Affärer?

Har en sak jag funderat lite kring...Antar att de flesta tycker det är fel att ha en affär men finns det några som tycker annorlunda? Att det kanske inte är så farligt om man får lite spänning igen? Är nyfikna att höra vad ni säger där ute..

Har en sak jag funderat lite kring...Antar att de flesta tycker det är fel att ha en affär men finns det några som tycker annorlunda? Att det kanske inte är så farligt om man får lite spänning igen? Är nyfikna att höra vad ni säger där ute..

Fan vad hårt ni skriver!!! Jag har pendlat mellan att ha en otroligt hård syn på otrohet och typ tänkt tvåsamhet till varje pris till att helt ändra perspektiv. Det handlar nog om att vi i grunden är olika och har olika syn på relationer. Jag tänkte att om jag hittade en ny partner så skulle jag aldrig tänka tanken att vara otrogen men så är det inte. Däremot vet jag att då jag är kär osv mår väldigt bra och då också en bättre partner. Kär är man inte alltid i sin partner men fan vad man kan älska dem ändå! Helst vill man ju kunna kompromissa så att det inte behövs otrohet men ja.....så enkelt är inte livet. En partner kan aldrig ge en allt man vill. Flersamhet kan.

Och det är helt ok...Om båda är med på det.
Men det var väl inte det som var frågan här? Att ha en "affär" tror jag ts menar otrohet där den andre parten inte har en aning.

Jag kan skilja på flersamhet och otrohet. Men eftersom de flesta vill leva i tvåsamhet så funkar det inte i praktiken. Det finns få man träffar som fixar att leva med att ens partner ligger runt även om de kanske godkänt det inledningsvis. Sen ändrar saker på sig och då är det för seriöst för att ångra sedan. Där är problemet.

Affärer är det bästa jag gjort och ja det är oetiskt/omoraliskt/själviskt. Men det gör att man lever livet fullt ut. Gäller att leva innan man dör.

Har inte haft någon affär eller vänstrat själv, men jag tror en stor grej med att ha en otrohetsaffär är själva otroheten. Att det är fel gör det rätt. Spänningen, risken att bli upptäckt, risken att sabba äktenskapet, risken att såra den man älskar, att vara syndig, göra fel osv. Även det dubbla, "äta kakan men ändå ha kvar den".

Att ha öppen relation skulle nog sabba en stor del av glädjen med det.

Så lockelsen är nog mer än sexuell. 

Ens barn? I mitt exempel så har mina barn inget med min partner att göra. Varför skulle de påverkas ?

Det där om öppet förhållande är i de flesta fall en ren utopi.
Det är få människor/individer som gillar det och som väljer att leva i ett öppet förhållande.
Då blir det självfallet extremt få par där båda individerna skulle råka vara personer som gillar det och där båda skulle vilja välja att leva så.

Om du är seriöst intresserad av detta ämne och har skaffat dig kunskaper så vet du att otrohet inte är särskilt ovanligt.
Med all sannolikhet är otrohet mycket vanligare än bara de fall som blir avslöjade eller kända på annat sätt.
Med största sannolikhet förblir de flesta otroheter okända.

Värt att beakta i sammanhanget är att det man inte vet mår man inte ont av.
Och sannolikt är det rätt många personer som föredrar att slippa må ont och därmed föredrar att slippa få reda på något.

Ok så det du säger är att man ska acceptera att folk beter sig som fega hycklare och lögnare som springer omkring och lurar och förnedrar sin partner genom att gå bakom ryggen på personen och låta personen leva i en lögn för att man vet att få skulle gå med på det om de fick välja själva?
Nej, det säger jag verkligen inte. Var har du fått det ifrån?

Varför skulle vi acceptera sån svinaktigt beteende när vi inte accepterar liknande sådan beteende i något annat sammanhang?
Nej, det säger jag verkligen inte. Var har du fått det ifrån?

Du säger att vi ska ignorera det moraliska, gäller det bara otrohet eller ska vi göra likadant i ALLA sammanhang?
Nej, det säger jag verkligen inte. Var har du fått det ifrån?

Du måste ha läst något helt annat inlägg men av misstag råkat citera mitt inlägg? Läs gärna en gång till vad jag skriver och kommentera gärna på det som jag skriver och inte på något annat, om du väljer att citera mig.

