Måste göra abort men jag vill inte.

Snart 40 och blivit väldigt oplanerat gravid. Jag har velat ha nr 3:a i 4 år men min man har sagt nej. Han skulle vara 48 när barnet föds och det tycker han är alldeles för gammalt. Jag känner väl eg att jag är för gammal också men bebislängtan är så stor. Barnen är 9 och 6 och 9:åringen vill inte heller ha ett till syskon men det lägger jag väldigt lite vikt vid.

Om jag gör abort så kommer jag vara så ledsen så länge och alla kommer att märka av det. Gör jag inte abort kommer mannen att tycka att jag gjort fel beslut men stanna. Men varje gång han blir frustrerad pga bebis så som att inte få sova tex så kommer jag att känna att han inte vill ha barnet. Och må dåligt över det. Hur jag än gör så kommer detta att blir skit! Jag vill bara att någon ska tala om för mig vad som är bästa beslutet ????

Vi kanske skulle behöva ta kontakt med en kurator. Vi har pratat länge om att han ska sterilisera sig, just för att han inte vill ha fler barn men vi hann inte så långt.

Känner en sån stress för tiden går så fort. Jag visste att han inte vill ha barn lika mycket som att han visste hur gärna jag vill ha en till så vi har båda lika stor del i att vi hamnade här. Jag ser det positiva han ser det negativa. Som sagt, vi behöver nog gå och prata med någon. Tack till dig som skrev det.

Din poäng är helt rätt, kvinnan bestämmer, det är kvinnans val.

Men hon behöver även ta med i beräkningen alla aspekter av detta val.

Risken att valet att trotsa mannen vilja kan mycket väl leda till att familjen slits itu är allt annat än liten.

Mannen föreställer sig nog nu framtiden utefter de redan existerande barnen, att ni är si o så gamla när de flyger ut o så...
Nu helt plötsligt ställs hela livsplaneringen på kant och han inser att han inte behöver ta ledigt från jobbet när nya ungen slutar grundskolan för då är han pensionär....

TS kan mycket väl om 1år sitta i en 3rummare i nån ruffig förort med 2 skolbarn varannan vecka och en nyfödd på armen. Är det i så fall värt det?

Nej, han behöver inte gilla läget. Han får acceptera läget. Men om de pratat om att han ska sterilisera sig så verkar de ju vara överens om inga fler barn.

Otroligt egoistiskt att behålla i TS situation tycker jag.
Skulle min partner göra något sådant mot mig skulle det vara slutet. En långsam väg mot skilsmässa. Tyvärr.
Det skulle bli separation pga av att jag skulle känna mig överkörd och kvävd då jag utgått från att vi var överrens om att inte ha fler barn. 

Det är väl klart att en kvinna med bebislängtan kommer orka börja om på nytt med bebis, men en man på 48 som inte vill ha fler barn, som är klar med bebisliv... det kan bli hur dåligt som helst. 

Du gör dig bara löjlig av att hålla på sådär. Otroligt osympatiskt skrivet.
Som jag förstått TS så var båda överens om att inte skaffa fler barn och t o m planerat sterilisering. TS var ok med att inte skaffa fler barn, vem har då varit tydligast visar det sig? mannen som verkligen inte vill ha barn eller TS som nu är gravid och vill behålla. Det påverkar väl i allra högsta grad hennes man som du så nedlåtande förminskar här.
Vet inte om du blandar ihop vad TS faktiskt skrivit och vad jag har skrivit, jag ville ge lite andra vinklar på det hela men det var ju inte poppis.

TS bebis är ju inte önskat av pappan. Jag tycker det är fel premisser att skaffa barn då. Speciellt när man varit överens om att inte ha fler barn.

Som sagt, oavsett vilka val man gör i livet så kommer de att få konsekvenser. Vilka vet man dock inte på förhand.

Tur att du är så storsint ifall din partner skulle kasta omkull hela din värld på något du var helt oförberedd på och trodde ni var överens om.

Många egoister i den här tråden tydligen... du, jag och allihopa 

Skitsnack på dig själv du. 
Så vad är dina tankar om TS man? Han får skylla sig själv eller?

Och vad vet vi om TS sexliv och hur de skyddar sig eller inte. Väldigt oplanerat gravid skrev hon iaf.

Och i några kommentarer längre ner så skriver hon att de pratat om sterilisering då mannen är 48 och inte vill ha fler barn. Det tolkar jag som att de varit överens om att inte skaffa fler barn trots att hon ändå har en längtan.

En abort är känslomässigt svår, men att skaffa ett barn mot sin partners vilja är nog inte heller varken lätt eller roligt heller. Det kan bli bra, men det behöver inte bli det, och det måste man ju också ta med i beräkningen??
Det är liksom två tuffa saker, är det då så självklart att aborten är det värsta?

Man måste väl kunna diskutera utan att gå i taket, jösses

Då är det ett val kvinnor också gör när de har sex.

Om partnern vill något annat så kan hon göra slut med honom eller alternativet han får är att hon gör slut med honom och behåller barnet eller att han stannar och hon behåller barnet.

