ttcjuliaa

Wed 20 Oct 2021 14:15

23 svar

Barnlösheten tar över mitt liv

Hej!

Jag vet inte vad jag vill med denna tråd, jag tror jag behöver skriva av mig lite..

Jag och min sambo har kört utan skydd sedan i juli 2020, Vi är 33 och 35, inga barn sedan tidigare, sunda, röker eller dricker inte, det känns som att vi gör alla rätt men ändå händer det ingenting. De senaste 11 försöken har jag använt mig av Ovia för att kartlägga mens och ägglossning etc. Vi har jobbat väldigt aktivt för att pricka in ägglossning både före, under och efter för att båda ska känna att bebisverkstaden inte ska bli ett schemalagt tvång. Samtidigt har vi ett otroligt rikt liv och gör många saker som vi tycker om och vi lägger mycket tid på att uppskatta och ta hand om varandra.
De första cyklerna när mensen kom blev jag otroligt ledsen och besviken men nu senaste 3(?) cyklerna har jag känt mig helt likgiltig, känner inte ens efter om jag har några graviditetstecken, har redan haft alla tecken men det visade sig ändå till slut att jag inte var gravid.

Vi fick remiss från läkare idag till fertilitetssektionen på sjukhuset. Jag trodde jag skulle bli glad att komma framåt i utredningen men jag känner mig fortfarande helt bortkopplad. De senaste veckorna har jag nästan blivit som besatt av att försöka få reda på hur vanligt det är att inte ha blivit gravid efter så lång tid, vad är det vanligaste felet, hur ser prognosen ut. hur lång tid måste vi vänta etc. Det tar upp i stort sett all min vakna tid.
Ni får gärna dela med er av era tankar och erfarenheter, både bra och dåliga. Behöver bara få höra att vi inte är ensamma

ttcjuliaa

Wed 20 Oct 2021 17:37

#4

Anonym (Alto) skrev 2021-10-20 14:21:03 följande:

Är det du eller din sambo som är 35?

Jag är 33, han är 35.

Anonym (A) skrev 2021-10-20 15:49:19 följande:

Vi har en son på 12 som kom efter 4 ICSI. Jättebra att ni söker hjälp. Vi hade manlig faktor och hade aldrig kunnat få barn utan provrörsbehandling, men fick positiva besked och att det tog 4 försök bedömdes "bara" vara otur. Vården har säkert utvecklades ytterligare nu.

Barnlöshet är ett helvete, så inte konstigt att du "kopplar bort" en period. Spara krafterna tills nästa steg!

Så glad att ni till slut fick er son! Menar de att det bruker gå fortare vanligtvis när man skaffar barn genom ivf/icsi?

Anonym (Teddy) skrev 2021-10-20 15:59:26 följande:

Jag tycker det är bra att du har förmågan att koppla bort eftersom ofrivillig barnlöshet är ett helvete. Det är oerhört tunga saker att bära på och få har förståelse eller kommer med konstiga råd. Nu tycker jag dock att ni ska vänta på vad utredningen säger innan ni betraktar er som barnlösa. Det finns så otroligt många saker som kan vara fel, en del allvarligare men dom flesta faktiskt behandlingsbara. Fortsätt era försök och se utredningen som ett steg närmre ett barn. Lycka till!

Tack <3 Jag känner verkligen igen mig i att det är svårt att få förståelse. Jag har valt att inte dela problemen med vänner eller familj. Jag har gått igenom helvetet redan. Min sambo tar det med ro och tröstar, han är lite mer praktiskt lagd och säger att går det inte så tar vi hjälp.

Vi vet ju inte varför det aldrig händer. Men jag har en förmåga att alltid skuldbelägga mig själv. Det har gått perioder där jag funderat på att både lämna min sambo och ta livet av mig för att jag tror att det är mitt fel och jag känner mig så sjukt okvinnlig och känner sorg över att inte kunna uppfylla både min och min mans dröm.