Läs också gärna trådstarten och kommentera gärna på ämnet.
Men var snäll och hitta inte på, ljug inte, inbilla dig inte att jag skulle ha skrivit något annat än det som jag faktiskt har skrivit.

Om du inte klarar av att förstå det jag har skrivit, jag kanske har uttryckt mig på ett sätt som du inte förstår, så fråga då gärna, utan att komma med helknasiga och lögnaktiga påståenden, så lovar jag att göra mitt bästa för att försöka förklara så att du också kan förstå.

Det där om öppet förhållande är i de flesta fall en ren utopi.
Det är få människor/individer som gillar det och som väljer att leva i ett öppet förhållande.
Då blir det självfallet extremt få par där båda individerna skulle råka vara personer som gillar det och där båda skulle vilja välja att leva så.

Om du är seriöst intresserad av detta ämne och har skaffat dig kunskaper så vet du att otrohet inte är särskilt ovanligt.
Med all sannolikhet är otrohet mycket vanligare än bara de fall som blir avslöjade eller kända på annat sätt.
Med största sannolikhet förblir de flesta otroheter okända.

Värt att beakta i sammanhanget är att det man inte vet mår man inte ont av.
Och sannolikt är det rätt många personer som föredrar att slippa må ont och därmed föredrar att slippa få reda på något.

Jag menar precis det som jag skriver.

Flera andra som läser tråden förstår uppenbarligen vad jag skriver, m h t den respons som jag har fått.
Jag vågar dessutom tro att de allra flesta förstår, för ingen annan än du har svarat att de inte förstår.
(Därmed inte sagt att de flesta håller med mig.)

Om just du inte klarar av att förstå det jag har skrivit, jag kanske har uttryckt mig på ett sätt som du inte förstår, så fråga då gärna, och försök beskriva exakt vad det är som du inte klarar att förstå.

Men gör det utan att komma med helknasiga och lögnaktiga påståenden.
Beskriv exakt och i detalj vad det är du inte klarar att förstå så lovar jag att göra mitt bästa för att försöka förklara så att du också kan förstå.

Ni båda som reagerar så hätskt tycks vara ganska överens och ni tycks i huvudsak vara av samma uppfattning.
Det respekterar jag.
Det finns absolut ingen önskan från mig att ta över någon tråd. Vad finns det som skulle tyda på det?
Om det är någon som är känd för att ofta vilja försöka ta över trådar så får du nog snegla lite närmare mot din kompis...

Jag gillar att diskutera och att belysa saker ur fler än ett perspektiv.
Ibland väljer jag att belysa ur perspektiv som kanske inte är desamma som min egen uppfattning, men jag gör det ändå. Ibland kan jag tom välja att vara lite provocerande, för att det är roande att se reaktionerna hos vissa och om inte annat för att diskussionerna ska bli mer givande och inte så himla enögda.

Om det nu ska vara en öppen tråd och om åtminstone den ena av er påstår att det i sanning ska vara öppet och tillåtet att tycka annorlunda så förväntar jag mig lite mindre hätska kommentarer i tråden, även om jag ger perspektiv som du kanske inte gillar.
Du och ni borde också klara av att respektera att inte alla måste dela din uppfattning.

Om ni eller någon annan ska kommentera vad jag tycker och kommentera om t ex vilken moral jag står för, så bör den åtminstone se vad jag har skrivit.
Har jag verkligen uttryckt min egen åsikt om något?
Har jag verkligen skrivit något som beskriver min egen moral???

En viss person som väldigt ofta skriver i otrohetstrådar, som ofta uttrycker sig förklenande och rent av vidrigt mot andra människor, som ofta går till personangrepp, kan verkligen behöva lite mothugg.
Personen har visat massor av gånger att den inte klarar att skilja på sak och person och brukar ofta försöka komma med påståenden att jag skulle propagera för otrohet.
Jag har många gånger ombett personen visa var någonstans jag någon enda gång har propagerat för otrohet men hittills har den aldrig kunnat visa ett enda exempel på det.
Tvärtom har jag i dessa sammanhang visat på många exempel där jag direkt avrått från otrohet och direkt och tydligt uttalat mig MOT otrohet. (ALDRIG har jag uttalat mig för otrohet!).

