Vab som ger missnöje hos kollegor

Det är en svår sits. Om TS inte har någon alls annars överhuvudtaget att vända sig till för hjälp vare sig för VAB eller semesteravlastning är det ju så. Även om det nog finns en poäng i att skaffa sig ett socialt skyddsnät nära som kan hjälpa vid behov (vad gör TS om hon själv blir riktigt sjuk och behöver hjälp?)

Men jag kan också förstå kollegorna. Jag har under hela mitt yrkesliv varit den barnlösa ensamstående kollegan. Som kunde ta ut 3,5 v sommarsemester för att kunna få en okej julledighet de år när julen inte låg bra, och kunna ta någon strödag ledigt i övrigt.

Vilket innebar att jag gått på sommarsemester efter de med barn och kommit tillbaka innan, fått jobba och vara personen på plats alla sportlov, påsklov, höst/läslov och långa sommarveckor. Jag har varit den utan giltigt skäl att gå i normal arbetstid (eller tidigare) från jobb och jobbat över inpå kvällar ofta. Har varit så trött, så trött många gånger eftersom tid för återhämtning inte funnits på ett bra vis. Och fått höra av kollegor med barn att de inte förstår hur man kan orka med att bara ha 5 v ledigt per år och hur kort det kändes med bara 6 v ledigt på en sommar...

Så jag kan förstå även kollegorna som kanske är helt slut att alltid vara de som man räknar med finns där.

Problemet är väl just att systemet är som det är - när TS måste vara hemma för att ingen annan kan så hamnar jobbet på de redan trötta kollegorna. Och att det funkar okej nog att inte måsta åtgärdas. Vilket skapar bitterhet.

Det som hjälpt mig har varit när man åtminstone fått en förståelse, dels från de med barn att det måste också vara jobbigt att vara kollegan som alltid ska finnas där och ta vid och lösa saker på jobbet. Det som också hade hjälpt hade varit fler möjligheter att tex få, som barnlös, kanske flexa ut några halva fredagar ibland och få lite längre helg som återhämtning och få känna att ens liv utanför jobbet också räknas som värdefull trots att man inte har barn.

Men enkelt är det inte att lösa såna här saker tror jag.

Jag tycker det ju är viktigt att barn ges möjlighet till bra umgånge med föräldrar och ser poänger i att möjliggöra det.

Problemet är bara när barn är en sådan norm att de som inte har dem hamnar extremt utanför och får täcka upp, och många gånger helt jobba sig in i väggen för att det inte finns ett tillräckligt giltigt skäl för att inte jobba. Det gör ju att folk då blir trötta och bittra i grunden.

Är man barnfri med vilja har man ju andra intressen som också utgör ens liv och ger det glädje. Det innebär ju inte att man bara vill jobba. Är man ofrivilligt barnlös blir det hela ju som ett dubbelt straff.

Så jag förstår att man som kollega är trött att täcka upp om det alltid går åt ett håll. Däremot förstår jag också svårigheterna att vara ensamstående - man kan ju inte strunta i att vabba, och det är självklart att barnen är viktiga för en, det ÄR de ju. Och det är logiskt att man vill spendera tid med dem (som de mår bra av).

Problemet med att ta ut 4 v semester när man har 5 totalt är ju att man offrar mkt annan ledighet. Därför har jag ofta tagit ut 3,5 v på sommaren, förlängt julen kanske med 1 dag (dock slutar det alltid med jobb till dan före julafton ändå) och kunnat ha några dagar att lägga för att få långhelger under tider på året när det är länge till semester.

Men jag har ofta inte blivit utvilad under sommaren, nej.

Jag har sett hur de utan barn jobbats in i väggen för att de helt enkelt varit de enda som kunnat stanna sent och göra klart saker. Månad efter månad. Och offrat annat i livet för det. Och det tycker jag blir fel. Eller att man stressjobbat klart inom ordinarie arbetstid för att hinna - och då inte fått någon komp att ta ut heller, bara stressen.

Att ta in en vikarie eller extrapersonal är inte något som alltid går lätt att göra, och även när det görs krävs det ofta mer än vad det blir. Och så länge det ändå funkar något så när så görs ofta inget.

Och folk har ofta rätt bra arbetsmoral så att de stannar och jobbar klart, för att inte sätta jobbet och medmänniskor i sticket - på bekostnad av sig själva.

Så det är sånt jag tycker illa om och förstår ger bitterhet i längden, när man känner att man som barnlös underförstått förväntas rädda läget. Såklart finns allt som oftast inget uttalat tvång men i realiteten blir det effekten.

Jag tror bara att mer riktig förståelse här skulle hjälpa mycket. Att bli synliggjord att man jobbar massor. Få lov att verkligen sätta all tid man lägger ned och kunna kompa ut den. Och att det finns just en förståelse för att man kan ha ett meningsfullt liv och fritid även som barnlös/fri.

Tänker att det även gäller de som sen har vuxna barn, att man ändå kan ha ett behov av att gå i normal tid och få just tid för sina egna intressen. Inte att man är en jobbmaskin.

Ja, det sista du skriver här. Så sant. Men jag har sett motsatsen så många gånger. Att alla som är kvar sent är de barnlösa. De som knyter ihop säcken efter möten är de barnlösa. De som stannar och fixar klart saker är de barnlösa. De som jobbar stora delarna av sommaren och finns där, är de barnlösa. Och det sliter ju såklart. Tror det skulle behövas en diskussion kring det på flera arbetsplatser för att inte folk ska gå och muttra i det tysta istället.

Vilken skillnad. Jag har verkligen ofta reflekterat över faktumet att det enda som är gemensamt för de som jobbar sent (även om de kommer tidigt) är att de saknar barn.

För mig har det också känts jobbigt hur folk uttrycker sig på jobb. När man själv tagit 3,5 v sommarsemester och varit tillbaka före de som haft långledigt med semester och föräldraledigt - så svider det lite extra med kommentarer som hur kort deras semester var, hur fort sommaren gick etc. När man själv haft hälften av ledigheten. Sånt kan man ju alltid tänka på om man är den som tar ut många veckor i rad, det kostar rätt lite att tänka på vad man säger men det kan betyda en del.