Flickigt och pojkigt

Klart hon har lärt sig hur det "ska" vara av omgivningen. Ingen flicka föds med ett biologiskt intresse för glitter och flygande insekter.

När jag var barn var jag sådan, trots att jag växte upp med en ensamstående far som uppfostrade mig mer pojkigt (för han kunde inget annat eftersom han var väldigt manlig själv). Jag fick alltid i a f det jag själv valde, vilket var rosa, turkost, glitter, parfymdoftande ponnys, och så som din tjej. Inget fel att vara flickig. Det var medfött hos mig. Min far hade hellre köpt mig he-mangubbar och leksaksbilar så han sluppit att köpa rosa glitterhästar och princessor - men det var vad jag ville ha. Medfött alltså. Det tilltalade mig estetiskt.

Jag vill ju tro det är inlärt men samtidigt verkar det som att det finns en del medfödda skillnader enligt min erfarenhet. Jag har två döttrar som jag har uppfostrat feministiskt och medvetet könsneutralt. Den första dottern brydde sig inte ett smack om vilka kläder hon hade på sig så henne fick jag klä i vilka färger som helst, praktiska lekvänliga barnkläder mest i grönt, gult, blått, rött, brunt. Jag köpte både dockor och bilar osv men hon lekte mest flickiga lekar, med dockor och plastdjur, hon älskade att lägga pärlplattor, pyssla och rita. Det kan förstås förklaras med att hon påverkades av dagis och barnen där, fast jag upplevde pedagogerna som medvetna om att behandla alla barn lika. Och att jag kanske omedvetet riktade henne mot lekar som jag själv kände igen.

Den andra dottern hade en lång period i åldern 2-5 år när hon endast ville ha rosa kläder - och då menar jag ENBART rosa, i olika nyanser, allt skulle vara rosa. Helst klänning och strumpbyxor. Jag försökte få henne att ha andra färger men hon var väldigt bestämd. Det är hon fortfarande ;) men numera när hon är tonåring är det mest svart som gäller.

Jag har en kompis som är väldigt politiskt medveten, feminist åt vänster. Hon blev ensamstående med tvillingar, en pojke och en flicka. Hon uppfostrade dem exakt likadant och de hade ju tillgång till exakt samma leksaker i sitt gemensamma rum. Pojken ville bara leka med bilar och skruvade isär saker, flickan lekte bara med flickiga lekar och var extremt klädintresserad ända från tvåårs ålder. Sprang och bytte klänning fyra gånger per dag och hon vägrade ha på sig något annat än tunna glitterstrumpbyxor. Om mamman ens försökte få på henne lite tjockare strumpbyxor grät hon förtvivlat, byxor var inget tal om.

Om man föds med en preferens för rosa glittriga klännjngar?

Nej det tror jag inte att man gör, preferenser på färger, kläder mm är sådant som utvecklas i samklang med det omgivande samhället. Sen kan det säkert finnas medfödda aspekter av det, som att sträva efter det som anses vackert, eller att ha lättare att ta till sig färger som står ut, saker som gittrar osv. Det är väl tex känt att riktigt små barn har lättare att se och därmed ta till sig kontrasterande färger. Det finns ju också de som menar att färger kan ha vissa biologiska medfödda effekter på oss, att tex grönt skulle vara en lugnande färg och rött motsatsen. Och det tar jag väl inte för osannolikt, att skarpa färger skapar vissa effekter och mer "naturliga" färger andra. Men därifån till att man skulle födas med preferenser för en specifik färg låter som ett väl långt steg.

Jag gissar att du dessutom är ute efter att det skulle vara genetiskt kopplat till kön? Det tror jag verkligen inte, att det skulle finnas något som ärvs bara till tjejer som göra att man gillar rosa när man ör ca 3-6år? Nej det lpter väldigt detaljerat och osannolikt.

Om man bortser från könsaspekten tycker jag att det var en intressant fråga. Hur preferenser för färger utvecklas på ett indivduellt plan, vad det är som gör att jag tex avskyr färgen terracotta medan andra tycker att den färgen är fantastisk. Jag tänker att det måste bero på en kombination av arv och miljö. Att både den jag är som biologisk/genetisk varelse och det jag upplever i form av intryck, andras åsikter mm gemensamt skapar och utvecklar min egen individuella smak. Dvs vare sig att jag föds till att gilla specifika färger eller att biologin inte har någon påverkan. (Som med det mesta antar jag).