Om min fru skulle vara otrogen mot mig men jag inte känner till det, jag förblir helt ovetande, hon sköter det på ett sådant sätt att vare sig jag eller någon annan märker något, 
hennes och mitt förhållande fortsätter helt opåverkat, vår kärlek och hela vårt liv fortsätter precis på samma sätt som det skulle ha gjort om hon inte valt att vara otrogen.
Hur ska jag kunna må ont av det?
Hur ska det kunna skapa det enorma lidandet och den hemska smärtan om jag inte har en aning om det?

Jag kan absolut uttala mig så som jag gör.
Varför skulle jag inte ha rätt att tycka annorlunda, uttala mig på annat sätt, ha en annan uppfattning än du? Efter det som du tidigare så hätskt skrev till mig, hur kan du då uttala dig på detta sätt??? 

Jag vet med 100% säkerhet att jag inte skulle vilja veta om min fru var otrogen mot mig.
För det jag inte känner till kan jag självfallet inte må ont av.
Jag talar av egen erfarenhet. Jag har tidigare i livet själv varit otrogen flera gånger, utan att det har kommit fram. Jag har själv varit utsatt för otrohet, både sådan som jag har avslöjat och sådan som jag inte kände till förrän mer än fem år efter att vår förhållande tagit slut av andra orsaker.
Så jag kan absolut uttala mig som jag gör och jag förbehåller mig rätten att ha en annan åsikt än du.

Min uppskattning är 9/10 föredrar sanningen. Det allra största sveket av dem alla blir "gå bakom rygg"; värsta SVEKET när upptäckten väl görs eftersom tilliten för alltid påverkad. 1/10 föredrar möjligen att inget veta. När vardagen möjligen inbegriper en stor barnaskara att möta emotionellt och ekonomiskt, och som behöver tas hänsyn till.   
Det du säger här kan nog kanske stämma någorlunda, men bara i de fall otroheten blir känd.
Jag tror att flera med mig skulle föredra att inget veta, under förutsättning att det verkligen blir okänt och t ex att det inte blir känt bland t ex vänner, familj eller arbetskamrater.
Förutsättningarna för ditt resonemang och dina funderingar blir givetvis helt annorlunda om otrohet/trolöshet verkligen förblir helt okänd.
I de fall som förblir okända, vilket sannolikt gäller i många fall, där går livet vidare precis som om det aldrig hade hänt. Ingenting förändras, ingen märker något, kärleken, relationen och livet i allmänhet går vidare på precis samma sätt som innan.
Då är det ingen som upplever "gå bakom rygg", ingen känner något svek, ingen påverkas emotionellt och det får inga ekonomiska konsekvenser, inga konsekvenser för barn, familj eller någon annan överhuvudtaget.

För mig är det helt givet att jag inte är den enda unika människan i hela världen som verkligen inte skulle vilja veta.
Om min fru skulle välja att ha ett tillfälligt sexuellt och/eller känslomässigt äventyr med en annan så vill jag inte veta utan jag hoppas verkligen att hon kan sköta det på ett sådant sätt att det inte blir avslöjat, att jag inte behöver misstänka något och att jag och vår relation inte ska behöva må ont av det, inte behöva uppleva att hon gått bakom min rygg, inte behöva känna sveket eller känna några andra negativa saker.
Om hon efter sitt äventyr älskar mig lika mycket som tidigare, om hon dessutom skulle bli en ännu lyckligare och mera harmonisk människa, om hon kanske skulle få ökad sexlust till mig, så skulle jag ju också både rent egoistiskt och för vår tvåsamhet kunna få ut något positivt av hennes äventyr.

Jag förstår att detta är svårt att ta in och jag förstår att du kanske blir uppbragt och vill försöka finna något om och men, du kanske vill försöka hitta på en massa andra scenarier och du triggas kanske att försöka finna motargument.

Men sanningen är ändå självklar och mycket uppenbar, det jag inte vet mår jag inte ont av.