Jag önskar det fanns ett sätt att spola fram tiden bara för att se om det blir bra till slut och att resan är värd både toppar och dalar..

ttcjuliaa

Thu 21 Oct 2021 13:10

#10

Anonym (Teddy) skrev 2021-10-20 18:24:48 följande:

Jag tänker att det kanske kan vara smart för dig att skaffa samtalskontakt eftersom du reagerar med så allvarliga känslor. En utredning kan ta tid, en ivf-process likaså. Det kräver att man har en grund i att kunna hantera svåra känslor. Och ett starkt förhållande.

Jag förstår absolut att du inte vill berätta ens för nära och kära. Jag kände exakt likadant, vi var väldigt sparsamma med information.

Som avslut vill jag berätta att efter flera års slit så har vi nu vårt barn, vår ögonsten. Och du ska veta att de allra flesta som söker hjälp till slut lyckas få ett barn.

Vill bara säga supertack för din input <3 Tror inte om det är nödvändigt med kurator/psykolog men ska ha det i bakhuvudet om jag får en ny period där jag mår dåligt. Jag har klarat att ta mig ur avgrundsdjupet ganska så kvickt, det har kanske varat en dag eller två efter jag fått mens, och jag tror inte att jag faktiskt hade gjort något av det jag funderar på när jag mår så dåligt.
Superglad att ni fått er bebis! Varje barn är ett mirakel :´)

Anonym (Samma här) skrev 2021-10-21 12:50:34 följande:

Jag känner igen mig så i det du beskriver. Jag och min man har försökt sedan sep 2020 utan att ha lyckats plussa. Vi är mitt uppe i våran utredning nu och det gör det tyvärr inte jätte mycket lättare att kämpa.

Jag tror det är bra att koppla bort lite eftersom det är en väldigt jobbig sak att vara ofrivilligt barnlös. Men jag kan tycka precis som någon annan skrev här tidigare att du kanske ska försöka söka hjälp så du har någon att prata med om det här, eftersom det verkar som att den här resan tär väldigt hårt på dig. Och någon gång ska ni också lyckas ska du se. Håll hoppet uppe :)

Hur långt har ni kommit i er utredning? Vad har ni fått göra hittills? Jag vet inte hur stegen ser ut. Ångrar att jag inte hade skrivit ner mina frågor till läkaren i onsdags. Var så nervös att det stod helt still i huvudet och nu sitter jag som ett frågetecken.

Den värsta perioden är jag förbi, det var framförallt i början/mitten av alla försök som jag blev så himla nedslagen varje gång mensen kom. Senaste månaderna har jag tagit det med ro eftersom jag räknar med att det inte tagit sig och lever på som vanligt. Men jag googlar varje dag och läser forumtrådar om vad man kan göra för att förbättra sina chanser eller boosta fertiliteten.

ttcjuliaa

Thu 21 Oct 2021 13:28

#11

Anonym (lea) skrev 2021-10-21 12:58:49 följande:

Jag känner igen mig så mycket. Har blivit en helt annan person det senaste året och är besatt av detta. Förstår inte hur min sambo orkar leva med mig, men det gör han Känner också att jag verkligen misslyckats, vilket ju är en galen tanke.

Jag tycker verkligen att du ska söka hjälp, särskilt eftersom du har haft självmordstankar. Boka tid på vårdcentralen och berätta som det är. Jag har många gånger funderat på att söka hjälp för mitt mående, och ångrar att jag inte gjort det tidigare. Kanske hade jag inte behövt må riktigt såhär dåligt.

