Vad finns det för för och nackdelar?
Har du en sladdis? Funderar du på att skaffa en?
Saknar bebismys och vill gärna ha ett gemensamt barn med min nya man, men är osäker på hur mycket jobb det egentligen var med en bebis :) Våra egna veckor nu är fyllda med äventyr och tillsammans-tid. Hur mycket påverkar en bebis egentligen det? Minnet är bra men kort ;)
Tja.. Hur barnvänliga är era äventyr? Börja i den änden och fundera på hur en barnvagn får plats på det ni gör samt blöjbyten, amning, sovstunder... Samt kaskadspyor och raketbajs och tre klädbyten.. Är det ens möjligt att ta med barn på det ni gör? Att boka romantisk hotellweekend med en bebis och hoppas på sovmorgon och ohämmat sex är ju en glädjekalkyl...
Jag har sladdbarn och det jag tyckte var mysigast var ju att faktiskt få uppleva känslan av "ensambarn". Att få ägna all tid åt bebis utan att ha ett blöjbarn vrålande kring fötterna samtidigt. Mitt yngsta barn var då 10 år och hängiven storebror och jag kunde enkelt be honom kolla till bebis medan jag kunde duscha i lugn och ro och be honom utföra enklare sysslor under tiden. Vi var flera i familjen som kunde hjälpas åt och det var mysigt och väldigt skönt.
Nackdelen var ju att plötsligt måste allt bebisanpassas.. Att gå på bio med barnen gick ju plötsligt inte utan då måste farmor rycka in och antingen gå på bion eller vara med bebis så vi föräldrar kunde gå. Att gå på utflykter och semester blev en utmaning. Barnen började uppskatta vuxna resmål och började nu gnälla över de tråkiga leklandena och plaskpoolerna och det var de äldre barnen som jag fick stångas med och inte en bebis...
Funderar du på att skaffa en?
En frisk/funktionell bebis kan man ju ofta släpa med. Men man ska alltid ta med i beräkningen att familjelivet ska klara ett barn med tex hjärtfel, ADHD, kolik, downs syndrom mm. Och mamman kan drabbas av komplikationer. Väg riskerna mot fördelarna.
Nä, ingen sladdis för oss. Eller det är väl lätt att säga nu, får väl se när barnen är äldre och ett tredje barn faktiskt skulle räknas som sladdis (de är 5 och 2 nu).
Jag tänker att en bebis går väl an, det är de här första småbarnsåren som känns svårt att få till med äldre barn. Hemma-inga problem. Men från att barnet är drygt 1 år så vill hen ju aktiveras och röra sig. Det kan vara svårt att kombinera med de större barnens viljor och önskemål.
Jag väntar en sladdis just nu. Syskonen kommer ha hunnit fylla 12,15 resp 19 år när bebisen kommer. Det är min sambos första och vi lever just nu ett okomplicerat varannan-veckas-liv, där ena veckan är full av action med tre barn och en hund med allt vad det innebär och den andra veckan gör vi vad vi vill.
Det blir förstås ändring på det nu och möjligen något jag ser som en nackdel nu när man hunnit vänja sig vid det här liven med varannan vecka. Det kommer bli en del anpassningar helt klart, men vi känner oss å andra sidan mogna och väldigt trygga som individer.
En stor fördel som jag ser det är att mina barn är så stora, så när de är här kommer vi få mycket hjälp. Jag tror inte det blir lika intensivt som när de var små.
Åka på utflykter, besöka vänner, göra resor, gå på restaurang osv funkar med bebis också, det blir bara lite annorlunda, men inget vi behöver offra ju.
Sen inser jag givetvis att det också beror på vad det blir för en liten person. Men mina tankar utgår ändå från att det är mycket upp till oss hur saker och ting kommer att fungera.
En till liten nackdel för oss är att alla våra vänner har barn i mina barns ålder och således inga småbarn. Vi kommer därför få anstränga oss lite extra för att bebis ska få umgås med jämnåriga också, när hen blir lite större, men det är inget stort bekymmer.
Det kommer bli ett mycket älskat barn av många och det kommer finnas gott om stora goda förebilder förutom vi föräldrar. Vi ser mycket fram emot vår lilla sladdis.
Nu kommer jag tyvärr och är en tråkmåns. Just för att detta är FL så vill jag vara tydlig med att jag älskar alla mina barn, men med facit i hand borde vi INTE ha skaffat en sladdis och jag skulle avråda andra.
Det som hände var nog att jag började få lite panik när klimakteriet närmade sig. Insåg att sista tåget snart skulle gå, och var jag verkligen redo att säga adjö till bebislivet nu? Fick någon slags krispanik, och i det gick min man med på att skaffa ett till barn, en liten fyra. Jag var 38, han 37, våra äldre barn var 12, 14 och 15 när bebisen kom.
Först var det väl inga större konstigheter. Lite jobbigare denna gång med vaknätter, jag/vi hade inte riktigt samma energi. Man glömmer snabbt hur mycket den tiden faktiskt tär på en! Denna gång var dessutom mor- och farföräldrar äldre/döda, så det fanns inte samma avlastning därifrån heller. Storasyskonen tyckte väl det var lite smågulligt och kul med en bebis/småbarn, men aldrig att de hade velat (eller att vi skulle ha räknat med) passning från det hållet.
Plötsligt var vi tillbaka i livet med magsjukor, springmask, VAB, blöjor, hämtning och lämning, sandlådelek och allt det där som hör småbarnslivet till. Samtidigt hade vi tonåringar som krävde sitt, med svåra läxor, med träningar, med tandställningstider, med ett barn som var mobbat, med ett barn som kom hem full o.s.v. Båda dessa världar SAMTIDIGT. Det var definitivt INTE enkelt!
Nu är yngsta tonåring. Vi skulle egentligen vilja ta det lite lugnare nu. Umgås med barnbarnen mycket. Kanske resa på långresa? Men där är vi inte. Istället har vi ett barn som skolkar, som har anorexia, som tar all den must vi egentligen borde vara förbi idag.
Så nej, med facit i hand borde vi inte ha skaffat en sladdis. ÄVEN fast jag såklart älskar alla mina barn.