Alla som skriver att har man sex blir det barn det borde han fatta, han borde ha steriliserat sig, hans fel, hon vill ha barn och har därför mindre ansvar med skydd osv. 
Har ni ens läst TS? Och det dilemmat hon står för???
Att behålla barnet är ingen självklar för TS, och hon förklarar varför.
Jag tycker det låter som TS och hennes man har en bra relation där de respekterar varandra, men har olika längtan kring ett till barn.

Hon skriver INGENSTANS om att de har eller haft oskyddat sex eller att hon i hemlighet vill "lura till sig" en graviditet. Hon skriver att hon blivit väldigt oplanerat gravid. Alltså har något gått fel, och nu har de hamnat i ett dilemma.

Så tagga ner alla ni som spyr galla på mannen och påstår att han tvingar henne till abort.

Ibland undrar man om vissa ens kan ta till sig skriven text ordentligt...

Ja men exakt. Och då undrar man ju hur vissa menar, att vill man inte ha barn så måste man helt avstå från vaginalt sex trots skydd. Ja, i praktiken är det nog så, men jag tror väldigt få är så stenhårda. Jag tror de allra flesta litar på p-skydd trots att man vet att det ändå är någon procents chans/risk att ändå bli gravid.

TS skriver ju om dilemmat att mannen kommer att stanna kvar om hon väljer att behålla, men hon är rädd att han kanske inte kommer vara lika entusiastisk och glad som henne, vilket kommer göra att hon känner att hon gjorde fel som behöll barnet.
Känns som alla missar den detaljen.

Jag tolkar det som att TS vill ha ett barn till men att de ändå varit överens om att inte skaffa fler. 
I en relation där åsikterna går i sär om att skaffa fler barn måste ju en ge sig ifall de vill fortsätta leva  tillsammans. Båda kan inte få sin vilja igenom i just den frågan, men du kanske menar att den med barnlängtan alltid har företräde?För TS verkar det vara ett dilemma, behålla eller inte. Det är ju det hon vill ha ett mirakelsvar på. Både abort och att behålla känns som skit skriver hon, Och hon berättar också varför. Men det verkar du inte ha någon förståelse för. 
Jag kan mycket väl förstå TS tankar om att hela glädjen med graviditeten försvinner när mannen inte är med på noterna frivilligt och inte längtar efter ett till barn alls.

1964 tog Socialdemokratiska kvinnoförbundet kraftfullt ställning mot fri abort. Man menade att det skulle leda till att kvinnorna pressades till att göra abort, av männen, av anhöriga och andra i kvinnans närhet. En strikt abortlagstiftning var ett skydd för kvinnan, menade man då.

Även om S:s kvinnoförbund svängt sedan dess hade de tyvärr helt rätt i sin analys. Mer än 50 år och många "feministiska" regeringar senare ser vi fortfarande ett oändligt antal trådar här där pojkvännen/mannen/föräldrarna försöker pressa en kvinna att göra abort. Sorgligt.

Var skriver TS att de inte skyddat sig? Berätta.
Låter på dig som att han våldtagit henne och nu tvingar henne till abort.
Herregud, vad nedvärderande och respektlöst mot TS, du verkar inte ens ha läst vad hon skriver.
Pinsamt. Såna här idiotsvar borde inte få publiceras.

Ah det är alltså där skon klämmer, en gravid kvinna är helig och har alltid rätt. Barnlängtan triumfar allt.
Ja hon har rätt att behålla om hon vill, det har jag inte ifrågasatt. Och jag tolker det inte heller som att hennes man pressar henne till abort som många här tar för givet.
Och ja, jag tycker det är egoistiskt att behålla om man tagit ett gemensamt beslut att inte skaffa flera ja. 
Du verkar ha väldigt svårt för läsförståelse, du har din åsikt och vägrar öppna upp för nya. Oresonlig, och sådan människor är ganska trista att resonera med.

Jag är här har haft 2 fullspäckade dagar så jag har inte hunnit med att gå in här.

Jag känner att jag nog valde fel rubrik. Det är inte min man som tvingar mig till någonting. Det är mer jag som gör det men ändå inte. Det är så otroligt svårt att förklara.

Jag vill ha ett barn till men i min värld så skaffar vi båda barn detta är bådas ?fel?! Båda ska vilja ha det får då blir det bäst. Det är inte samma härliga känsla nu som med de andra 2 som vi BÅDA ville ha.

Han oroar sig för framtiden att han kommer vara så gammal och inte finnas där för barnet när hen behöver hjälp i vuxenlivet. Han älskar alla sina barn och vill kunna vara där för dem i alla stadier i deras liv och orka kunna vara det fysiskt.

Vi båda oroar oss för att detta barn ska få någon diagnos som gräver ännu mer av oss och att orken kanske inte kommer finnas där i tillräcklig utsträckning.

Så många aspekter som spelar in som vi båda pratar om.

Det är mitt beslut i slutändan och det är han helt på det klara med och stöttar mig helhjärtat. Men det är ändå kaos i kroppen då det känns som att vilket beslut jag än fattar kommer vara dåligt. Det kommer att påverka vår relation negativt.

Kommer man känna sig otroligt gammal i alla situationer? Kommer barnet skämmas över att ha så gamla föräldrar? Sådana frågor kommer också upp och spelar in. Skulle vilja ta bort antingen huvudet eller hjärtat så det inte var sån kaos.