Feminism och jämställdhet

Jag hatar att brunhögern kopplat ett järngrepp om Sverige och att frågor om rättvisa, solidaritet osv inte längre står högt i kurs.

Men jag tycker samtidigt att det så otroligt skönt att den typ av onyanserade och aggressiva feminister som syns här i tråden inte längre har så mycket att säga till om med alla dessa påhopp om att man är ondskan själv för att man inte håller med om exakt allt, och att alla motargument bemöts med att man bara vill försvara sina privilegier. Det är härligt att se den där lilla gruppen aktivistiska feminister marginaliseras även om de tycks flockas här på familjeliv.se.

I rättvisans namn finns det förstås också en mängd svagbegåvade misogyna incels på familjeliv.se, så det är ju en perfekt match för deras feministiska motsvarigheter.

Men det där är ju tyvärr korkat. Som säkert avhandlats tidigare är ju inte problemet att män och kvinnor får olika lön på samma arbetsplats med samma utbildning osv, det är ju en myt. Det s.k. unexplained gender gap är väldigt lågt och knappast några 10%, så det finns ingen anledning att lagstifta mot det för det kommer inte att ha någon betydelse.

Däremot är det ett problem att olika branscher betalar olika löner, och det kan man fundera på hur man skulle kunna komma åt. Vi kan ju börja med att slopa rut- och rotavdragen eftersom de inte är gynnsamma för samhället utan bara kostar en massa pengar. Sen kan vi arbeta för att höja lönerna för undersköterskor, sjuksköterskor och förskoleanställda osv.

Det är svårt att låta bli att klanka ner när man läser en del av det som skrivs här, men jag håller med om att det var onödigt att skriva som jag gjorde och att det bara var ett uttryck för frustration och inte ett värdefullt bidrag till diskussionen.

Ja, det är ju det som är så frustrerande. Vad som många gånger är intressanta frågeställningar i grunden landar i skyttegravskrig efter tre sekunder på grund av dessa personer. De trådar som startas som handlar om diskussionsklimatet på familjeliv drabbas också omedelbart en del av detta så det är svårt att se en väg ut. Det är synd, för det skulle kunna vara ett bra forum för att diskutera samhällsfrågor och relationsfrågor osv.

Nej, det är genomsnittslönen för alla sjuksköterskor och inte ingångslönen för nyutexaminerade, som ligger betydligt lägre på ca 25000-28000. Sjuksköterskor som jobbar i 4 år tjänar knappast heller några 41000 kr i månaden i genomsnitt, så dessa siffror visar ju tydligt att poliser ligger högre i lön än sjuksköterskor.

https://www.sambla.se/lonestatistik/sjukskoterska-lon/

Jag tycker det blir lite meningslöst att diskutera huruvida man kan vara för jämställdhet men mot feminism eller ej. Det beror ju på vad man lägger i orden, och både jämställdhet och feminism har väl en mängd olika definitioner.

Om man med feminism menar att man tycker det är viktigt att bekämpa patriarkala strukturer så tycker jag att man visst kan vara för jämställdhet utan att vara feminist, för man behöver inte erkänna existensen av några patriarkala strukturer för att se att det finns orättvisor och vilja göra någonting åt dem.

Att säga att man är för jämställdhet men inte feminist tror jag ofta innebär att man kan se och vilja göra någonting åt orättvisor mellan könen, men att man för det första inte ställer sig bakom (många) feministers förklaringsmodeller till orättvisan och för det andra inte tycker att de orättvisor som finns är lika viktiga som feministerna tycker.

Ungefär så tänker jag. Om vi som exempel tar frågan om att kvinnor i nära relationer är mer våldsutsatta så ser jag det som ett problem och jag tycker att samhället kan behöva vidta åtgärder för det, men jag håller inte med om att det i huvudsak beror på någon sorts toxisk maskulinitet och att det är alla mäns fel, utan jag tror att huvudförklaringen är att män rent biologiskt är mer aggressiva och då dessutom större och starkare (och detta med aggressiviteten gäller också för de flesta däggdjur), och då är detta våld en tråkig konsekvens av det.

Så jag är i den här isolerade frågan enig med feministerna om att det är ett samhällsproblem där vi inte kan nöja oss med hur det ser ut idag och där kvinnor har en klart sämre situation än män, men jag delar varken uppfattningen om vad problemet grundar sig i eller hur vi ska lösa det (t.ex. att alla män skulle ha ett kollektivt ansvar för detta osv, att vi av detta skäl behöver mer genuspedagogik på förskolorna eller vad det nu kan vara).

Är jag då feminist? Jag vet inte.

