Mamma - dement eller psykisk ohälsa?

Jahapp, nu gjorde jag helt fel. Jag ringde henne och sa till henne att jag inte vill att hon diskuterar de som "förföljer" henne med mitt barn (under 10 år) och att jag inte vill att hon konfronterar personer när mitt barn är med (som hon gjorde med personalen på fiket - mitt barn var inte med då) . Hon blev såklart jätteledsen och menade att det skulle hon aldrig göra 

Hon frågade om jag inte trodde henne och jag klämde ur mig att jag tycker att det låter väl otroligt. Detta gjorde såklart inte saken bättre. 

Ack ja. Men jag oroar mig faktiskt för att släppa hem mitt barn till henne när hon har de här tankarna. Kanske fult tänkt av mig, men det gör jag. 

Men det här blev inte bra. 

Jahapp, nu gjorde jag helt fel. Jag ringde henne och sa till henne att jag inte vill att hon diskuterar de som "förföljer" henne med mitt barn (under 10 år) och att jag inte vill att hon konfronterar personer när mitt barn är med (som hon gjorde med personalen på fiket - mitt barn var inte med då) . Hon blev såklart jätteledsen och menade att det skulle hon aldrig göra 

Hon frågade om jag inte trodde henne och jag klämde ur mig att jag tycker att det låter väl otroligt. Detta gjorde såklart inte saken bättre. 

Ack ja. Men jag oroar mig faktiskt för att släppa hem mitt barn till henne när hon har de här tankarna. Kanske fult tänkt av mig, men det gör jag. 

Men det här blev inte bra. 

Det är inte så lätt att veta vad som är rätt eller fel agerande. Vad det gäller ditt barn så är det nog bra om du är med när ni ses så att du kan styra upp och parera samtalet. Att diskutera mer faktabaserat är svårt som du ju märkt, försök undvika det.

Det är bara så himla synd. De har umgåtts regelbundet (ofta) och mitt barn älskar sin mormor och mormor dyrkar henne. Men mammas nya tankar gör mig orolig, det här är ju inte hon och jag är rädd att hon vänder sina konspirationsteorier mot vem som nu. Jag har ingen aning om vad jag har att göra med. 

Men mitt eget agerande var definitivt inte det smartaste. Jag är tyvärr en väldigt rationell person och jag slog över lite här. Hon blev onekligen skitledsen för att hon kände att jag inte hade förtroende för att lämna mitt barn hos henne, Samtidigt kan jag inte bara lämna hen där och hoppas på det bästa när nu situationen inte är densamma. 

Men du. Ta lärdom av felen du gör och se till att det blir mer rätt nästa gång istället.

Demens är en sjukdom och hennes verklighet ÄR den hon beskriver. Det kommer aldrig att hjälpa att du säger att himlen är blå för i hennes verklighet ÄR himlen röd. Det är ju du som har fel då. I hennes värld.
Och att hon är sjuk gör det ju svårt för henne att förstå varför hon inte ska få prata om sin verklighet. Vill du inte att hon pratar med barnen om det får du ta ansvaret för att se till så att det blir som du vill istället för att lägga ansvaret på henne, en sjuk människa.  Det är att välja mellan pest och kolera, men kanske det finns flera alternativ än att aldrig skicka dit barnen utan att du är med. Kanske du kan prata med barnen om att hon är sjuk och därför pratar som hon gör? Barn är inte så dumma som man tror utan ibland, rätt ofta faktiskt, är dem mer kloka än vuxna.

Förstår att din situation är otroligt svår, men tycker att du är onödigt hård mot dig själv.

Om din mamma nu är sjuk och inte förstår det, så måste någon vara rationell (du), och eftersom ditt barn och hon har en nära relation är det rätt att du skyddar den relationen, vilket du gör genom att inte låta ditt barn känna obehag, eller hamna i konstiga situationer ( vilket är jättejobbigt när man är barn) när hon är med mormor.

Självklart ska du inte lämna ditt barn där, när allt är så virrigt, du gjorde vad so m krävdes och jag tycker att du verkar omtänksam gällande din mamma, men du har rätt att reagera.

Frågan är hur du ska få din mamma att ta emot hjälp.

Jag hade trotsat att mamma blir ledsen, man blir tvungen om et är demens ändå förr eller senare. Bättre att hon isåfall kan få medicin mot symptomen om det är alzheimers, även om hon aldrig blir bra, så kan hon då få må mycket bättre. Det gjorde stor skillnad för min mamma som upplevde mycket ångest inledningsvis när hon blev sjuk. Med medicin så var hon ju fortfarande sjuk, men hon var glad och sjuk. Det gör mycket.

Kan inte ts få henne till läkare så återstår nog bara en orosanmälan till socialtjänsten eller samtal med vårdcentralen eventuellt. De kan diskret skicka kallelse för "hälsoundersökning" i vissa fall. Vem vet, hon kanske går dit?

