Inlägg från: Anonym (Leva på existensminimum) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Leva på existensminimum)

    Leva på existensminimum

    Jag läste en artikel hos DN härom dagen om en kvinna som tidigare i livet haft en chefstjänst och ett bra välbetalt jobb (det var bara för att skildra exemplet att alla kan råka illa ut). Efter skilsmässa och sjukdom var hennes ekonomi i botten. 
    Jag skulle vilja veta mer om hur olika scenarios har lett till att du eller någon du känner har hamnat i fattigdom? 
    Har ni lyckats komma ur er situation?
    Var det en överraskning att det inte fanns mer hjälp att få genom vårt svenska skyddsnät?
    Om du har barn, har det påverkat dem negativt tror du? 

    Jag är intresserad av att veta mer då jag tror att de allra flesta av oss nog går och tänker "det kommer aldrig drabba mig". Just därför skulle jag vilja få en bättre förståelse för olika människoöden. Men kanske också lärdomen om det hade gått att undvika att hamna i trångmål. 

  • Svar på tråden Leva på existensminimum
  • Anonym (Leva på existensminimum)
    Anonym (Jag) skrev 2021-12-30 12:33:03 följande:

    Mitt liv började i fattigdom och det var inte så konstigt. Nyexad från gymnasiet får man inga välbetalda jobb, det finns varken utbildning eller erfarenhet i det läget. Det var först efter att jag studerat vidare som jag kunde få bättre jobb.


    Menade du att du har växt upp i en fattig familj och först kunde ta dig ur det när du studerat vidare? 
    Vet du isf varför din familj var fattig? Har det påverkat dig som vuxen?
  • Anonym (Leva på existensminimum)
    Anonym (gg) skrev 2021-12-30 12:52:34 följande:

    Ska tillägga att jag även är ensamstående förälder. Saker hade nog sett väldigt annorlunda ut om jag hade haft en partner, då hade det blivit slitigt för partnern i något år, men jag hade troligtvis sluppit söka bostadsbidrag och försörjningsstöd och kunnat därmed behålla min sjukpenning.


    Menar du att om du haft hjälp med ekonomin genom partner så hade du inte varit betalningsåterskyldig när du väl fick igenom din rätt till sjukpenning? Och därmed haft en bättre ekonomi idag? 

  • Anonym (Leva på existensminimum)
    Anonym (gg) skrev 2021-12-30 12:43:24 följande:

    Jag har inte tagit mig ur min situation än, men jag kan ju berätta hur jag hamnade där.

    Jag arbetade och studerade när jag blev sjuk, blev då sjukskriven, men blev nekad sjukpenning i 1.5 år. fick då gå till soc, som inte gav mig försörjningsstöd på tre månader då de ansåg att jag kunde ha sparat innan jag visste att jag skulle bli sjuk eller få avslag på sjukpenningen. Under de tre månaderna fick jag ganska många skulder för att inte bli vräkt tex. 

    Försöjrningsstöd täcker ju inte skulder, så dessa hade jag kvar när jag fick rätt i förvaltningsrätten mot försäkringskassan efter 1.5 år, då gick förstås det mesta av sjukpenningen för den tiden till socialtjänsten för det de gett mig under dessa åren. Jag blev samtidigt återbetalningsskyldig för bostadsbidrag som socialtjänsten tvingat mig söka med en inkomst på 0 (sjukpenningen kom i december det året, så det blev att jag fick 300 000 mer än jag sagt) Socialtjänsten vägrade ge mig en del av summan att betala försäkringskassan för bostadsbidraget, så det betalar jag fortfarande tillbaka på.

    Jag var i stort behov av tandvård under tiden jag gick på försörjningsstöd, något jag aldrig fick då socialtjänsten utredde mina behov i hela 5 månader. Så pengarna jag fick över från de 1.5 årens sjukpenning kunde inte gå till skulderna utan fick bli för tandvård, något jag fortfarande behöver mer av egentligen, men har inte mer pengar.

    CSN sänker heller inte summan man ska betala på lån förrän man haft försörjningsstöd i tre månader på raken, så utöver det att jag inte fick pengar från socialtjänsten på tre månader skulle jag dessutom betala csn 1200/månad i sex månader.

    Jag har nu blivit så less på hur dåligt alla myndigheter fungerar tillsammans att jag valt att gå tillbaka till min tjänst fast jag fortfarande inte är frisk och får behandlingar regelbundet för min sjukdom. Då kan jag åtminstone ordna min tandhälsa och själv styra om jag har mat hemma. Jag hoppas bara att det håller.


    Nu frågar jag en massa dumma frågor, men det är bara för att öka min förståelse. Så du blev sjukskriven av läkaren men sjukskrivningen blev inte godkänd av FF? 
    Övervägde du att jobba iaf eller det var omöjligt?

    Jag har aldrig varit hos socialen själv, men det låter ju ganska tokigt att man inte kan få hjälp ganska omgående. Har man inga pengar så finns det inga pengar, eller menar soc att man ska låna av vänner/ familj (som man kanske inte har)? Eller ska man ta dyra sms lån? Det gör ju bara situationen värre på sikt. 

    Angående bostadsbidraget så låter det konstigt att du inte skulle ha haft rätt till det även om du haft sjukpenning? Eller du menar att de vill ha tillbaks mellanskillnaden? Jag tycker också att din inkomst inte borde anges som 300,000 för året, när sjukpenningen gällde för 1,5 år. Dvs 200,000 per helt år. 100,000 tillhör ju det halva året. 

    Det låter på ovanstående att det som skadat dig mest är att du var tvungen att ta lån när det var som värst och du väntade på soc och som nu kostar dig mer än du har råd med. Och att du inte hade råd med den akuta tandvårdssituation som uppstod? 
  • Anonym (Leva på existensminimum)
    Anonym (gg) skrev 2021-12-30 13:55:11 följande:
    Min mamma fick mig när hon var tonåring själv, och det tog tid för henne att skaffa en utbildning och ett bättre arbete. Jag växte upp delvis med henne som ensamstående och delvis med en styvförälder. Min egen pappa var inte delaktig, även om vi har kontakt numera. Jag var vuxen när hon var färdigutbildad. Nu valde hon att skaffa flera barn först, så på vissa sätt var fattigdomen självförvållad. Men även när hon hade det ekonomiskt bättre, är det inget som påverkat oss barn då vi inte fått någon hjälp hemifrån.

    Båda mina föräldrar har blivit allvarligt och obotligt sjuka i relativt ung ålder också.
    Förhoppningsvis fanns det ljusglimtar också med en ung mamma trots att ekonomin var sämre? Min mamma fick mig i 30 års åldern och har alltid varit väldigt mycket "mamma". Att prata killar, mens och liknande var aldrig aktuellt. Men även om vi inte stod nära på det viset så var det en trygg miljö. Middagen stod på bordet varje dag kl 17.30, hemlagat och näringsriktig. Skjuts kunde man alltid räkna med till kompisar och aktiviteter. 
Svar på tråden Leva på existensminimum