Affärer?

Har en sak jag funderat lite kring...Antar att de flesta tycker det är fel att ha en affär men finns det några som tycker annorlunda? Att det kanske inte är så farligt om man får lite spänning igen? Är nyfikna att höra vad ni säger där ute..

Berätta mer!

Jag måste säga att jag är otroligt fascinerad av det där.

Dömmer absolut inte per automatik utan som du säger finns det helt klart gråskalor.

Snälla berätta några exempel. Eller skicka PM om du hellre vill det.

De personer som jag har upptäckt som har affärer separerar nog sex och kärlek. De är sexuella personer. Personligen shar jag valt att leva med en person som jag nog aldrig kommer kunna lita på. Men han har andra kvaliteter. Jag väljer att leva med honom så länge han sköter det snyggt. Det jag inte vet mår jag inte dåligt av. Och jag kommer nog ta mig friheten att ha en affär om jag känner för det. Givetvis sköta det snyggt, välja en äslkare som inte finns i samma stad och en person som omöjligt skulle kunna ingå i relation med mig av praktiska skäl. En affär som inte konkurrerar om kärlek men ska. ger mig kickar, sex och tar bort all huvudvärk kring min partners eventuella affär. Jag vet att min partner och jag älskar varandra. Sex kan vara något helt annat än kärlekshandling. När det kommer till kritan så prioriterar vi varandra och vår relation, alltid.. Men jag har nog blivit blasé och avtrubbad av min omgivning. Är definitivt inget moraliskt helgon men det är ingen annan i min omgivning heller. Först hade jag ångest över detta, men nu när jag funderar efter att köra samma race så känns det som en lättnad och pirrigt. I monogama trogna relationer så riskerar man ändå att tappa kärleken ändå. Jag behöver nog lite sjuk dynamik för att upprätthålla den.

De personer som jag har upptäckt som har affärer separerar nog sex och kärlek. De är sexuella personer. Personligen shar jag valt att leva med en person som jag nog aldrig kommer kunna lita på. Men han har andra kvaliteter. Jag väljer att leva med honom så länge han sköter det snyggt. Det jag inte vet mår jag inte dåligt av. Och jag kommer nog ta mig friheten att ha en affär om jag känner för det. Givetvis sköta det snyggt, välja en äslkare som inte finns i samma stad och en person som omöjligt skulle kunna ingå i relation med mig av praktiska skäl. En affär som inte konkurrerar om kärlek men ska. ger mig kickar, sex och tar bort all huvudvärk kring min partners eventuella affär. Jag vet att min partner och jag älskar varandra. Sex kan vara något helt annat än kärlekshandling. När det kommer till kritan så prioriterar vi varandra och vår relation, alltid.. Men jag har nog blivit blasé och avtrubbad av min omgivning. Är definitivt inget moraliskt helgon men det är ingen annan i min omgivning heller. Först hade jag ångest över detta, men nu när jag funderar efter att köra samma race så känns det som en lättnad och pirrigt. I monogama trogna relationer så riskerar man ändå att tappa kärleken ändå. Jag behöver nog lite sjuk dynamik för att upprätthålla den.

De vänner som jag är bekant med och som praktiserar din etik och moral är TYVÄRR INTE lyckligare - eller mer harmoniska - i jämförelse med dem som lever LYCKLIGT TROFASTA i parrelationer.

Du menar att olyckliga par är mindre lyckliga än par som är lyckliga.
Det håller jag absolut med om. Självfallet är lyckliga människor just lyckligare än olyckliga människor.

Men jag är helt säker på att olika människor är lyckliga i olika typer av relationer, olika människor blir lyckliga av olika anledningar och lyckliga på olika sätt.
Alla människor upplever inte lycka på samma sätt och alla människor blir självfallet inte lyckliga av exakt samma saker och orsaker.

Om du själv kan relatera till att du är en lycklig människa(???) så tror jag att du har förmåga se att det också finns andra lyckliga människor som inte alls är lika som du och som har valt att leva sina liv på helt andra sätt än du. Ändå är det fullt möjligt att både de och du är lyckliga. Eller hur?

För mig är det en självklarhet att det finns lyckliga människor som lever monogamt och som är TROFASTA till en enda partner i ett helt liv.
Men för mig är det lika självklart att det finns ännu fler människor som är lyckliga och som har haft flera kärleksrelationer i livet, har haft sexuella upplevelser med flera olika partners, som INTE har varit TROFASTA till en enda partner under hela sitt liv.