Jo, fast vem är det som säger att feminismen definieras så brett som du gör? Så här säger wikipedia:

"Feminism is a range of socio-political movements and ideologies that aim to define and establish the political, economic, personal, and social equality of the sexes. Feminism holds the position that modern societies are patriarchal?they prioritize the male point of view?and that women are treated unjustly in these societies."

Så här säger sajten kvinnatillkvinna.se:

För att vara intellektuellt hederlig såg jag nu nästa stycke på sajten genderinnovations.se:

"Många människor i Europa, USA och i andra länder utövar feminism utan att själva identifiera sig som "feminister". Den stora majoriteten av européer och amerikaner är feminister, åtminstone liberalfeminister ? dvs. de stödjer jämställdhet och lika möjligheter i arbetslivet för kvinnor. Det är viktigt att komma ihåg att det som benämns "feministiskt" under en viss tid och på en viss plats, kan betraktas som "normalt" på andra håll. Ett intressant fenomen är att när feministisk praxis eller ett feministiskt perspektiv accepteras på bred front inom vetenskap, medicin, teknik eller i kulturen i största allmänhet, betraktas detta inte längre som "feministiskt" utan helt enkelt som "rättvist" eller "riktigt". Resultatet blir att termen "feminist" fortsätter att beteckna radikala människor och politiska uppfattningar (Schiebinger, 1999)."

Detta är ju i linje med vad Buscar säger och beskriver ju egentligen problemet väl, nämligen att mycket av det som vi idag kan ta för givet ses inte längre som feminism. Men igen, det är ju en definitionsfråga. Definitioner ändras också över tid, och om begreppet feminist är så brett så att nästan alla ställer sig bakom det så förlorar det ju i betydelse. Så ja, jag är feminist i det avseendet att jag tycker att de många framsteg som vi gjort i Sverige för kvinnors rättigheter är viktiga och bra, och att det finns mer att göra, men jag ser inte på mig själv som feminist därför att jag aldrig håller med om de så kallade "feministiska perspektiv" eller "feministiska analyser" som kommer från personer som kallar sig feminister. Dagens feminister står ju för vissa saker som jag inte håller med om. De blir inte speciellt glada när man kallar dem för radikalfeminister heller, så den pragmatiska lösningen blir ju att säga att man är för jämställdhet men inte för det som de som kallar sig feminister står för.

Det är ju inte det som är problemet med genusforskning. Det är klart att det är viktigt att undersöka orättvisor och försöka förstå orsakerna. Men problemet med kvalitativ forskning är att man ofta använder en på förhand bestämd tolkningsram och det gör ju att slutsatserna är givna redan från början. Tittar du på någonting utifrån ett feministiskt perspektiv så kommer du att se och tolka saker ur det perspektivet, men om du använder ett annat perspektiv så ser du andra saker. Det är inte problematiskt i sig, vi behöver många olika perspektiv, men problemet är att den typen av analyser utgör basen för utsagor om hur verkligheten är beskaffad och vad orsakerna till orättvisorna är. Man drar helt enkelt alldeles för stora växlar på den sortens forskning, och det är ju inte så konstigt när hela forskningsfältet (genusforskning) är så intimt sammanflätat med en politisk ideologi (feminism), så forskarna är ju ofta också aktivister som inte bara vill ta reda på hur det är utan som har en tydlig agenda för vilka perspektiv man vill föra fram.

Jag såg en intervju med Diana Mulinari, professor i genusvetenskap vid Lunds universitet, där hon sa att hon känner sig så lyckligt lottad för att hon i sitt arbete som professor kan kombinera politisk aktivism med forskning (
">

, minns tyvärr inte när i klippet som hon pratar om detta). Den attityden går ju igenom i den typen av forskning, och också vithetsforskning och relaterade områden. Det handlar om personer som använder forskningen som en arena för att förändra samhället utifrån en viss ideologisk inriktning, och naturligtvis präglar det i otroligt hög grad vilka analyser de gör och vilka slutsatser de drar. Det är det som är problemet, inte att man studerar orättvisor baserat på kön eller någonting annat.

Det är ju väldigt behändigt att göra som du gör, och som många som kallar sig feminister gör, att skjuta alla problem ifrån sig och förklara dem utifrån att andra (män) har dåliga avsikter eller liknande. För min del ser jag det som att en liten klick radikalfeminister har förgiftat debatten vilket har bidragit till att personer som annars är för jämställdhet, som jag t.ex., är negativa till feminismen som rörelse.

Visst, jag kan kalla mig feminist med din breda definition. Men i så fall ser jag dig som radikalfeminist eller något liknande, och någonting jag inte sympatiserar med eftersom jag inte köper idén om patriarkala strukturer som förklaring till alla skillnader mellan män och kvinnor som drabbar kvinnor.