Religion har ingen betydande signifikans för mig personligen, vare sig i detta eller i andra sammanhang. I sammanhang där religion har någon större betydelse så anser jag att det till allra största del är negativa betydelse, men då hamnar vi t ex i diskussioner om terrorism, krig etc.
Jag känner till bibelns budord men i det närmaste saknar de betydelse för mig. Mina rättesnören i livet stämmer nog i stort överens med det mesta i bibelns budord men bibelns budord är inte grund för mina rättesnören utan de handlar nog mera om mänskliga normala allmängiltiga saker som empati, kärlek, sunt förnuft och medmänsklighet mera än att det skulle grunda sig i kristendom eller dess budord.
Din hänvisning till naturvetenskap och den studien ger jag inte mycket för. Studien har missat en mycket grundläggande del. Människor som generellt är trogna en partner har vissa personliga egenskaper. Personer som har flera partners har andra personliga egenskaper. De personliga egenskaperna har med all sannolikhet en mycket större betydelse än det som du påstår eller man kan i vart fall inte påvisa något resultat av en studie om man har valt att strunta i sådana viktiga parametrar.

Jag grundar mig på en samlad bild av all kunskap jag har samlat på mig under många års studier och intresse för dessa frågor och jag har sett många exempel på helt annan statistik än du. Ta av dig skygglapparna och googla bara i en kvart så ska du själv finna massor av sådana exempel.
Att ha den svenska "befolkningen" som grund när man mäter är självfallet riktigt korkat. T ex barn kan ju inte vara otrogna mot sin partner, eller hur? Dessutom utgör ju Sverige och svenskarna en så liten del av befolkningen att vi är i det närmaste ointressanta eftersom vi knappast ens är mätbara i sådana här sammanhang.
Själv har jag erfarenhet av att ha arbetat och levt i flera andra länder och världsdelar. Ett nära och mycket enkelt exempel är Frankrike, på många sätt nära jämförbart med Sverige, där människor i största allmänhet har en helt annan syn och inställning till det vi diskuterar i tråden. Jag vet, för jag lever f n en del av mitt liv i Frankrike. Jag kan garantera dig att statistiken i Frankrike, i Europa och i världen är helt annan än den du försöker inbilla dig och andra!
Jag har fog för mitt påstående att otrohet inte är särskilt ovanligt. Otrohet är väldigt mycket vanligare än ditt märkliga exempel som skulle försöka påvisa endast 10%. Kan det kanske mest vara så att sanningen känns alltför obekväm för dig personligen?

Jag har som sagt studerat ämnet i många år. Ingen gång har jag kunnat finna statistik på hur många otroheter som förblir okända. Det är ju rätt så självklart när man beaktar att det är omöjligt få fram statistik på något som aldrig har blivit känt. Men kom du gärna tillbaka med sådan statistik om du kan finna den...

Ditt sista stycke förstår jag är präglat av dina egna känslor och åsikter.
Men tyvärr så har du fel.
Ja, det kan självfallet finnas många exempel på att det blir konsekvenser så som du beskriver. Men nej, det är också lika självklart att det finns många exempel på motsatsen.
Det är hur givet som allra helst att väldigt många relationer fortsätter precis som tidigare. Det finns inget som tyder på att något fundament nödvändigtvis måste bli skadat. För vissa kan det nog bli en chock, men då bara OM det blir känt. När det förblir okänt uppstår självfallet ingen chock, eller hur?
I de allra flesta fall som förblir okända uppstår självfallet inga relationsförsämringar.
Försämringar i relationer är vanliga, men det finns tusen andra orsaker än att det skulle bero just bara på otrohet. Snarare visar erfarenheter och undersökningar att försämringar i relationen sker först och otrohet är en senare följd. Rätt så självklart, eller hur?
Det finns också visat i undersökningar att otrohet faktiskt kan leda till förbättringar i relationen, t ex inspiration och ökad sexlust, så som jag tidigare nämnde.

Jag förstår att du tillhör dem som skulle vilja veta och du tillhör dem som förknippar otrohet med mycket dramatiska känslor för dig personligen.
Jag säger inte att du har fel utan jag är mera intresserad av varför du tycker så och framförallt varför du så tydligt anser dig ha rätt medan du anser att jag och andra har fel och att jag borde ändra mig?

