Vill skiljas

Jag och min man har varit tillsammans i sex år och gifta i fyra, vi har en son på 2,5år tillsammans. Min man har en son på 12 sen tidigare oxå som är med oss inte riktigt halva tiden. Superfina ungar båda två. Bor i radhus i ett idylliskt lite område. Bra jobb båda två. Trygg tillvaro, ser nog väldigt bra ut utifrån.

Men jag är så olycklig, vi trivs inte ihop. Vi är inte snälla med varandra. Känns min man fullkomligt dränerar mig på energi, bara av att vara i samma rum. Ganska ofta osams och då får jag som regel höra hur värdelös jag är, white trash, så tråkig att ingen vill umgås med mig osv. Får ofta höra hur dålig jag är på laga mat, och allt annat som behöver göras i ett hem. Mina vänner har ?försvunnit? mer och mer, jag bjuds inte in längre som förr. Jag tror inte mina vänner vill umgås med honom, han ska bums med när jag ska iväg på ngt, eller så hittar han på ngt som gör att jag inte kan åka.

Han är väldigt oengagerad i vår son, jag gör allt. Köper och betalar hans kläder, tar alla ledsna nätter, de ytterst få nätter som han gått upp har bara gjort vår son ännu ledsnare. Inte en enda gång har min man gått upp och gjort honom redo för förskolan på morgonen och jag tar alla nattningar. Han visste inte ens om att pojken haft öroninflammation i våras med hög feber och gråt om nätterna och kampen att få i honom penicillin.

Väldigt mycket fokus är på hans behov, träning osv. Att jag skulle vara trött finns inte. Bara gnäll på hur dålig jag är. Jag vill inte umgås med honom längre, han får mig bara att må dåligt och jag bidrar inte längre till att försöka nära vår relation.

Ändå har jag så svårt att ta steget! Tänker på vår son, som jag skulle vara tvungen att vara utan så mycket och som skulle vara tvungen att vara med honom. Jag tänker på stora pojken. Och vad alla ska tänka, alla kommer klandra mig för uppbrottet. Jag har en gång älskat honom och är konstigt nog inte helt tillfreds med att såra honom. Jag är orolig för allt praktiskt, ekonomin, boendesituationen osv.

Hur klarar man att lämna?!? Hur har andra klarat det?

Det finns så mycket i det här som låter så oerhört sorgligt, mest reagerar jag på att din partner tycks vilja trycka ner dig med epitet ämnade att sänka dig under hans nivå för att kunna utöva kontroll och makt över dig. Få dig att ständigt känna dåligt samvete för att i hans ögon prestera bättre.

Det verkar inte vara en solid grund att bygga ett fortsatt liv så jag tycker du ska kontakt med dina förändrar, dina närmsta vänner för att få hjälp över den ekonomiska tröskel som oroar dig. De vänner som inte vill vara kvar efter att du har valt att vara lycklig är inte äkta och det är en välgärning att bli av med dem. 

Det är så skönt på ngt sätt att läsa era svar. För ja, jag börjar tro på det. Jag tror det är mig det är fel på. Att jag bara överreagerar. Vilket han säger att jag gör när jag säger ifrån, han säger att jag bara är känslig och inte har någon humor och att det i själva verket är jag som är elak och att jag ska vara tacksam som har honom som kan få lite ordning på mig?

Sen vet jag att han kommer inte göra det lätt för mig? först kommer han blir så där manipulativt snäll, så jag kommer tveka och tro att det kanske är förhastat att lämna och bara jag som inbillar mig. Om jag sen ändå står på mig kommer han inte sky några medel för att förpesta min tillvaro och han kommer använda min pojk för att göra det.

Jag vet jag vad jag måste göra, men jag vet inte om jag är tillräckligt stark.

Jag och min man har varit tillsammans i sex år och gifta i fyra, vi har en son på 2,5år tillsammans. Min man har en son på 12 sen tidigare oxå som är med oss inte riktigt halva tiden. Superfina ungar båda två. Bor i radhus i ett idylliskt lite område. Bra jobb båda två. Trygg tillvaro, ser nog väldigt bra ut utifrån.

Men jag är så olycklig, vi trivs inte ihop. Vi är inte snälla med varandra. Känns min man fullkomligt dränerar mig på energi, bara av att vara i samma rum. Ganska ofta osams och då får jag som regel höra hur värdelös jag är, white trash, så tråkig att ingen vill umgås med mig osv. Får ofta höra hur dålig jag är på laga mat, och allt annat som behöver göras i ett hem. Mina vänner har ?försvunnit? mer och mer, jag bjuds inte in längre som förr. Jag tror inte mina vänner vill umgås med honom, han ska bums med när jag ska iväg på ngt, eller så hittar han på ngt som gör att jag inte kan åka.

Han är väldigt oengagerad i vår son, jag gör allt. Köper och betalar hans kläder, tar alla ledsna nätter, de ytterst få nätter som han gått upp har bara gjort vår son ännu ledsnare. Inte en enda gång har min man gått upp och gjort honom redo för förskolan på morgonen och jag tar alla nattningar. Han visste inte ens om att pojken haft öroninflammation i våras med hög feber och gråt om nätterna och kampen att få i honom penicillin.

Väldigt mycket fokus är på hans behov, träning osv. Att jag skulle vara trött finns inte. Bara gnäll på hur dålig jag är. Jag vill inte umgås med honom längre, han får mig bara att må dåligt och jag bidrar inte längre till att försöka nära vår relation.

Ändå har jag så svårt att ta steget! Tänker på vår son, som jag skulle vara tvungen att vara utan så mycket och som skulle vara tvungen att vara med honom. Jag tänker på stora pojken. Och vad alla ska tänka, alla kommer klandra mig för uppbrottet. Jag har en gång älskat honom och är konstigt nog inte helt tillfreds med att såra honom. Jag är orolig för allt praktiskt, ekonomin, boendesituationen osv.

Hur klarar man att lämna?!? Hur har andra klarat det?

Jag var i ett förhållande som du, men utan barn. Den psykiska misshandeln du beskrev känner jag igen, den övergick till gränslöst beteende sexuellt mot mig och tillslut knuffade och skakade han mig.

Du lever i ett destruktivt förhållande och jag hör att du börjar tro på det han säger. Jag trodde också att jag var ful, fet, asexuell och värdelös på allt husligt när jag lämnade mitt ex. Vet du vad, det visade sig att så var det inte. Jag har ett rikt sexuellt liv bakom mig som singel och nu fint med min nuvarande make. Det var bara han som var hemsk.

Lämna honom. När du får distans kommer du inse vad han utsatte dig för. Du kan göra det, skit i alla andra.

Till och med min egen mamma ifrågasatte varför jag lämnade mitt ex, då han var så manipulativt trevlig mot alla utom mig. Jag kunde heller inte sätta ord då på vad han utsatte mig för. Idag är jag läkt inifrån och ut och så mycket lyckligare.

Förstår dock att det inte är lätt med barn. Förhoppningsvis kanske han inte är så intresserad av att ha sonen med tanke på hur lite involverad han är nu?