Det här är ytterst anekdotiskt, men den lilla grupp (3-4 st) människor jag är bekant med som verkar inom något genusrelaterat på universitet har alla tyckt att de frågorna var väldigt viktiga innan de blev genusforskare.

Rent allmänt är det väl rätt självklart att man väljer studieämne efter vad man är intresserad av och tycker är viktigt, och det är väl inte speciellt märkligt att om man redan i unga år är väldigt investerad i feminism och antirasism är ju sannolikheten rätt hög att man väljer att studera sådana ämnen.

Nu var det inte mig du kommenterade, men jag tycker nog man kan göra en rätt så kvalificerad gissning i frågan (kanske inte 99% naturligtvis).

Okej, det var en väldigt slarvig formulering och jag ber om ursäkt för den. Vad jag menar är att det finns en tendens, som jag tycker mig se hos dig, att tolka in avsikter hos andra som passar in med ens ideologi. På det sättet kan t.ex. mäns kritik mot vissa feministiska idéer avfärdas som att de bara är kritiska därför att de exempelvis vill behålla sina privilegier, eller då när du tycker att personer som inte vill se sig som feminister men däremot för jämställdhet är hycklare och du säger att det är ett manipulativt argument. Jag tycker det är ett giltigt argument att vilja särskilja på jämställdhet i vid bemärkelse, som de flesta kan ställa sig bakom, och en mer snäv uppfattning där fokus blir på just de orättvisor som drabbar kvinnor och där narrativet handlar om att män värderas högre osv.

Ja, män har mer ekonomisk makt och att män värderas högre skulle kunna vara en del av det. Men det kan också handla om att män på gruppnivå är mycket mer benägna att offra mycket för att nå sina karriärs- och statusmässiga mål vilket mycket väl kan ha med biologi att göra, att män på gruppnivå tenderar att inte vara frånvarande från arbetet lika mycket, och att män är mer aggressiva och mer benägna att ställa krav i t.ex. en löneförhandlingssituation vilket förstås också mycket väl kan ha med biologi att göra.

Om vi tar t.ex. att män är frånvarande mindre på arbetet (mycket mindre sjukfrånvaro, föräldraledighet mindre vab) så kan det naturligtvis leda till att en man ses som en mer stabil anställd eller chef på det sättet. Det innebär inte att jag tycker att det är rätt, och självklart handlar den där ökade frånvaron från arbetsplatsen om att kvinnor tar ett större ansvar i hemmet och för barnen vilket är ett problem, men i detta sättet att betrakta det handlar det alltså inte om att män värderas högre utan om att män, sekundärt till en massa andra saker, har en mer fördelaktig position.

Över huvud taget tror jag att eftersom det finns så otroligt stora likheter i skillnader mellan män och kvinnor i olika kulturer och olika tider så speglar det snarare att samhällena utvecklats efter våra medfödda mönster snarare än att dessa skillnader beror på en övergripande socialt konstruerad patriarkal struktur som påverkar alla samhällen i alla tider. Sen tänker jag ju att kulturen förstås också påverkar i hög grad, men jag ser inte det som den allenarådande eller ens dominerande förklaringsmodellen, särskilt inte i ett land som Sverige.

Jag granskade mig själv genom att granska historiken här. Hittade ett perfekt exempel (inlägg #95 här i tråden) på där du gör en ofördelaktig tolkning av en man som inte håller med dig som du då tillskriver "dåliga avsikter":

"Det är vanligt att antifeminister hittar på egna tolkningar av vad feminism är. I ditt fall handlar det om att släta över (gruppen) mäns våld mot (gruppen) kvinnor. Dvs mynnar ut till att problem inom mansrollen inte ska lyftas utan tystas."

Där gör du ju exakt det som jag menar att du gör. Du försöker inte förstå vad motargumenten mot dig innebär, utan du utgår från din förståelse för varför andra säger som de gör. Du hävdar att personen säger som han gör för att vilja tysta problemen med mansrollen.

Och ja, jag behöver ingen självrannsakan för jag vet precis vad det är som gör mig irriterad. Det är ett helt vuxenlivs observationer på att personer med stark ideologisk övertygelse tenderar att göra så här. Vet du hur många gånger någon kritik eller ifrågasättande jag eller någon annan jag känner har yttrat som fått till svar att "sådär säger du bara för att du vill försvara dina privilegier som man/svensk/vit" eller liknande?

Det är en tankefigur som för övrigt också finns inom marxismen (angående att all "ideologi" som inte är marxistisk bara är en överbyggnad som syftar till att försvara det kapitalistiska systemet) och i psykoanalysen (om du inte håller med terapeuten så har du "motstånd", vilket är ett tecken på att terapeuten har rätt).