För mig mycket märkligt att du verkar vilja inbilla dig själv och andra att de enda människor som är lyckliga är de som varit trofasta till en enda partner under hela sitt liv.

Det är nog för de flesta självklart att många människor kan vara mycket lyckliga, kan vara mycket lyckliga i sina relationer, även om en av parterna, eller båda parter, någon gång under ett långt liv skulle ha ett sexuellt äventyr med en annan.
Det finns massor av olika scenarier där sådant kan ske och att den riktiga och fasta kärleksrelationen ändå är lycklig och att de båda kärleksparterna är lyckliga.
Ett mycket enkelt exempel är att lyckan i kärleksrelationen inte behöver påverkas alls om det sexuella äventyret sker i hemlighet. Det man inte vet mår man inte ont av.

Sedan att du försöker döma ut en annan människa med allt ditt otäcka dravel om t ex; tycker synd om dig, ditt dunkla dubbelliv, rädsla, leva i trolöshet, könssjukdomar, virussjukdomar, pandemitider, trosuppfattning, moralisk kompass, lättpåverkade, split i förmåga till anknytning.
Allt detta står för dig och finns bara i dina egna sjuka fantasier.
Du framstår faktiskt som en skrämmande person när du medvetet väljer att försöka döma en annan medmänniska bara utifrån dina egna sjuka fantasier.

Väldigt många människor väljer medvetet att vara lyckliga. Men ingen människa och ingen lycka är den andra lik.
Om du är lycklig (?) så hoppas jag verkligen att jag inte delar exakt samma lycka som du trots att jag är mycket lycklig i mitt liv.

Har inte påstått att min förhållning skulle göra mig lyckligare än någon annan med mer trogen förhållning. Jag och min partner utför redan partnerbyte vilket kanske gör att tröskeln är lägre. Jag vill absolut inte imitera min omgivning men har självinsikt i att jag blir påverkad av den. Det tror jag alla blir. Jag eftersträvar ingen lycklig fasad utan är väldigt ärlig med hur jag har det. Men förstår att mitt förhållningssätt är extremt provocerande för dig och många andra. Och jag vill absolut inte påstå att det skulle vara bättre än något annat förhållningssätt? Men jag kan innerligt säga att jag är glad över mitt liv och min situation just nu :)

Det där om öppet förhållande är i de flesta fall en ren utopi.
Det är få människor/individer som gillar det och som väljer att leva i ett öppet förhållande.
Då blir det självfallet extremt få par där båda individerna skulle råka vara personer som gillar det och där båda skulle vilja välja att leva så.

Om du är seriöst intresserad av detta ämne och har skaffat dig kunskaper så vet du att otrohet inte är särskilt ovanligt.
Med all sannolikhet är otrohet mycket vanligare än bara de fall som blir avslöjade eller kända på annat sätt.
Med största sannolikhet förblir de flesta otroheter okända.

Värt att beakta i sammanhanget är att det man inte vet mår man inte ont av.
Och sannolikt är det rätt många personer som föredrar att slippa må ont och därmed föredrar att slippa få reda på något.

Jag menar precis det som jag skriver.

Flera andra som läser tråden förstår uppenbarligen vad jag skriver, m h t den respons som jag har fått.
Jag vågar dessutom tro att de allra flesta förstår, för ingen annan än du har svarat att de inte förstår.
(Därmed inte sagt att de flesta håller med mig.)

Om just du inte klarar av att förstå det jag har skrivit, jag kanske har uttryckt mig på ett sätt som du inte förstår, så fråga då gärna, och försök beskriva exakt vad det är som du inte klarar att förstå.

Men gör det utan att komma med helknasiga och lögnaktiga påståenden.
Beskriv exakt och i detalj vad det är du inte klarar att förstå så lovar jag att göra mitt bästa för att försöka förklara så att du också kan förstå.

Har en sak jag funderat lite kring...Antar att de flesta tycker det är fel att ha en affär men finns det några som tycker annorlunda? Att det kanske inte är så farligt om man får lite spänning igen? Är nyfikna att höra vad ni säger där ute..

