Vill skiljas
Jag och min man har varit tillsammans i sex år och gifta i fyra, vi har en son på 2,5år tillsammans. Min man har en son på 12 sen tidigare oxå som är med oss inte riktigt halva tiden. Superfina ungar båda två. Bor i radhus i ett idylliskt lite område. Bra jobb båda två. Trygg tillvaro, ser nog väldigt bra ut utifrån.
Men jag är så olycklig, vi trivs inte ihop. Vi är inte snälla med varandra. Känns min man fullkomligt dränerar mig på energi, bara av att vara i samma rum. Ganska ofta osams och då får jag som regel höra hur värdelös jag är, white trash, så tråkig att ingen vill umgås med mig osv. Får ofta höra hur dålig jag är på laga mat, och allt annat som behöver göras i ett hem. Mina vänner har ?försvunnit? mer och mer, jag bjuds inte in längre som förr. Jag tror inte mina vänner vill umgås med honom, han ska bums med när jag ska iväg på ngt, eller så hittar han på ngt som gör att jag inte kan åka.
Han är väldigt oengagerad i vår son, jag gör allt. Köper och betalar hans kläder, tar alla ledsna nätter, de ytterst få nätter som han gått upp har bara gjort vår son ännu ledsnare. Inte en enda gång har min man gått upp och gjort honom redo för förskolan på morgonen och jag tar alla nattningar. Han visste inte ens om att pojken haft öroninflammation i våras med hög feber och gråt om nätterna och kampen att få i honom penicillin.
Väldigt mycket fokus är på hans behov, träning osv. Att jag skulle vara trött finns inte. Bara gnäll på hur dålig jag är. Jag vill inte umgås med honom längre, han får mig bara att må dåligt och jag bidrar inte längre till att försöka nära vår relation.
Ändå har jag så svårt att ta steget! Tänker på vår son, som jag skulle vara tvungen att vara utan så mycket och som skulle vara tvungen att vara med honom. Jag tänker på stora pojken. Och vad alla ska tänka, alla kommer klandra mig för uppbrottet. Jag har en gång älskat honom och är konstigt nog inte helt tillfreds med att såra honom. Jag är orolig för allt praktiskt, ekonomin, boendesituationen osv.
Hur klarar man att lämna?!? Hur har andra klarat det?
Det finns så mycket i det här som låter så oerhört sorgligt, mest reagerar jag på att din partner tycks vilja trycka ner dig med epitet ämnade att sänka dig under hans nivå för att kunna utöva kontroll och makt över dig. Få dig att ständigt känna dåligt samvete för att i hans ögon prestera bättre.
Det verkar inte vara en solid grund att bygga ett fortsatt liv så jag tycker du ska kontakt med dina förändrar, dina närmsta vänner för att få hjälp över den ekonomiska tröskel som oroar dig. De vänner som inte vill vara kvar efter att du har valt att vara lycklig är inte äkta och det är en välgärning att bli av med dem.