Ja, jag bara förstår inte hur vissa kan bli gravida bara av att titta på varandra. Eller de som inte ens vill ha barn eller de som inte gör en graviditet gynnsam med ett ohälsosamt leverne. Det är ju säkert ingenting som jag och min sambo gör fel som gör att vi inte lyckas, men kan ändå inte hjälpa att undra vad det är som är galet.
Jag mår som jag sagt lite tidigare i tråden ok sedan några månader tillbaka, jag har passerat alla toppar och dalar och jag lever mer som i ett vakuum en stor del av tiden. När mensen kommer så blir jag besviken men det är ingenting som inte lite extra pussar och kramar kan bota

Anonym (Anne) skrev 2021-10-21 13:03:16 följande:

Jag och min man har försökt få ett syskon till vårt barn nu i 1,5 år, sen april 2020. Vi är 37 år gamla båda två så oddsen är lite sämre. Jag har haft två tidiga missfall i v.7 under denna tid. Väldigt tungt. Samtidigt är jag ju så otroligt glad över vårt barn och försöker fokusera på att vara tacksam över det. Jag har kollat upp min fertilitet och värdena var bra, vi är båda hyfsat friska och hälsosamma. Men nu börjar jag fundera på ivf och att försöka på det sättet. Hur länge ska man gå hemma och hoppas och försöka själva liksom? Jag har också brottats med väldigt tunga känslor under året och har gått till en psykolog efter missfallen. Det är så mycket hopp och förtvivlan varje månad.

Förstår hur du känner!

Läste att någon här i tråden sa att längtan efter ett syskon är lika stor som längtan efter första barnet/barnen. Ledsen att ni gått igenom två missfall. Fy för att få upp hoppet och sen fullständigt raseras, inte konstigt att du behövt få stöd från en psykolog och kanske verktyg att hantera förlusten av era bebisar. Tycker definitivt det kan vara en god idé att överväga, vet dessvärre ingenting om det. Men jag hoppas verkligen ni får ett syskon snart.

ttcjuliaa

Sat 23 Oct 2021 12:05

#15

Anonym (Samma här) skrev 2021-10-21 13:36:32 följande:

Jag har fått lämna massa blodprover och min man har lämnat spermaprov. Vi har nu fått en tid bokad med läkare om någon vecka där dom säkert kommer göra ett vul på mig och sen gå igenom alla provsvar. Så får vi se hur det ser ut framöver om vi kommer behöva få hjälp på traven med medicinering eller ivf, eller om det bara är att fortsätt försöka själva. Jag är dock lite nervös över det för det känns som att vi kommer få något negativt svar på något prov eller undersökning.

Förstår till fullo det du beskriver. Jag blev också totalt krossad varje gång mensen kom när vi började försöka. Men nu är det som att jag inte väntar mig nått annat än att mensen ska komma varje månad. Har letat massor under året på hur man kan maxa fertiliteten osv men orkar inte med sånt längre så lever som vanligt och har slutat leta då jag ändå inte tror man kan påverka så mycket.

Hur lång tid det tar innan man får tillbaka provsvaren? Förstår att du är nervös över det, det är ju så mycket som står på spel och avgör hur man går vidare.

Jag är också tveksam till om det verkligen är så mycket man kan påverka, men jag antar att jag greppar efter halmstrån. Men gör precis som du, förväntar jag mig mens för att slipper "känna efter" eller bli alldeles för nedslagen när mensen kommer.

Anonym (Anne) skrev 2021-10-21 13:44:03 följande:

Tack för sympatin, jag hoppas också verkligen att ni får en bebis snart! Och det kommer ni säkert att få :) Ja, jag hade ingen aning om att sekundär barnlängtan kunde vara så stark men är faktiskt så. Även om jag ju inte kan jämföra med er som längtar efter första barnet. Att längta efter barn gör verkligen något med en, känner igen det där någon skrev om att man har blivit en annan människa under det senaste året. Det kanske är att överdriva lite men jag känner i alla fall att jag numera är lite mer missunnsam, avundsjuk och typ som Ior i Nalle Puh? Personlighetsdrag som jag verkligen inte identifierar mig med sen innan. Det låter skönt att du mår så pass bra ändå och att ni tar hjälp. Dom flesta får ju faktiskt barn till slut även om dom får kämpa hårt på vägen. Värt att tänka på. Jag försöker själv att släppa lite på min dröm om ett till barn i nuläget och fokusera på barnet vi har. Och på det som är roligt i livet.