Du måste försöka förstå att jag inte delar din uppfattning.
Jag skulle absolut INTE vilja veta om min fru var otrogen.
Jag förknippar inte otrohet med sådana dramatiska känslor för mig personligen. Om allt fortsätter som tidigare, om jag ingenting vet, om vår kärlek och vårt liv är helt opåverkade så anser jag det vara rätt så odramatiskt. Sannolikt skulle det kunna innebära fördelar för mig och vår relation, om hon får inspiration och ökad sexlust.
Hur kan du vara så säker på att jag har fel i min uppfattning?
Varför känner du dig tvingad att sträva efter att få mig att ändra min uppfattning?

Så sjukt trött på dessa satans hobbymoralister som i VARENDA tråd om otrohet går in och bränner ut allas intresse genom en total vägran att ens läsa vad som FAKTISKT står.

Satan vad ni är orsaken till att jag aldrig orkar skriva något. Satan.

Eller att stolt berätta om det i ett anonymt forum och förvänta sig att inte få kritik.

Helt riktigt "FYI", tycker precis som du,,, Huvudet på spiken!! Maken till skribents slingrande samt till undvikande av kärnämnen är sällsynt. Okej. Hen påstår oskyldigt frågan belyses mer noggrant om vi stimuleras av killens (gissar på man) ordsvada, men jag anser nog vi ofrivilligt hamnar i filosofiska rummet "by misstake"  när hen tar till orda. framförallt i egna frekvent skapade otrohetstrådar - men också i andras. Tala om "mixade budskap" där jag tittat in i so far,,, Är det någon som är hätsk blir det nog hen själv. Som vare sig tål att bli oemotsagd eller ta in skilda opinions. Killen formligen "dunkar in sin åsikt" i sina medmänniskor. Hua,,, Anonym ("Endast en lycka är rätt") blir snabbt "hal som en ål" anser jag. Ja, det är oerhört svårt att resonera med någon som har en egen agenda inombords, men som påpassligt uttrycker vad som anses "politiskt korrekt" när/om kritik haglar. Man ställer sig frågan "vad tycker karln egentligen?"...

Grabben kunde med lätthet ändra signatur till ("Endast en opinion är rätt") när föga respekt visas inför "offer" för trolöshet. En mycket traumatisk upplevelse om någon frågar mig. Tiden inför "upptäckten" är även traumatiserande - om man är någorlunda närvarande i relationen vill säga (alla är det tyvärr inte och noterar nada "förändring"), är intuitiv och med känselspröten utfällda. 

Jag förstår att du tillhör dem som skulle vilja veta och du tillhör dem som förknippar otrohet med mycket dramatiska känslor för dig personligen.
Jag säger inte att du har fel,
utan jag är mera intresserad av varför du tycker så och framförallt varför du så tydligt anser dig ha rätt medan du anser att jag och andra har fel och att jag borde ändra mig?

Du måste försöka förstå att jag inte delar din uppfattning.
Jag skulle absolut INTE vilja veta om min fru var otrogen.
Jag förknippar inte otrohet med sådana dramatiska känslor för mig personligen.

Om allt fortsätter som tidigare, om jag ingenting vet, om vår kärlek och vårt liv är helt opåverkade så anser jag det vara rätt så odramatiskt.
Sannolikt skulle det kunna innebära fördelar för mig och vår relation, om hon får inspiration och ökad sexlust.

Hur kan du vara så säker på att jag har fel i min uppfattning?
Varför känner du dig tvingad att sträva efter att få mig att ändra min uppfattning?

De allra flesta är emot affärer tills de har en själv. Så brukar poletten falla ner.

Fundering...Då är ju inte kognitiv dissonans egentligen ett negativt begrepp.
Har man gjort något jävligt dumt, och därigenom inte ens kan se sig själv i spegeln utan att spy, och då är det ju ett sundhetstecken? Att man känner ångest för vad man ställt till med.
Då är det ju mycket värre med t.ex. Anonym(Mycket vanligt?) i tråden
"Nån fler än jag som är otroligt tänd på en annan person än min partner"
som i.o.f.s mycket väl kunde vara "Endast en lycka är rätt" som hittar älskare och tycker det är helt rätt att gå bakom ryggen på sin man.
Hon har tagit beslutet att det är helt rätt att ta beslut för sin man.

De allra flesta är emot affärer tills de har en själv. Så brukar poletten falla ner.