Ännu viktigare om det INTE är demens. Hon bränner ju alla sina broar genom att agera som hon gör, blir känd som "galen" där hon bor och om hon faktiskt blir frisk igen så kommer det nog kännas väldigt jobbigt att se tillbaka på den här tiden.

Du har ju personlig erfarenhet , beklagar, men det är lite så jag tänker också.

Hoppas att Ts lyssnar på dig som verkligen vet, förstår att det är smärtsamt, men det verka vara enda vägen.

Det känns omänskligt svårt i den situationen, och min mamma blev också jätteledsen och förstod inte varför vi sa som vi sa till läkaren, då hon själv inte var medveten om sin sjukdom riktigt, eller mer inte medveten om att hon upprepade sig och var lite paranoid (det var ju saker hon glömde eller som för henne var helt verkliga), man har inga bra val i det läget. Men det kan liksom bara bli värre om man inte gör något. Hon kan bli så förvirrad att hon går vilse eller skadar sig själv också.

Jag förstår det och hoppas att Ts med hjälp av dina och andras ord som upplevt, upplever det personligen kan var lite snällare mot sig själv.

Jag hoppas att jag slipper uppleva det ni beskriver, men som sagt det vet man ju aldrig.

Trots det så måste den som är "här" känna att den får göra det som behövs för att skydda den som inte är "här", tycker jag, utan att känna skuld.

Även om det såklart inte är så enkelt.

Jag håller med om att behandling kan göra stor skillnad, och vill slå ett slag för den sortens ambulerande team som vi fick hjälp av när min mamma blev sjuk. De åker alltså hem till den sjuke och de är mycket vana vid paranoia och andra tillstånd av mer svårhanterlig natur där den sjuke själv inte anser sig vara sjuk.

Jag förstår att det känns jättejobbigt, men din dotter kan ha en fortsatt fin relation med mormor även om mormor har förändrats. Men. Det kommer bli annorlunda. Sjukdomen kan bromsas upp och den sjuke kan ha fortsatt fina relationer ett tag - hur länge vet man förstås inte. Min mamma var sjuk i ca 5 år och hon hade perioder då hon var mer klar ganska länge.

Sen blev hon också bättre av rutiner och medicinering. Vanföreställningarna blev mindre markanta, sjönk liksom undan lite. Samtal blev mer normala.

Min far blev blev plötsligt dålig förra året. P.g.a. hans ålder- 74 år då- misstänktes det från vårdens sida att det var demens.

Det som i mina ögon talade emot det var att det kom väldigt plötsligt. Han hade jobbat extra på distans fram till att han plötsligt fick svårt att göra en del saker, hade svårt att resonera och hade förföljelsetankar.

Efter en besvärlig tid kom läkarna till slut fram till att det troligen var en djup depression som lett till psykos och så kallad pseudodemens.

Med facit i hand tror jag att kombinationen av Coronaisolering och att han tog på sig mycket jobb för att ha något att göra ledde till en utmattningsdepression.

Det tog tid att få till en bra medicinering, men numera är han i OK form, även om han inte riktigt är tillbaka där han var tidigare. 

Vården är tyvärr urdålig på att se psykiska symptom hos äldre som något annat än demens. Det är dessutom så att många äldre kan vara rätt så läkemedelskänsliga, så det blir verkligen en balansgång att få till rätt vård.

Även om det skulle vara någon form av demens så är det viktigt att få det kollat, eftersom vissa sorters demens svarar jättebra på bromsmediciner. 

Stort tack till alla som tar er tid och lägger ner energi på den här frågan. 

Jag har fått tag i en demenssjuksköterska och fått lite goda råd, samtidigt som hon, precis som tidigare vårdkontakter, rekommenderade att jag kontaktar mammas vårdcentral och försöker få med henne dit för att komma till insikt om huruvida detta är demens, depression, B12 brist, urinvägsinfektionskonsekvenser eller vad sjutton det kan vara. 

Jag har pratat med maken och han backade mig i oron för att lämna barnet där ensamt (hen är ju väldigt ung och har inte någon egen mobil så hon kan höra av sig om det ballar ur), tills vi har koll på vad detta är får vi ses hela familjen (åtminstone en vuxen med när barnet träffar mamma). 

Jag sköt ju mig lite i foten när jag sa till mamma att jag tyckte att vi skulle gå till doktorn för att kolla upp hennes märkliga tankar. Nu kommer hon ju att betrakta mina försök till vårdkontakter med viss skepsis... Nu får jag försöka få tag i hennes vårdcentral och be dem kalla henne på "hälsoundersökning" med min info i bakgrunden. 

Det här är så himla sorgligt. Er input hjälper jättemycket, så stort, stort tack för det. 

Du har hittills gjort vad du kunnat. Tagit några steg, fått råd och tips. Nu får du avvakta och se om/när du kan få iväg henne till V.c. Förhoppningsvis snart och förhoppningsvis hittar de nåt som går medicinera. Är det begynnande demens får ni ta det därifrån. 

Håller med