soc har en fiktiv idé om att om det funnits ett överskott på deras norm (alltså mer än försörjningsstöd skulle ha legat på) i tre månader innan man blev i behov av försörjningsstöd så har man dessa sparade pengar, även om dessa inte finns i verkligheten. Hur man löser den situationen är inget de föreslår hur man ska göra. I vissa fall kan de godkänna hyra akut och matpengar för 57 kr/ dag som ska räcka till allt. I mitt fall gjorde de inte ens det. Jag har ingen att låna av annat än vanliga lån, jag fick matkassar av kyrkan vid några tillfällen, vilket jag är väldigt tacksam för idag. Barnens pappa har även försökt hjälpa till i den lilla mån han kan, men han har absolut ingen god ekonomi heller och bor långt från oss.

Ja, de ville ha tillbaka mellanskillnaden, vilken blir ganska stor om man räknar från 0 till 300 000 i en klumpsumma. Sant att det borde ha slagits ut över rätt tid, och dessutom hade det varit korrekt att jag fick behålla den delen för i själva verket är det ju socialtjänsten som satt mig i situationen, jag ville skriva den inkomst jag skulle ha haft med sjukpenning ifall jag skulle få rätt i förvaltningsrätten, men då hade jag fått avslag på försörjningsstödet enligt handläggaren.

Det som är svårt när man väl hamnat i situationen är att ta sig ur den, då man har svårt att skapa marginaler på ett enkelt sätt pga avbetalningar och eftersläpande kostnader, särskilt med sviktande hälsa. Jag kan tex inte bara flytta, då flytten i sig inte är något jag har råd med i dagsläget (jag arbetar bara 50% just nu) och hade inte klarat av att flytta själv pga min sjukdom. Varje liten utgift blir avgörande, nu när elkostnaderna stigit mycket blir det ett problem för mig tex. och jag måste välja bort annat vi behöver. Vissa månader ligger jag under socialtjänstens norm, men jag väljer att inte be dem om hjälp, för jag klarar inte av förnedringen och arbetet det innebär.

Jag skulle säga att det som skadat mig mycket är att det inte fungerar myndigheter emellan och att reglerna är alldeles för fyrkantiga. Att jag inte fick sjukpenning när jag verkligen var väldigt sjuk är det som skadat mig allra mest. Att försöka fixa allt detta med papper, tjat och överklagan etc när man egentligen hade behövt vila för att bli frisk, det har allvarligt skadat min tillit till trygghetssystemen.

Tyvärr var min uppväxt inte så bra. Men jag tror att min mamma gjorde så gott hon kunde. Mina ljusglimtar är mina syskon.