Vad är rimligt?

När vi diskuterar vår bonusfamiljs vanor blir det ofta laddat och snabbt gå-i-försvar från båda håll. Vill knappt ta upp något längre med min man men har stort behov av att diskutera, fråga, höra hur andra fixar det. Jag vill inte göra en karikatyr eller överdriva problemen heller. Att gå i familjeterapi är ett alternativ men har inte tagit steget.

Min man har två barn sedan tidigare och de är snart 9 och 13. Nioåringen och pappan delar en 180 säng för så har de alltid haft det och hon vill inte sova i egen säng. Jag sover på soffan när han har barnen. Han har dem varannan vecka. Om detta blir det bråk när jag tar upp det, så...väntar och väntar tills den berömda dagen då hon frivilligt är "för stor för att sova med pappa."

Hon torkar inte sig själv då hon bajsat utan ropar på pappa och han kommer farande och torkar.

Båda barnen är välfungerande i skola och har inga diagnoser. Men de tävlar om vem som får vara pappas favorit och de har ett sätt som känns konstigt för mig, lite gränslöst eller vad man ska säga. Ibland bara jättekul och roligt att de är så pappakära men ibland kan jag känna att han inte haft vett att sätta gränser och att det går ut över vår relation. När de är med mamman varannan vecka kan det plinga i telefonen på sängbordet efter midnatt och då är det äldsta tjejen som sätter igång med sms-bombanden. Han smsar alltid tillbaka och så kan det hålla på i nån timme. Även om vi precis skulle ha sex kan det inre vänta att besvara hennes frågor om det går att beställa en sak från nätet och vart de ska äta i helgen och...ja, tusen krav kommer och han är på och det skickas hjärtan och under tiden går jag undan. Om han inte svarar direkt kan smsen ta en annan vändning, nämligen "men svara då din jävel" "fyfan du e fucking idiot jag tänker inte träffa dig nå mer" "du är inte min pappa jag hatar dig" men han verkar inte göra annat än köpa den där extra presenten, ladda ner extra spel, och skickar hjärtan tills hon blir nöjd.

Han kan inte ta in att barnen trots allt har det bra hos sin mamma utan veckan han bor med dem är det de som får bestämma precis allt på schemat. Han brukar fråga mig i sista minuten om jag vill följa med på det som de redan bestämt. Jag har inget att säga till om. Jag vet aldrig hur helgerna kommer bli. Man vaknar och plötsligt packas det grejer och hemmet är fullt av förväntan. Så kommer det: "ja vi hade tänkt åka till X-stad för att gå på Y event, barnen tycker ju det är så roligt. Vill du följa med?"

Då kan jag känna att okej, om det var så ibland. Men det är så varenda dag barnen flyttar in,dvs lite mer än 50% av vårt liv. Om jag tar upp att jag tycker det känns fel säger han att ja men du får ju hela mig varannan vecka och de får mig bara 25% eftersom de är två, eller ja, ni får dela mig på tre varannan vecka så du har mig 66% av tiden och de har mig bara 16%, så tycker inte du ska klaga."

Sommarlovet planerade han efter vad barnen ville göra och jag fick förfrågan om jag skulle hänga med, ställd genom barnen. Stannade hemma. Vi gjorde inget gemensamt utan barnen. Ingen resa ihop. En gång åkte vi på fest ensamma och hans dotter som då var hos sin mamma fick under kvällen reda på att pappa var på kalas utan henne - hon blev så avundsjuk att hon höll oss vakna hela natten med sms och telefonsamtal om vilken jävla svikare han var. Han svalde betet och gick därefter in för att överkompensera henne och gå henne till mötes i en rad krav. När jag fått grepp om sättet hon uttrycker sig är det snarast som en extremt svartsjuk flickvän låter i sina värsta stunder, och sätter han bemöter det på är liksom lika mycket mer åt flickvän/pojkvänhållet.

Men du vet väl att jag älskar dig?

Huuuur? Jag ska aldrig glömma att du svek mig! Lova att du tar med mig på nästa fest!!!! Lova!

Jag lovar, min älskling

osv

Jag undrar när detta går över? Och skilsmässan för många år sen var odramatisk och smidig. Jag har funnits med i bilden i flera år. Är inte ny för dem. Det verkar ändå inte gå in i någon tryggare fas? Hur ska jag förhålla mig? Kan de lära sig acceptera? Kan hN, jag, vi komma bort från den här jobbiga stämningen? Hur lär han sig portionera ut bekräftelse? Måste det kännas som en tävling där "om du gjort det med henne måste du betala mig mer i månadspeng" som de kör med. Dvs det ska kosta honom om vi två har det bra. Och han verkar inte fatta hur konstigt det blir?