Vab som ger missnöje hos kollegor

Jag är ensamstående. Arbetar i ett kvinnodominerat yrke. Jag har några barn och det blir en del vab, särskilt under pandemin. De andra i mitt arbetslag har inga småbarn längre. Kollegorna är utarbetade, stressade och bittra. Så fort jag ska vaba känner jag av ett missnöje. Jag känner mig som en kollega man inte vill ha eftersom jag är ensam med vab plus att jag själv blir sjuk ibland av bacillerna. Inför en nyanställning sa en kollega "Vi behöver ha en äldre med erfarenhet och utan småbarn." Jag kände mig träffad direkt. Jag mår dåligt över detta. Får dåligt samvete så fort jag vabar eller är sjuk. Jag får aldrig ett krya på dig till varken mig eller barnen när jag meddelar i vår messengergrupp om vab eller sjukdom. Endast från en ny ung kollega. Inte de andra. Varför ska vi kvinnor behandla varandra såhär? Hur kan vi vara så kalla? Vi borde stötta varandra istället. De har också haft småbarn men det tycks vara glömt.

Är det fler som känner igen sig?

"Vi borde stötta varandra istället" - Hur stöttar du dem? Brukar du t ex ta en del av deras pass så de kan vara lediga när de behöver? Brukar du undvika ta fl-ledigt över storhelger så alla kan turas om att vara lediga? Annat?

Nej, det är inte därför.

Som "äldre kvinna" själv, med vuxna barn, är jag en av dem som har tröttnat på att jobba över, jobba i superspeed och ha extremtajt schema för att en kollega (som ts) är hemma stup i kvarten och vabbar.

Tidigare var denna kollega sjuk ofta själv, men fick krav på förstadagsintyg när hon var hemma osedvanligt mycket. Då blev det en jäkla massa vab istället.

Det är inte roligt att jobba arslet av sig, är det så svårt att förstå?

Att man skulle "sakna spänning &lycka i livet" är bara en unken fördom. Varför skulle man helt plötsligt ha ett tråkigt liv bara för att man har vuxna barn? Tvärtom, kan jag säga att mitt liv är bra mycket mer harmoniskt när jag inte behöver springa skytteltrafik mellan barn som gastar efter mamma titt som tätt.

Inte att missförstås, tiden med barnens barndom var fin och jag älskade den. Men, jag älskar denna frihet som vuxna barn innebär också.

Så nej, din lilla gissning är totalt upp åt väggarna.

Det handlar helt och fullt om det jag skrivit här ovanför.

Hur är det annars? Tar du föräldraledigt varje jul och hela sommaren?

Ej nödvändigt att prompt ha ett arbete där man arbetar storhelger.

Nej, och det vet inte du heller. Upplever man det som ett problem kan man byta.

Som du säger så menar TS inte "Vi borde stötta varandra" utan hon menar 'Alla andra borde stötta Mig".

De flesta har iallafall någon familj eller alternativ ibland, men TS ska naturligtvis utgöra ett av undantagen där papporna dött, alla far/morföräldrar är döda likaså, ingen annan familj finns heller och barnen kommer kanske svälta ihjäl i lägenheten om TS blir påkörd på gatan en dag. Kanske stödfamilj borde sökas?

Jag tänkte att barnens pappa/pappor inte är död(a) och barnen kanske firar hos honom/dem ibland. Sen kan ju barnen kanske sova hos mormor ibland om det funkar. Mina föräldrar haft barnbarnen över när mitt syskon arbetar jul (och då snackar vi sjöman- borta flera dygn).

Jag är i alla fall fan så mer kompetent än arbetsskygga morsor som missköter jobbet och skyller det på sina ungar.

Skulle inte sätta min fot i ett yrke eller på en arbetsplats som är kvinnodominerande. 

Vill att minst 50% ska vara män. Valde att högskoleutbilda mig till ett yrke där även män förekommer. Har inte ångrat det.

Enda tipset jag har är att söka andra jobb eller börja plugga.