Samtidigt är det ju inte filosofiska rummet det här. Det är ju omöjligt att diskutera  med någon som egentligen inte tycker som den skriver.

Yada yada yada.. en massa pladder om hur taskiga andra är och hur synd det är om dig men fortfarande ingen som helst förklaring till vad du menade med dina märkliga inlägg.

I vanlig ordning börjar du diskutera person istället för sak för att slippa diskutera sakligt. För det är väl lite av ditt signum, kläcka ur dig det mest omoraliska skit man kan komma på för att sen förneka allt du skrivit och anklaga andra för att misstolka dig och ägna 1509 inlägg till att diskutera person istället för sak, eller hur "man med egen erfarenhet" ? 

När man själv betett sig omoraliskt och ändrar sina värderingar för att matcha det så man slipper brottas med sina skuldkänslor så kallas det för "kognitiv dissonans" och ett bra exempel på det är fabeln om räven och druvorna..."surt sa räven". Jag menar, det är väl klart att du är helt ok med att din fru undanhåller sin otrohet för dig när du gjort likadant mot henne (eller andra), för att fördöma henne för det vore ju att fördöma ditt eget agerande och det vill ju du såklart inte för det kan ju ställa till det för din självbild. 

Men bara för att du ändrade dina värderingar för att slippa må dåligt över din omoral så betyder ju inte det att alla människor gjort likadant. Och du resonerade förmodligen inte heller så innan du själv var otrogen. Så nej, få människor gillar att leva i en lögn och förnekas möjligheten att själva välja vilket slags förhållande de vill leva i och vilken slags partner de vill leva med. 

Och att påstå att svek och lögner skulle vara ok för att personen inte vet är ett extremt sjukt sätt att resonera. Bara för att personen inte vet så betyder inte det att personen inte är lurad och lever i en lögn och det betyder absolut inte att en omoralisk handling blir moralisk. Att pyssla med sånt är lika fel ovsett om personen vet det eller ej. Så din sk sanning som du tjatat om i flera år är inget annat är ren BS, personen vet inte vad du gjort men personen lever i en lögn som DU skapat och DU manipulerar personen att vara kvar i ett förhållande med dig genom att undanhålla sanningen för personen och det ÄR omoraliskt. Kanske till och med mer omoraliskt än handlingen i sig för hur mycket tid av sitt liv slösar inte personen bort på ett falskt förhållande och en falsk partner?

Nej det är absolut inte svårt att ta in att du försöker omvandla något omoraliskt till moraliskt genom att leka med ord och kalla saker för finare namn. En skitkorv inlindat i bladguld är fortfarande in skitkorv och lukta lika illa. Det är inte andras förståelse som är problemet, det som är problemet är att du inte förstår att andra ser igenom din tarvliga försök att rättfärdiga svek och lögner och din skeva moral. Du har som sagt hållt på med det i otaliga trådar i flera år med samma respons så tro mig. vi förstår mycket väl 

Jag tror jag kan förstå till viss del att du säger allt det som du säger och jag försöker sätta mig in i din synvinkel och reflektera över det.
Men delvis tolkar jag det som att du enbart utgår från dig själv, precis så som de flesta av oss gör i många fall. Samtidigt föder du en tanke hos mig och jag tycker mig se att du inför dig själv vägrar att ens försöka se det på ett annat sätt utan att du i stället jobbar för att cementera din egen första åsikt för att slippa se att ett nytt perspektiv har öppnat sig för dig, men du önskar slippa reflektera över något nytt eller något som åtminstone skulle kunna vara ett komplement till din egen åsikt och en hint om hur andra människor faktiskt kan se på saken.
Där tror jag kanske att vi skiljer oss åt?

föga respekt visas inför "offer" för trolöshet. En mycket traumatisk upplevelse 
Förklara gärna hur du menar att något som jag inte alls känner till,
något som jag inte märker något av överhuvudtaget, något som inte påverkar mig och vår relation, allt är lika som innan händelsen, vår kärlek till varandra är helt oförändrad,
hur kan det bli en traumatisk upplevelse för mig?

I det där om traumatisk upplevelse förutsätter du ju återigen att det blir känt, på ett eller annat sätt.
Men om du är intresserad av ämnet och har någon kunskap så bör du väl kunna hålla med om att en hel del otroheter/trolösheter förblir helt okända. Då kan du väl inte mena på allvar att det skulle medföra en traumatisk upplevelse?

