Anonym (mamma till funktionshindrat barn) skrev 2021-11-16 09:38:53 följande:
Du har skrivit om detta tidigare och inget har alltså hänt?
Pappan har alltså inte gjort något, inte tagit kontakt med Bup, inte pratat med skolan om dom har märkt något?
Jag kan förstå att det är jobbigt men varför gör ingen något?
Om det är så att han har tagit skada för att hans mamma använde droger när hon var gravid ska det ju utredas.
Använder hon droger nu ska hon absolut inte ta hand om pojken.
Din man måste ta tag i saken, även om pojken har problem så är det ju självklart att han märker att du hatar honom, pappan orkar inte, ser ni inte vad ni gör mot pojken?
Och du är stolt över att han tar bättre hand om dina barn?
Du fattar att även du eller dina barn kan råka ut för sjukdom eller olycka och bli funktionshindrade.
Det är inte soc anmälan ni ska göra om det inte är för att ni tror att barnet far illa hos mamman om hon använder droger fortfarande.
Om barnet far illa hos er kan ni soc anmäla er själva för utredning,
men det är Bup eller vårdcentral ni kontaktar för utredning, prata gärna med skolan om hur han är där, kontakta skolläkaren om inte annat, dom kan slussa er vidare.
Du säger att du soc anmält flera gånger, vad är det du har sagt?
klart dom gör en utredning om du soc anmäler din man och mamman, sen kan den läggas ner.
Vad menar du att soc har sagt?
Har ni varit där på samtal?
Att du blir trött och inte orkar är en sak, det kan man förstå men du måste ju förstå att föräldrarna måste göra något, är mamman drogmissbrukare är hon inte lämplig, inte din man heller om han inte orkar.
Du kan tycka att pojken är jobbig och att du inte orkar men hata honom för att hans problem är empatilöst.
Jo det är synd om pojken som har en mamma som verkar vara missbrukare och skadat honom under graviditeten, en pappa som inte orkar engagera sig och inte verkar tycka om honom och en styvmamma som hatar honom.
Inser du inte vilken dysfunktionell familj ni är?
Varför låter pappan honom åka till mamman om hon fortfarande går på droger?
Och du vill att han ska vara ännu mer hos en som gör det?
Nu får någon ta ett vuxenansvar!
Men du som vuxen vill att din man ska överlämna ansvaret till mamman som skadade honom under graviditeten och troligtvis använder droger nu för att du tycker att det är jobbigt?
Din relation till din man är alltså så mycket viktigare än att hans son får hjälp
och inte ska behöva känna sig hatat i sitt hem.
Han ska överge sin son för att du önskar det, du tycker alltså att du är viktigare än hans barn. Det säger mycket om dig som människa, du går före barn.
Alla förstår att det är en jobbig situation och att du känner att du inte orkar och är less men att därifrån hata och vilja att din man överlåter allt ansvar till en troligtvis drogberoende mamma för att du ska gå före den son han inte gör något för att hjälpa, ja det egoistiskt och empatilöst.
Jag signade aldrig upp på att bli eller ersätta en mamma till honom. Det var inte därför jag blev ihop med och gifte mig med min man. O han var inte heller ute efter en mamma till hans barn. Bonus har en mamma som kämpar för att få ha honom mer, men vi litar inte på att hon fixar det varken ekonomiskt eller att hon håller sig drogfri och nykter från alkohol som hon intar ganska frekvent varje helg. Att jag VILL att han ska flytta dit på heltid betyder inte att jag ska se till att han gör det.
Jag har 2 egna barn i samma ålder att se efter. Och det gör jag bra. Jag ser till att dom klarar/klarat skolan, kan ta hand om sig själva. Förbereder dem för vuxenlivet.
Min mans son tar jag också hand om...såklart. Vad jag känner och uttrycker här är just vad jag KÄNNER. Inte vad jag säger eller förmedlar till bonus. Jag försöker såklart hjälpa honom på alla sätt jag kan och orkar. Jag HATAR inte honom. Jag tycker det är jobbigt att ta hand om honom då han är efterbliven/funktionshindrad.
Självklart är det inte hans fel att han är efter. Han hade behövt antingen en avlastningsfamilj eller mycket mycket mycket mer stöd, typ särklass för länge sedan. Hela familjen hade behövt det stödet. Men varken soc eller skolan agerar på hans skolgång längre, dom meddelar bara att han har hög frånvaro och inte kommer klara sina betyg.
FSK och skola har tidigare gjort orosanmälningar men inget händer efter det. Jag har inte gjort anmälningarna. Vi har suttit i många möten med soc. Problemet (för mig) ligger i att jag inte vill eller orkar ta samma ansvar för bonus som för mina egna barn i samma ålder. Alla 3 barn i familjen är 14,5-16 år.
På vilket sätt är det fel? Jag tampas redan med 2 bio tonåringar, som f.ö inte är retarded men dom är jobbiga nog med allt testosteron som fullkomligt svämmar över hemma.
Som sagt, jag ger bonus det han behöver i form av mat, skjuts, kläder, uppfostran mm.
Jag önskar han kunde få mer närhet och egentid av sina föräldrar, på ett "förälder till barn-plan". För där brister jag så jävla hårt. Jag kan inte ge honom den biten alls. Jag tycker dock inte att jag SKA eller MÅSTE göra det heller då han har 2 föräldrar.
Min man orkar inte med honom för att han är jobbig och bara gnäller över precis ALLT, vilket gör mig irriterad så jag skäller på honom. Delvis pga att jag egentligen är irriterad på min man som inte "TAR TAG I SIN SON" och hjälper honom. Min man känner såklart ibland att han ska ta parti för sin son vid dessa tillfällen men sen pallar han inte hålla det stödet varpå bonus hamnar i kläm.
Vi har provat familjebehandling via soc där hela familjen var involverad. Mina 2 bio går inte alls ihop m bonus, har aldrig gjort. Jag är livrädd för den dan dom ska börja experimentera med alkohol och ryker ihop på ett eller annat sätt.
Båda mina grabbar tävlar i thaiboxning, brottning och den ena spelar även hockey så dom är ganska tuffa och när bonus ska försöka stå upp emot dem blir det så fel då bonus inte alls är lika stark varken fysiskt eller psykiskt. PLUS att mina 2 muppar går ihop mot honom så han blir rädd. SÅ många gångar som jag stått emellan dem och skyddat bonus.
Vi tolererar inte våld utanför mattan eller rinken och hittills har inga slagsmål brutit ut. Men med såhär mkt testosteron i omlopp är det påfrestande för hela familjen.
När bonus är hos sin mamma är det så lugnt hemma, inga bajsfläckar eller nerpissade golv i badrummet. Smutskläderna läggs i tvättkorgen. Inget gnäll eller dålig attityd. Min sambo och mina grabbar åker tsm till deras träningar och jag kan åka ut i skogen med våra hundar. Bonus blir så utanför och jag önskar att han kunde få vara en del i allt vi gör tsm. Men ingen orkar med honom.
Varför varför varför kan inte soc se det här barnet???!!!
Det enda dom säger är att dom ser att han har ett bra nätverk som ser till hans basala behov.
