Blir galen av oro!

Jag spelade in ett samtal en gång när han sa att jag var trög och skulle hålla käften när sonen var bredvid. Han märkte det och nu är han misstänksam o försöker ha koll.

Men alltså, jag kan inte göra ett skit om att han tänker använda en barnvakt åt vår son som han inte känner öht. Vi har nyligen separerat och sonen har börjat få ordentliga utbrott som jag inte varit med om innan. O ska då vår son behöva vara med om ännu mer förändringar och kastas hit och dit bara för hans pappa ska festa de dagarna han har sonen? Som han stridit för och påpekat är så viktigt?

Jag tar ju semester nu den helgen med kort varsel för att skydda vår son från att komma till (för honom) en okänd människa. Ska det behöva vara såhär att pappan ska flänga runt till kompisar o till fester o då lämna runt vår son?

Vi var hos familjerätten och jag la fram mitt förslag. Han nekade det då han tyckte barnet skulle vara så få dagar hos honom.

Jag vill att vi tar det lungt för sonen i början och kan trappa upp allt eftersom sonen blir äldre. Han är bara 2 år. Pappan vet inte ens sonens rutiner.

Hos familjerätten nekade som sagt pappan mitt förslag men han lovade där att han under helgen skulle komma på ett nytt förslag och presentera på söndagen. I söndags hade han inget nytt förslag att komma med för han hade stuckit iväg och festat med kompisar istället för att ordna ett förslag.

Jag sa då att då kör vi som jag har föreslagit fram till att jag får ditt förslag. Då slängde han upp ett förslag om att få 2 dagar till, vilket jag sa ja till. Han hade liksom inte gett sig annars. Jag skrev ett umgängesavtal på datorn och skrev ut som vi båda skrivit på. Där står att jag är boendeförälder med 19 dagar i månaden och han är ungängesförälder med 12 dagar.

Jag skrev ju inte på att han skulle festa och lämna bort sonen till okända

Ja jag är sonens fasta punkt här i livet och jag tycker det är helt galet att sonens trygghet ska rivas upp på det här viset. Jag är inte ute efter att han inte ska få träffa sin pappa. Jag har försökt få hans pappa att ta mer ansvar, initiativ och bry sig mer om familjen än vad han har gjort. Pappan har tjatat på mig att jag måste byta jobb till ett 7-16 mån-fre. Detta för att pappan minsann inte tänker sitta hemma med vår son kvällar och helger. Detta tjat började när föräldraledighetens slut närmade sig. Tillslut bytte jag, inte för hans skull utan för sonens skull. Jag kände att jag behövde lämna relationen då pappan var känslomässigt otrogen, stack iväg hela tiden. Jag har fått låtsas vara sjuk från jobbet för att åka hem när pappan inte svarat på meddelande eller samtal. Då låg pappan kvar i sängen och sov medans vår 19 månaders sprang runt i lägenheten. Storebror på 9 år var visserligen vaken, men ändå. Det är inte 9åringens ansvar.

Jag har fått sjukanmäla mig för att han varit ute och söpit hela nätterna fast han vetat att jag ska jobba dagen efter. Hans äldre son har berättat för socialen att pappa sover länge på morgonen och att jag tagit hand om dem. Han har sagt att pappa brukar vara med sina kompisar på nätterna när han sover hos sin pappa.

Men detta las ner iom pappan säger att han inte dricker så längre.

Han struntar i vår sons rutiner. Tycker det är onödigt att laga mat till honom för "han äter ju knappt något ändå".

Han skrev till mig nu i eftermiddags... Att han funderar på att låta hans ex (de tidigare barnens mamma) flytta in som inneboende. Han har nämnt detta innan och familjerätt, social höll med mig då att det inte är en sån bra idé. De stora barnen kan få förhoppningar om att mamma o pappa ska bli ihop igen samt att vår son ska "fästa" sig vid en ny person som sen kommer försvinna igen. Vi har inte ens varit separerade en månad ocksp skriver han detta igen. Orsaken är att han inte har råd att bo kvar i den lägenheten han bor i själv. Och han tänker inte flytta för barnen trivs så bra säger han. Därför ska hon bo där som inneboende för att betala hyra, städa och laga mat...

Frågade förra gången han pratade om det var hon och hennes andra barn skulle ha för rum. Då svarar han att vårt gemensamma barn får bli utan sitt rum så kan de bo där.

Detta känns inte okej. Är det jag som har så fel?

Ingen?

Jag ska kontakta en jurist för att se vad dom tror. Jag skulle hämta ett par cyklar i min gamla lägenhet idag. Där pappan bor. Pappan har vår son nu och när jag kom för att hämta cyklarna såg pappans andra son mig så jag fick ju säga hej till pojken. Sa givetvis hej och kramade om min lille son med. Pappan bad mig prata med sonen ute för han ville inte ha mig där inne. Detta står han o säger framför barnen. Kallade mig även idiot som kom in till dem. Fast han själv hade ssgt: ska du hälsa på sonen så får du ju komma in.

Jag ska på måndag kontakta en jurist för en tid.

Ja han visste att jag skulle komma.

Han skrev i fredags att kommer jag inte och hämtar cyklarna på kvällen så ställer han ut skiten på gatan. Så svarade jag att jag kommer på lördagen för då har jag hjälp av en kompis att leda ena cykeln.

Så igår, lördags skrev han vid 11.00 tiden "ska ut på en promenad nu, kom o hämta skiten snabbt annars ställer jag ut dom på gatan"

Jag svarade inte ens på sista meddelandet för jag orkade helt enkelt inte. Det är såhär hela tiden.

Emellanåt vänder han och han saknar mig och vill bli ihop men kravet att vi ska bli ihop är att han ska ha hela min månadslön varje månad även retroaktivt sen jag flyttade alltså 58000kr. Sen måste jag säga upp kontakten med alla jag umgås med, jag ska sköta allt i hemmet och lyda allt han säger. Detta är hans krav, ja just det. Jag måste också flytta alla mina saker själv från min nuvarande lägenhet tillbaka till hans (vår gamla) på en och samma kväll. Gör jag inte dessa saker så kan jag glömma att vi blir ihop.

Detta har jag inte ens tänkt att göra. Jag är helt slutkörd psykiskt. Har som sagt samtal med kriscentrum en gång i veckan. Men hela situationen är så jobbig

Jag kan haka upp mig väldigt mycket på det här med att han ska lämna bort sonen för att festa. Han har ju haft ett alkoholmissbruk som han säger att han slutat med bara sådär huxflux. Han hävdar att det inte var ett missbruk utan bara en dålig vana. Han drack varje dag, stack iväg från mig och barnen för att dricka. Var full inför barnen flertalet gånger m. M.. Så säger han till socialen att han dragit ner på det men kan dricka en öl till maten eller så. O detta lät ju bra enligt socialen.

O nu när han ska ha sonen prioriterar han fest framför sonen igen och ska lämna bort honom. Det klingar inte bra