När är det dags att gå?

Jag tror att du redan är där. Du ser ett annat liv framför dig och det lockar. Vad är det då som får dig att stanna?
Finns kärlek?
Handlar det om ekonomi?
Om trygghet?

Det verkar mer som att du ser problem med din man i relationen till barnen tex. Du försöker bemöta dem efter behov medan han  mer eller mindre bara förstör. Du städar och plockar och önskar detsamma av honom men då vill inte han för att andra stökar till? Som att de inte stökar till när DU plockar?
Det ständiga plockandet och återförandet av saker till sin plats tar ju aldrig slut i ett hem även om man  hjälps åt (för då ska barnen påminnas om plockandet). 

Säg som du känner och se vad du får för respons. Familjerådgivning kan vara ett steg på vägen. Inte nödvändigtvis för att lösa problemen och fortsätta tillsammans utan för att få ett bra avslut. Om man vill. 

Nej alltså ska man leva i en relation så hjälper det inte att man kan skratta. Och att han köper hem småsaker till dig ibland mildrar inte det faktum att han motarbetar dig (verkar det som) gällande barnen och inte drar sitt strå till stacken.
Vad man hade önskat i detta fallet när du tar på dig så stort ansvar gällande era (ERA) barn, deras omsorg, hur man bör bemöta dem osv är i så fall att han hade hoppat in och tagit tag i resten. Precis allt det andra. Jobbat förstås men sen utöver det lagt varje vaken minut på saker som gagnar er. Städa, fixa, plocka, ordna, förbereda, laga mat osv.
Det är inte kul. Det är inte "kul" att ha noll fritid, känna sig stressad och leva med känslan av att det aldrig tar slut. Jag tror inte att du tycker att det är "kul" heller alltid men nu är det som det är. Ibland får man en giv av livet som man inte väntat sig och då får man bara deala med den. Man får gå in i ett särskilt "mode" där man blir ett team och löser saker