F ö påpekar jag återigen, på förekommen anledning, att min egen personliga åsikt är att otrohet är ingenting som jag generellt förespråkar eller rekommenderar. Oftast är det bäst att välja att avstå från det.
Detta även om min egen åsikt är att om min fru skulle vara otrogen mot mig så skulle jag absolut föredra att inte få veta det.
Alla bör vi ju komma ihåg att man kan aldrig hindra sin partner från att vara otrogen.

När man själv betett sig omoraliskt och ändrar sina värderingar för att matcha det så man slipper brottas med sina skuldkänslor så kallas det för "kognitiv dissonans" och ett bra exempel på det är fabeln om räven och druvorna..."surt sa räven". Jag menar, det är väl klart att du är helt ok med att din fru undanhåller sin otrohet för dig när du gjort likadant mot henne (eller andra), för att fördöma henne för det vore ju att fördöma ditt eget agerande och det vill ju du såklart inte för det kan ju ställa till det för din självbild. 

Men bara för att du ändrade dina värderingar för att slippa må dåligt över din omoral så betyder ju inte det att alla människor gjort likadant. Och du resonerade förmodligen inte heller så innan du själv var otrogen. Så nej, få människor gillar att leva i en lögn och förnekas möjligheten att själva välja vilket slags förhållande de vill leva i och vilken slags partner de vill leva med. 

Och att påstå att svek och lögner skulle vara ok för att personen inte vet är ett extremt sjukt sätt att resonera. Bara för att personen inte vet så betyder inte det att personen inte är lurad och lever i en lögn och det betyder absolut inte att en omoralisk handling blir moralisk. Att pyssla med sånt är lika fel ovsett om personen vet det eller ej. Så din sk sanning som du tjatat om i flera år är inget annat är ren BS, personen vet inte vad du gjort men personen lever i en lögn som DU skapat och DU manipulerar personen att vara kvar i ett förhållande med dig genom att undanhålla sanningen för personen och det ÄR omoraliskt. Kanske till och med mer omoraliskt än handlingen i sig för hur mycket tid av sitt liv slösar inte personen bort på ett falskt förhållande och en falsk partner?

Nej det är absolut inte svårt att ta in att du försöker omvandla något omoraliskt till moraliskt genom att leka med ord och kalla saker för finare namn. En skitkorv inlindat i bladguld är fortfarande in skitkorv och lukta lika illa. Det är inte andras förståelse som är problemet, det som är problemet är att du inte förstår att andra ser igenom din tarvliga försök att rättfärdiga svek och lögner och din skeva moral. Du har som sagt hållt på med det i otaliga trådar i flera år med samma respons så tro mig. vi förstår mycket väl 

Nu blev du filosofisk eller på ett annat sätt komplicerad på ett sätt som ligger ovanför min fattningsförmåga, särskilt eftersom du verkar blanda in religion i det på ett sätt som är främmande för mig.
Här tycker jag verkligen du hamnar långt utanför det du kallar "kärnämnet" eller det som trådstarten handlar om.
Jag försöker respektera att du har en annan uppfattning än jag, men jag kan inte påstå att jag helt förstår dig.

Moralen må vara en sak.
Men du påstår en hel del om fruktansvärda känslor, om ett oerhört lidande och fruktansvärt svek.
Men du har inte svarat på hur du ser på mina relativt enkla frågor till dig:
- Känner du till att de flesta undersökningar visar att otrohet inte är särskilt ovanligt?
- Håller du med om att med en enkel och generell sannolikhetsbedömning kan följaktligen konstateras att många otroheter förblir okända och parets relation fortsätter uppenbarligen precis lika som tidigare?
Och min viktigaste fråga till dig:
- Om min fru skulle vara otrogen mot mig men jag inte känner till det, jag förblir helt ovetande, hon sköter det på ett sådant sätt att vare sig jag eller någon annan märker något, 
hennes och mitt förhållande fortsätter helt opåverkat, vår kärlek och hela vårt liv fortsätter precis på samma sätt som det skulle ha gjort om hon inte valt att vara otrogen.
Hur ska jag kunna må ont av det och hur ska det kunna skapa det enorma lidandet och den hemska smärtan hos mig (som du påsåtr) om jag inte har en aning om det?