Gravid och mitt i en separation, krisar, hur kommer man till ett beslut?

Han hade svårt att sätta sig själv åt sidan och ta till sig barnet. Kändes som att han inte kunde hantera förändringen i våran relation, att min uppmärksamhet var på annat håll, nästan som att han blev svartsjuk. Jag ställde om direkt till att bli mamma, men det var som att han aldrig kom med på tåget. Jag sökte hjälp via bvc för jag trodde att han hade hamnat i en depression, kände inte igen honom. Vi har fått samtalsstöd m. m. i ett par omgångar men det går liksom inte att lösa.

Såhär i efterhand tror jag det handlar om att han har andra svårigheter som helt enkelt inte blev riktigt synliga innan kraven som kommer med föräldraskapet tillkom. Tyvärr. Det är tydligen inte helt ovanligt att sånt blossar upp i samband med att man får barn :(

Jag tycker att det låter som att du egentligen vill behålla barnet, när du tänker ur ett livsperspektiv. Just nu är det ju däremot en krissituation med separation och mycket trassel, men det låter ändå som att det är rätt goda chanser att det blir en förbättring när den situationen har lösts så att du kan få bo på egen hand. Och som du säger är situationen med pappan redan ett faktum, och påverkas kanske inte i stort av ett till barn, ur en juridisk synvinkel.

Det låter också som att du påverkas (så klart, vem skulle inte det!) av att folk runt dig är negativa till graviditeten, vilket känns väldigt synd. Hur du än gör måste du ju själv få bestämma om detta, allt annat är helt orimligt och folk borde stötta dig i ditt val, inte döma. Jag ser inte alls varför det skulle vara så självklart med abort om det inte är det du vill.

Skickar med lite stöd i en tuff situation! 

Hej! Var precis. i samma situation och gjorde abort i helgen. Pappan är dock en  bra pappa och vi har två barn tillsammans men har en kris och pratat om att separera och kände att jag inte klarade av tre barn själv. Lycka till med vad du bestämmer dig för! Gå på känsla.

Finns det risk att pappan kommer vilja ta med barnet till hemlandet i framtiden? Man har ju hört om utländska pappor som försöker kidnappa sina barn till hemlandet för att barnen ska uppfostras enligt mannens kultur. Man ska ju komma ihåg att även om pappan är helt ointresserad av barnet nu sä kan han bli mer intresserad och kräva sin rätt i framtiden bara för att jävlas med mamman.

Den risken skulle jag säga är nästintill obefintlig, som det ser ut nu har jag ensam vårdnad. Ingenting jag tar för givet, men även OM det mot förmodan skulle hända så är det ett annat europeiskt land, en timme med flyg bort. Så det är inget större orosmoment, inte mer än en eventuell framtida vårdnadstvist :)

Är så tacksam för allt stöd och input, både kritisk och mer uppmuntrande. Tror inte det är något som kommit fram i tråden som jag inte själv redan tänkt, så tro mig, jag förstår även er som lämnat lite mer kritiska bidrag.

Detta känns så otroligt svårt. Dels känner jag att jag är lite i kris (plus såklart full med hormoner), och pga det så är det som att min magkänsla inte riktigt levererar. Jag vet att jag innan graviditeten var ett faktum faktiskt gärna velat ha ett barn till, och sörjt att det antagligen inte kommer hända eftersom relationen varit på upphällningen. Av den anledningen är jag väldigt rädd att ångra en abort, verkligen, min första reaktion när jag fick reda på att jag var gravid var ändå ett litet rus av glädje, innan verkligheten kom ikapp mig liksom. Och jag har extremt svårt att se att jag kommer vilja ge mig på den här resan igen, eller ens ha en relation egentligen, innan det kanske är försent för fler barn.

Samtidigt känner jag att mycket är så rörigt nu att jag har svårt att se framför mig hur allt kommer att bli, och jag känner jättemycket oro inför förändringen det skulle innebära för det barn jag redan har, särskilt nu när vi redan haft en lite stökig period. Det är så svårt att veta vilka tankar och känslor man ska lita på, mycket av det jag oroar mig för är säkert jättevanliga orosmoment när man väntar andra barnet, men jag kan inte låta bli att känna lite att... hur mycket är det rimligt att tveka :(

Värsta beslutet jag någonsin behövt fatta. Och till råga på sllt när jag är i en situation då jag inte riktigt känner igen mig själv och förmodligen inte borde fatta några stora beslut alls.

Ibland tänker jag att jag kanske borde boka en tid för abort och bara göra det, men är så rädd att jag ska ångra det bittert för resten av livet. Men då är det åtminstone MIN sorg, jag behöver inte oroa mig för att mitt första barn ska känna sig åsidosatt...

Situationen med pappan är just nu ganska bra, vilket är lömskt. Han har accepterat att det är slut och att han behöver flytta ut, plötsligt gör han allt som man önskar att han hade gjort för två år sedan, vi hjälps åt hyfsat hemma för att få vardagen att rulla... Jätteskönt med lite lugn och ro, men som sagt lömskt för det brukar inte vara så länge innan han tröttnar för att det inte "lönar sig" som han tänkt. Han vill INTE att jag gör abort, och lovar och bedyrar att han ska stötta osv, men tyvärr vet jag ju redan att han inte håller i längden :'(

Hej Ts!

