Skaffa en sladdis ja eller nej?

Nu kommer jag tyvärr och är en tråkmåns. Just för att detta är FL så vill jag vara tydlig med att jag älskar alla mina barn, men med facit i hand borde vi INTE ha skaffat en sladdis och jag skulle avråda andra.

Det som hände var nog att jag började få lite panik när klimakteriet närmade sig. Insåg att sista tåget snart skulle gå, och var jag verkligen redo att säga adjö till bebislivet nu? Fick någon slags krispanik, och i det gick min man med på att skaffa ett till barn, en liten fyra. Jag var 38, han 37, våra äldre barn var 12, 14 och 15 när bebisen kom.

Först var det väl inga större konstigheter. Lite jobbigare denna gång med vaknätter, jag/vi hade inte riktigt samma energi. Man glömmer snabbt hur mycket den tiden faktiskt tär på en! Denna gång var dessutom mor- och farföräldrar äldre/döda, så det fanns inte samma avlastning därifrån heller. Storasyskonen tyckte väl det var lite smågulligt och kul med en bebis/småbarn, men aldrig att de hade velat (eller att vi skulle ha räknat med) passning från det hållet.

Plötsligt var vi tillbaka i livet med magsjukor, springmask, VAB, blöjor, hämtning och lämning, sandlådelek och allt det där som hör småbarnslivet till. Samtidigt hade vi tonåringar som krävde sitt, med svåra läxor, med träningar, med tandställningstider, med ett barn som var mobbat, med ett barn som kom hem full o.s.v. Båda dessa världar SAMTIDIGT. Det var definitivt INTE enkelt!

Nu är yngsta tonåring. Vi skulle egentligen vilja ta det lite lugnare nu. Umgås med barnbarnen mycket. Kanske resa på långresa? Men där är vi inte. Istället har vi ett barn som skolkar, som har anorexia, som tar all den must vi egentligen borde vara förbi idag.

Så nej, med facit i hand borde vi inte ha skaffat en sladdis. ÄVEN fast jag såklart älskar alla mina barn.