Förstår den där lite avundsjuka känslan, jag är normalt sett inte heller missunnsam men har en bekant som gör "alla fel" men hon blev gravid och har nu en jättefin pojk på 1 månad. Det känns orättvist :(
Jag tror också det bästa man kan göra är att försöka göra saker man mår bra av. Men det är svårt!

Anonym (L) skrev 2021-10-21 13:50:39 följande:

Hej. Jag och min man kämpade i 3 år. Var hos olika kliniker och läkare och INGEN kunde hitta något fel på någon av oss. Allt var i topp kvalité! Hör till att vi bodde utomlands så vände oss till privata kliniker.

När vi flyttade tillbaka till Sverige valde vi att gå direkt till en privat IVF klinik. Vi sa, Inget BS, inga utredningar, ge oss ett IVF 3-pack! Vi betalar! FÖRSTA försöket resulterade i graviditet och jag är nu i 2a trimestern!

Ibland finns där verkligen ingen förklaring till barnlöshet. Det bara är så. Det är ett helvete. Men där finns hopp! Att ni går och kollar er är ett bra steg i rätt riktning!

Jag önskar så att kvinnor som har lätt för att få barn kunde förstå eller åtminstone försöka förstå hur kvinnor som lever med barnlöshet känner. Jag är såå trött på att höra "mammor är de starkaste på jorden blablabl" NEJ!!!! Kvinnor som lever med barnlöshet och fortfarande köper blommor och presenter år in och år ut till andras barn på deras födelsedagar etc. Det är dessa kvinnor som är det starkaste kvinnorna!!!!!! PUNKT!!!!!

Gud vad frustrerande när de inte hittar något fel! Det måste ju vara värre än något annat för då vet man ju inte vad man ska göra.
Usch börjar nästan gråta av det sista du sa, det sliter så oerhört på en. Klart att alla mammor är starka, jag kan ju bara föreställa mig vilket psykiskt och fysiskt påfrestande jobb det är att ha barn. Det är två olika sorters styrka, barnlösa kämpar med sorg och oro över framtiden medan föräldrar kanske kämpar mer med andra utfodringar.

ttcjuliaa

Sat 23 Oct 2021 12:14

#16

BIM -4 idag. Jag känner mig nervös och stålsätter mig för kommande mens.

Jag började med ägglossningstester och bbt denna månaden. Fick tips i en annan tråd att fortsätta med äl-testen då jag aldrig fick fullt utslag denna cykeln, för att utesluta att ägglossningen inte kommer senare.
Är på CD 23 idag, har normalt en cykel på 25-26 dagar och på ägglossningstestet fick jag svagt utslag idag. Är det normalt? Använder babyplans strimlor.

ttcjuliaa

Sat 23 Oct 2021 18:00

#17

Anonym (Samma här) skrev 2021-10-23 17:04:45 följande:

Jag började med att ta alla mina blodprov i mitten på september och har nu en tid den 8 november för att gå igenom alla provsvar. Så 1,5 månad från det att vi började lämna in olika prover till dess vi får svaren. Jag vet inte om det är samma procedur i alla län men här är det iaf så det går till.

Och som svar på om det är normalt att få utslag på äl test på cd 23 så skulle jag säga ja. För att det typ alltid finns LH i kroppen som kommer ge utslag på äl test.

Sen att du inte fick ett fullt utslag så det blev positivt kan bero på att du kanske missade peaken som kan vara väldigt kort. Jag har använt mig av babyplans strips och jag har enbart fått fullt utslag på dom en gång av många månaders användande men har haft alla andra symptom på äl som smärta och sekret utan fullt utslag så det behöver inte betyda att man inte ägglossar eller liknande.

