Anonym (Leva på existensminimum) skrev 2021-12-30 13:45:14 följande:
Nu frågar jag en massa dumma frågor, men det är bara för att öka min förståelse. Så du blev sjukskriven av läkaren men sjukskrivningen blev inte godkänd av FF?
Övervägde du att jobba iaf eller det var omöjligt?
Jag har aldrig varit hos socialen själv, men det låter ju ganska tokigt att man inte kan få hjälp ganska omgående. Har man inga pengar så finns det inga pengar, eller menar soc att man ska låna av vänner/ familj (som man kanske inte har)? Eller ska man ta dyra sms lån? Det gör ju bara situationen värre på sikt.
Angående bostadsbidraget så låter det konstigt att du inte skulle ha haft rätt till det även om du haft sjukpenning? Eller du menar att de vill ha tillbaks mellanskillnaden? Jag tycker också att din inkomst inte borde anges som 300,000 för året, när sjukpenningen gällde för 1,5 år. Dvs 200,000 per helt år. 100,000 tillhör ju det halva året.
Det låter på ovanstående att det som skadat dig mest är att du var tvungen att ta lån när det var som värst och du väntade på soc och som nu kostar dig mer än du har råd med. Och att du inte hade råd med den akuta tandvårdssituation som uppstod?
Precis, sjukskrivningen blev inte godkänd av försäkringskassan. Först i förvaltningsrätten blev den det, vilket tar 1-1.5 år i normalfallet att överklaga något till.
Det var omöjligt att jobba, blev inledningsvis inlagd på sjukhus.
Nej soc har en fiktiv idé om att om det funnits ett överskott på deras norm (alltså mer än försörjningsstöd skulle ha legat på) i tre månader innan man blev i behov av försörjningsstöd så har man dessa sparade pengar, även om dessa inte finns i verkligheten. Hur man löser den situationen är inget de föreslår hur man ska göra. I vissa fall kan de godkänna hyra akut och matpengar för 57 kr/ dag som ska räcka till allt. I mitt fall gjorde de inte ens det. Jag har ingen att låna av annat än vanliga lån, jag fick matkassar av kyrkan vid några tillfällen, vilket jag är väldigt tacksam för idag. Barnens pappa har även försökt hjälpa till i den lilla mån han kan, men han har absolut ingen god ekonomi heller och bor långt från oss.
Ja, de ville ha tillbaka mellanskillnaden, vilken blir ganska stor om man räknar från 0 till 300 000 i en klumpsumma. Sant att det borde ha slagits ut över rätt tid, och dessutom hade det varit korrekt att jag fick behålla den delen för i själva verket är det ju socialtjänsten som satt mig i situationen, jag ville skriva den inkomst jag skulle ha haft med sjukpenning ifall jag skulle få rätt i förvaltningsrätten, men då hade jag fått avslag på försörjningsstödet enligt handläggaren.
Det som är svårt när man väl hamnat i situationen är att ta sig ur den, då man har svårt att skapa marginaler på ett enkelt sätt pga avbetalningar och eftersläpande kostnader, särskilt med sviktande hälsa. Jag kan tex inte bara flytta, då flytten i sig inte är något jag har råd med i dagsläget (jag arbetar bara 50% just nu) och hade inte klarat av att flytta själv pga min sjukdom. Varje liten utgift blir avgörande, nu när elkostnaderna stigit mycket blir det ett problem för mig tex. och jag måste välja bort annat vi behöver. Vissa månader ligger jag under socialtjänstens norm, men jag väljer att inte be dem om hjälp, för jag klarar inte av förnedringen och arbetet det innebär.
Jag skulle säga att det som skadat mig mycket är att det inte fungerar myndigheter emellan och att reglerna är alldeles för fyrkantiga. Att jag inte fick sjukpenning när jag verkligen var väldigt sjuk är det som skadat mig allra mest. Att försöka fixa allt detta med papper, tjat och överklagan etc när man egentligen hade behövt vila för att bli frisk, det har allvarligt skadat min tillit till trygghetssystemen.