Nu kanske du redan kommit till ett beslut TS men det kan ju hända att nån annan är i liknande sits så jag väljer att svara ändå...

Ibland tror jag att vi blir så upptagna av att försöka tänka på allt runtomkring och alla olika eventuella scenarior att vi glömmer att tänka på vad som växer därinne. Jag vet att vissa inte vill kalla det barn men samtidigt är det ändå en mänsklig varelse som börjat sin livsresa och om man såg in i magen och kunde se sitt "barn" så kanske vissa ändå skulle känna att man vill prioritera det barnet istället för att gå miste om det?

Du har redan ett annat barn men jag tror verkligen inte du behöver oroa dig för att det skulle fara illa av att få ett syskon, de flesta barn tror jag snarare har väldigt stor glädje av ett syskon att dela livet med.  

Klart han gör. Falskspel kallas det. Han gör minsta möjliga insats för att försöka slippa en livsomställning, det är allt. Hoppas du har gjort abort vid det här laget. Även barnet är ett svepskäl för honom att allt ska fortgå som förut, en muta han lurar dig med. Så snart ni blir bekväma igen kommer han vara exakt som han alltid har varit.

Någonstans så vet jag ju att det är så. Jag har gjort abort. Vet inte om jag skulle säga att jag ångrar mig men det är en fruktansvärd, enorm och fullständigt avgrjndsdjup sorg, verkligen. Jag ville ha barnet, det ville jag verkligen, men kände inte att jag hade samvete att sätta ett barn till världen när situationen är som den är, och även att jag måste ta ansvar för det barn jag redan har. Jag mår fruktansvärt dåligt när jag är gravid, och jag hade helt enkelt inte klara mig själv och det barn jag redan har genom både graviditet och separation på vad jag bedömer är ett tillräckligt bra sätt. Det var förmodligen det klokaste och mest osjölviska jag hade kunnat göra, men jag sörjer det något fruktansvärt.

Om du behöver nån att prata med så kan man kontakta efterenabort.se gratis. Ta hand om dig, kram.

Tack. <3

Skulle precis svara på ditt tidigare inlägg. Jag ser det som ett barn, mitt eget barn, och sörjer verkligen förlusten av det. Jag känner nog ändå att det var "rätt" beslut, men det handlar ingenting om att jag glömt att fundera över att det verkligen är ett barn, tvärtom. Och jag hade aldrig fattat det om det inte kändes som att alternativet kunde vara värre. Hade jag kunnat ta mina barn och försvinna och leva helt ostört utan inflytande från pappan så hade jag gjort det.

Otroligt tungt att gå från en abort med barnlängtan.

Så ledsen för din skull...ingen kvinna ska behöva känna sig tvungen att göra abort och sen behöva sörja ett barn som de egentligen ville ha. Har du vänner eller familj som kan hjälpa dig i detta? Du får gärna skicka pm till mig eller maila mig på mssmile.maria@gmail.com om du känner för det. Jag tänker att det är viktigt att liksom få bearbeta en sån här sak.  

Det är riktigt tungt. Jag måste hela tiden påminna mig själv om varför jag faktiskt valde att göra det. Inte ens när jag ringde och bokade tiden trodde jag verkligen att jag skulle gå dit. Ganska länge var jag helt inställd på att behålla barnet, men det dök upp saker längs vägen som gjorde att det kändes omöjligt.

Jag har vänner och familj som stöttar efter bästa förmåga, men de tycker nog alla att det var det enda vettiga beslutet så de kanske inte riktigt förstår min kluvenhet, även om de fattar att de är en sorg. Men visst känns det jobbigt att det som är en stor sorg för mig mest känns som en lättnad för omgivningen.

Jag förstår dem dock. Pappan är inte diagnostiserad, men ganska mycket pekar åt att han är narcissist (och då menar jag inte några narcissistiska drag eller beteenden, utan han har sannolikt någon form av personlighetsstörning). Tydligen är många delar i det ganska ordentligt ärftligt, även om förutsättningarna såklart blir mycket bättre med en bra och trygg uppväxtmiljö. Men barnet hade haft ganska stor sannolikhet att födas med samma genetiska sårbarhet, och då finns det såklart en jättestor oro i hur det skulle bli om pappan nu plötsligt vägrar släppa taget och liksom vara kvar och förpesta miljön för oss. Jag sörjer aborten något fruktansvärt, men det hade varit en om möjligt ännu större sorg att få ett barn med samma livslånga problematik som pappan.

Han är själv 1 av 3 syskon som har det, precis som sin egen pappa. Hans bror har inte samma problematik med empatibrist osv, men annan närliggande typ av psykisk ohälsa som är svår att leva med.

Jag hade tur med mitt första barn, som jag inte alls oroar mig för på det sättet. Hon är också uppvuxen hittills utan någon direkt skadlig påverkan från pappan, eftersom han varit totalt ointresserad fram tills nu (på gott och ont). Den enorma förändringen i pappans beteende som var kopplad till den nya graviditeten skrämde mig jättemycket. På det sättet är det en lättnad nu, att slippa oron, att känna att jag mår fysiskt bättre och faktiskt orkar hantera situationen, och samtidigt ge min dotter 150%. Så jag tror väl att det i någon mening var ett klokt beslut under sorgliga omständigheter, men det gör såklart inte att jag sörjer barnet mindre. Önskar så att saker och ting hade varit annorlunda.