När är det dags att gå?

Jag har varit tillsammans med min man i 18 år. Vi har 4 barn i åldrarna 7-16 år tillsammans. Jag känner mig så frustrerad och missnöjd med hela min livssituation och jag känner att min man är en stor del av detta. Men när är det dags att gå?

Ett av de mindre barnen har en kronisk sjukdom (medför intellektuell funktionsnedsättning bl.a) vilken kräver ständig påpassning och anpassningar. Dessutom har en av tonåringarna autism och adhd och pluggar numera hemifrån. Hemma är även jag, eftersom allt jobb kring det här inte möjliggör för mig att jobba. Mycket beror också på mannens arbetstider och att jag måste rätta mig efter dem.

För att nämna några exempel, utöver att jag drar största lasset med barnen, så tycker jag att mannen är helt avskärmad från både mig och tonåringarna, vilket de ofta signalerar de med. Vi har en fin kontakt och sitter ofta i soffan och pratar och skrattar på kvällarna. Mannen tittar i mobilen. Eller; vi har tillsammans kommit överens om hur vi ska minska utbrott etc (i samarbete med psykolog) för barnet med sjukdom. Istället blir mannen arg och skriker när det händer något. Jag tror på positiv förstärkning, han försöker köra nåt slags höja rösten eller skrik så ska ungarna lyssna. Eller; jag ber om hjälp för att hemmet är stökigt, han säger att han försöker plocka men att alla andra bara stökar till. Känns som att han tagit på sig någon slags offerkofta.

Nu är jag så less och drömmer om en egen lägenhet där jag och barnen kan få ordning och reda och jag själv kan hålla koll på mediciner, övningar, barnens skolor etc. Det känns som att mannen bara är en bromskloss. Har försökt prata lugnt och sansat massor av gånger men det hjälper ju inte, kanske är det bara så här han är. Vet inte riktigt vad jag vill förutom att prata av mig. Och ja; när fan är det dags att gå!?