Barnlösheten tar över mitt liv

Jag och min man har försökt få ett syskon till vårt barn nu i 1,5 år, sen april 2020. Vi är 37 år gamla båda två så oddsen är lite sämre. Jag har haft två tidiga missfall i v.7 under denna tid. Väldigt tungt. Samtidigt är jag ju så otroligt glad över vårt barn och försöker fokusera på att vara tacksam över det. Jag har kollat upp min fertilitet och värdena var bra, vi är båda hyfsat friska och hälsosamma. Men nu börjar jag fundera på ivf och att försöka på det sättet. Hur länge ska man gå hemma och hoppas och försöka själva liksom? Jag har också brottats med väldigt tunga känslor under året och har gått till en psykolog efter missfallen. Det är så mycket hopp och förtvivlan varje månad.

Tack för sympatin, jag hoppas också verkligen att ni får en bebis snart! Och det kommer ni säkert att få :) Ja, jag hade ingen aning om att sekundär barnlängtan kunde vara så stark men är faktiskt så. Även om jag ju inte kan jämföra med er som längtar efter första barnet. Att längta efter barn gör verkligen något med en, känner igen det där någon skrev om att man har blivit en annan människa under det senaste året. Det kanske är att överdriva lite men jag känner i alla fall att jag numera är lite mer missunnsam, avundsjuk och typ som Ior i Nalle Puh? Personlighetsdrag som jag verkligen inte identifierar mig med sen innan. Det låter skönt att du mår så pass bra ändå och att ni tar hjälp. Dom flesta får ju faktiskt barn till slut även om dom får kämpa hårt på vägen. Värt att tänka på. Jag försöker själv att släppa lite på min dröm om ett till barn i nuläget och fokusera på barnet vi har. Och på det som är roligt i livet.