Vilken lång väntan :( 1,5 månad måste kännas som en evighet. Vilket län går du i?

Ah då förstår jag! Ska prova att göra ägglossningstester både på morgonen och kvällen när jag ser en stegring I nästa cykel. Lucky nr 12

ttcjuliaa

Sun 24 Oct 2021 11:05

#19

Anonym (Samma här) skrev 2021-10-23 21:06:47 följande:

Jo det känns som en lång väntan men tiden går ändå fort när man försöker fokusera på annat. Västerbotten bor vi i.

Ja det kan vara en idé för att försöka hitta äl bättre :)

Ja det är klart! Och i förhållande till hur länge man redan väntat så är det kanske inte så farligt när man trots allt (förhoppningsvis) får veta vad som är galet och lösningen på det :) Jag håller tummar och tår för er!

Min sambo och jag hade en lång prat igårkväll, det närmar sig bim och jag börjar bli ängslig. Han känner på sig det och ville stötta. Han säger att det gör så ont i honom att se mig ledsen och försäkrar om att vi förr eller senare kommer ha en komplett familj oavsett hur vi får till det. Han är så fin <3 Men vi tror att ingen av oss är i infertila iallafall. Han har gjort ett ex gravid tidigare som slutade i missfall och jag har varit gravid med ett ex men blev tvingad till abort.

Jag har hört att två personer kan vara inkompatibla med varandra. Vill inte tro att det stämmer men kan det vara så?

ttcjuliaa

Sun 24 Oct 2021 18:14

#23

Anonym (Samma här) skrev 2021-10-24 15:31:59 följande:

Det är som du säger ingenting i jämförelse mot hur länge man redan väntat i den här processen. Tack för att du håller tummarna för oss :)

Det är ändå skönt att ha det stödet från ens partner. Jag har hört många kvinnor som inte kan prata med sin partner om alla jobbiga känslor dom går igenom eftersom dom inte känner på det sättet själva.

Måste ändå vara skönt att veta att vi båda fertilitet iaf :)

Sen har jag också hört det, om att vissa personer helt enkelt inte är kompatibla med varandra när det kommer till barn. Men i vilken utsträckning det är sant vet jag inte, men vissa kan kanske behöva hjälp på traven med just befruktningen för att lyckas bli gravida.

Ja, jag tror det är otroligt viktigt att ha en väldigt öppen och ärlig relation där man kan lyfta alla tankar, rädslor och funderingar man har och känner att man både kan ge och få stöd.

Anonym (BBC) skrev 2021-10-24 16:06:48 följande:

hakar på .. är 40 och försöker för fullt med första barnet sedan augusti 2020 och inget händer. Fick något känsloutbrott senast jag och sambon var ute senast och bara la mig ner och skakade. Känns som att man vill ge upp. Har försökt mäta temp osv utan framgång... kyla ner honom innan, ha olika ställningar i sovrummet, ätit diverse örter, försökt med allt men inget hjälper.

Vi har i alla fall två hundar vi älskar. De är som våra barn. Men längtan finns ju alltid där

Jag har också gått igenom allt det där, allt från kost, motion, tillskott och ställningar. Har också gått igenom hela känsloregister flera gånger om. Hade för några månader sedan en riktig dipp men nu känner jag mig mer eller mindre likgiltig inför barnamakandet, det är egentligen bara nu i dagarna jag varit lite nervös för att bim närmar sig, jag försöker hålla hoppet så lågt som möjligt men samtidigt försiktigt positiv. Vi fick en remiss till fertilitetssektionen i onsdags men inte fått någon kallelse dit ännu så hjälp är på väg!

Har ni gått igenom någon utredning? Djur är fantastiska! Om inte annat så skänker de gott med tröst när man är nere

Barnlösheten tar över mitt liv

INNEHÅLL