Om man nu ska vara korrekt, det är precis lika rätt att gilla "flickiga" saker som "pojkiga" saker, oavsett om man är tjej eller kille. 
Lika mycket som din hypotetiska son få gilla rosa och glitter, får din flicka gilla det. 
Ibland får jag en känsla av att vissa tycker det är fult att just gilla tjejsaker, speciellt om man är tjej. Det är precis lika illa som man, när man växte upp, inte applåderades om man hade intresse/fallenhet för killsaker eller sk killämnen. 
Så är du ärligt för jämställdhet och jämlikhet, så bör du också acceptera att din dotter har rätt att gilla de saker som hon gillar, oavsett om det är en bil eller en glittrig klänning. 

Först och främst kan du fundera lite på varför du har blandade känslor inför att din dotter gillar rosa och prinsessor. Är det så att du tycker att det är lite sämre att gilla sånt än att gilla tex bilar och cyklar? Och om dy tycker så, har du funderat på vad det beror på? Varför tycker du att en pojkig mössa skulle vara bättre för henne än mössan hon själv valde? Är det lite sämre att vara en flickig flicka. Om du haft en pojke, skulle han fått välja den glittriga mössan, hade det då känts sämre om han velat ha en mössa med Spiderman? 

Sen kan jag säga att för de allra flesta barn så går den här väldigt flickiga fasen oftast över och barnet börjar odla sina lite mer egna intressen och personlighetsdrag. Och även pojkar kan snöa in på väldigt pojkiga saker i den åldern, men det är mer sällan nån har problem med det.

Jag tror inte att just rosa eller blått är medfött, men jag tror att i olika åldrar kan ha behov av att utveckla sin identitet genom att vara antingen väldigt flickig och bara gilla sånt som flickor "ska" gilla eller att få vara väldigt pojkig och bara gilla sånt som pojkar "ska" gilla. Och jag tror att det bästa man som förälder kan göra är att erbjuda alla alternativ som finns till barnet, men sen luta sig tillbaka och låta barnet välja och inte tvinga barnet varken in i eller ut ur en mall som man själv vill utan låta barnet får vara och utvecklas på sina egna premisser. .

När jag var liten hade jag bara bruna och orange kläder (70-tal) som jag hatade. Jag hade totalt dött av lycka om jag fått en rosa glittrig mössa med en fjäril på. Nu är jag vuxen och gillar brunt och orange, hade inte valt en glittrig rosa mössa med fjäril, nästan hellre gått utan mössa. Så man förändras ju genom livet.

Varför har du blandade känslor inför detta?

Måste förtydliga detta med " blandade känslor"

Menar att jag egentligen tycker att det spelar ingen roll, precis som någon skrev att varför ska det typiskt flickiga vara sämre. Om det är självvalt vill säga!

Jag tycker det är intressant hur mycket som faktiskt är yttre påverkan bara.

Märker ju att min dotter får mycket kommentarer och uppmuntran från omgivningen då hon har tex en rosa klänning. Om det gör att hon därför dras till det för att hon får uppmärksamhet för hur hon ser ut, det är det jag har blandade känslor över.

Att hela tiden få höra att man är söt, ser ut som en prinsessa osv. Den grejen har jag börjat känna mig lite illa till mods över om det är så att hon dras till detta redan pga bekräftelsen hon får.

Om det bara är så att hon naturligt dras till det, tycker jag inte är något problem.

Jag tycker också det är konstigt att man bara för sakens skull ska klä sina flickor i typiskt pojkigt som att det i sig gör dom mer säkra på sig själva.

Det jag tänker på är kommentarerna, puttinuttandet då hon bär dessa saker.

Eftersom även pojkar ofta dras till det väldigt pojkiga o perioder och kanske inte får samma respons för det så kanske det inte bara ligger i uppmärksamheten. 

Om du vill väga upp puttinuttandet hon får från andra när hon klär sig som en prinsessa så kan du kanske säga annat när hon klär upp sig: vilken stark och modig prinsessa som kan hoppa högt och springa fort, eller nåt sånt.

Kan säga att min dotter var galen i allt rosa från ca två års ålder, hon vägrade allt annat än kjol, skulle bara ha rosa, glitter, blommor, gulliga hårspännen etc. Jag lät henne hållas och hon fick ha de kläder hon ville inom rimliga gränser (väder, lämpligt att leka i och så). Hon fick säkert också en del uppmärksamhet om att hon var fin och så. En dag, när hon var ca 6 år så var det bara färdigt med det, hon skulle ha jeans, rosa var en ful och töntig färg. Hon är 12 år nu och har en helt egen stil som innefattar alla möjliga slags kläder i alla färger, hon är sin egen person och har sin egen stil. Stark och klok och rolig. Hade hon velat ha rosa kläder fortfarande hade det gått alldeles utmärkt, men nu väljer hon annat. Grejen är att hon väljer själv och är sin egen, och jag som förälder hakar på och ser till att erbjuda det hon kan välja. Även tjejer som gillar rosa och glitter kan såklart vara säkra på sig själva.