Önskar bort min bonus...önskar han inte fanns...eller kan försvinna (flytta till sin mamma)

Jag kan förstå att dina känslor svämmar över.

Man kan älska en person men vara jätte mätt på ett beteende. På dig så låter det som om du och din sambo har kommit till bristningsgränsen efter stt ha inte fått rätt hjälp under så många år.

Att ha ett barn som inte är enligt normen tar mycket tid,energi samt ork. Får man som förälder inget gehör då tar de negativa känslorna över och man ser bara fel.

Om jag vore du så skulle jag göra följande.

* Kontakta BUP och be om en riktig utredning för att få reda på den mentala nivån samt svårigheter. Ju mer information desto lättare blir det att få korttidsboende, avlastningsfamilj, kontaktperson.

* Försök att få barnvakt och umgåd med din sambo på tu man hand då och då. Tror att ni båda har varit med om för mycket för länge för att ha ork för att se det bästa i barnet.

Som du skrev så är det inte barnets fel, ett negativt betende kan bli för mycket.

* Skaffa bildschema med figurer,saker som barnet tycker om. Det jan vara lättare att tvätta händerna om man ser en bild med sina favorit figurer göra det. Om det inte funkar då skulle jag skaffa våtservetter och ge barnet så fort den varit på toaletten.

* Jag som förälder skulle bestämma över klädena och lägga fram kläder för en dag på en stol. På så sätt vet jag att kläderna är rena och blir bytta varje dag.

Jag önskar er all lycka och att ni kan bryta de negativa tankarna.

Troll

Jag har barn i tonåren och nä dem är skitjobbiga men griniga sambos är värre. Sambo kan man byta ut inte ens barn

Det märks att du inte har barn, och ingen erfarenhet av tonåringar iaf. Soc-anmälan.... Ja mycket skit har man väl hört...

Flytta därifrån.

Du har skrivit tidigare om din avsky för det här barnet. Varför igen?

Pappan är värdelös och stackars barn som inte får hjälp och är hatad i sitt eget hem. Klart han inte utvecklas..

Om det är någon tröst är jag helt säker på att bonusen önskar bort dig innerligt också. Är helt säker på att pappan åtminstone i smyg också ångrar sitt val av ny partner.

Du har skrivit om detta tidigare och inget har alltså hänt?
Pappan har alltså inte gjort något, inte tagit kontakt med Bup, inte pratat med skolan om dom har märkt något?

Jag kan förstå att det är jobbigt men varför gör ingen något?
Om det är så att han har tagit skada för att hans mamma använde droger när hon var gravid ska det ju utredas.
Använder hon droger nu ska hon absolut inte ta hand om pojken.

Din man  måste ta tag i saken, även om pojken har problem så är det ju självklart att han märker att du hatar honom, pappan orkar inte, ser ni inte vad ni gör mot pojken?

Och du är stolt över att han tar bättre hand om dina barn?
Du fattar att även du eller dina barn kan råka ut för sjukdom eller olycka och bli funktionshindrade.

Det är inte soc anmälan ni ska göra om det inte är för att ni tror att barnet far illa hos mamman om hon använder droger fortfarande.

Om barnet far illa hos er kan ni soc anmäla er själva för utredning,
men det är Bup eller vårdcentral ni kontaktar för utredning, prata gärna med skolan om hur han är där, kontakta skolläkaren om inte annat, dom kan slussa er vidare.

Du säger att du soc anmält flera gånger, vad är det du har sagt?
klart dom gör en utredning om du soc anmäler din man och mamman, sen kan den läggas ner.

Vad menar du att soc har sagt?
Har ni varit där på samtal?

Att du blir trött och inte orkar är en sak, det kan man förstå men du måste ju förstå att föräldrarna måste göra något, är mamman drogmissbrukare är hon inte lämplig, inte din man heller om han inte orkar.
Du kan tycka att pojken är jobbig och att du inte orkar men hata honom för att hans problem är empatilöst.

Jo det är synd om pojken som har en mamma som verkar vara missbrukare och skadat honom under graviditeten, en pappa som inte orkar engagera sig och inte verkar tycka om honom och en styvmamma som hatar honom.
Inser du inte vilken dysfunktionell familj ni är? 

Varför låter pappan honom åka till mamman om hon fortfarande går på droger?
Och du vill att han ska vara ännu mer hos en som gör det?
Nu får någon ta ett vuxenansvar!

Men du som vuxen vill att din man ska överlämna ansvaret till mamman som skadade honom under graviditeten och troligtvis använder droger nu för att du tycker att det är jobbigt?

Din relation till din man är alltså så mycket viktigare än att hans son får hjälp
och inte ska behöva känna sig hatat i sitt hem.

Han ska överge sin son för att du önskar det, du tycker alltså att du är viktigare än hans barn. Det säger mycket om dig som människa, du går före barn.

Alla förstår att det är en jobbig situation och att du känner att du inte orkar och är less men att därifrån hata och vilja att din man överlåter allt ansvar till en troligtvis drogberoende mamma för att du ska gå före den son han inte gör något för att hjälpa, ja det egoistiskt och empatilöst.

Jaså är det du igen?

Du vet redan att ditt styvbarn inte kommer att förändras eller utvecklas på det sättet du önskar, så antingen gillar du läget eller flyttar ut. Det är bara de två valen som existerar. 

Jag gillar läget absolut. Men jag gillar inte ungen. Han är för fan 15 år och kan inte ens klä på sig vettigt!! Längtar tills han antingen fyller 18 o väljer att bo hos sin mamma.

Ska han bo hos oss måste han gå gymnasiet. Annars åker han ut om han inte fixar sig ett jobb.

Som det ser ut nu kommer han inte klara betygen plus att han inte alls vill gå gymnasiet heller. 

Han har fått ett villkor för att få bo hemma o det är att fixa betygen så han kommer in på gymnasiet. Vill han inte gå mer i skolan måste han skaffa ett jobb, annars åker han ut eller får bo hos mamman. Detta är jag och min man helt överens om.