Han säger jag gör fel

Vi har ett barn på snart två år som är mycket fäst vid mig. Detta kanske pga jag spenderat mest tid med hen, amning , samsovning etc.

Pappan behövde jobba på annan ort ett tag .

Barn i den åldern är väl mest fästa vid mamman naturligt också. Detta är slitsamt för mig men jag försöker mitt bästa med vårt barn.

Nu håller vi på att fasa ut nattamningem och jag vaknar 15 ggr varje natt av ett skrikande barn som jag får säga nej till.

Pappan kritiserar mig när jag under dagtid lyfter upp vårt barn när hon skriker och vill bli upplyft. Han säger att jag är för mesig mot barnet och inte alltid kan göra som barnet vill.

Han är sur för att hon inte flaskmatas ?som alla andra barn? och att hon inte sover i egen säng. Allt är för jag är för mesig mer barnet .

Och att jag fått som jag vill med barnet. Det är mitt fel att hon är så fäst vid mig och allt han vill är att hjälpa men jag har skämt bort barnet menar han och nu är det svårt för honom . Han säger att jag har fel metoder, jämför mig med våra bekanta som har mer strikt metod. Egen säng, tvärstopp med amning etc och menar på att deras liv är enklare

Jag är trött mentalt av jobbet med vår tvååring, jag är inte mesig och jag sätter rimliga gränser. Hon får absolut inte alltid som hon vill. Men trygghetsbiten erbjuder jag henne .

Trött på kritiken från pappan, så trött på hans skit. Orkar inte med honom känner jag.

Jag funderar på om det ens går att mötas på mitten i detta läge och samarbeta när han hela tiden utgår från att jag gör fel o h förstör för oss som par , och gör det svårast för mig själv.

Tappat attraktion och kärlek till honom pga det, vill bara bli av med honom känner jag då han inte hjälper mig elller stöttar mig mentalt.

När jag ber om stöd bara i det jag gör säger han då att jag vill styra och att han då kommer gå med på något han tycker är fel.

Vad göra i denna sits? Fortsätta med honom eller försöka lösa på annat sätt?

Vill inte att vårt barn ska bli förvirrat av våra olika uppfostringsmetoder