Gravid och mitt i en separation, krisar, hur kommer man till ett beslut?

Jag är mitt i en utdragen separation, för ett tag sedan samlade jag kraft och krävde att han ska flytta ut. Vår relation är verkligen inte bra och har inte varit det sedan vi fick barn. Jag lever som om jag vore ensamstående i praktiken och har gjort det sedan start, han är tyvärr inte heller någon vidare pappa utan kör sitt eget race och tänker bara på sig själv. Det är väl den korta historien. Bara några veckor senare fick jag reda på att jag är gravid, och jag känner mig så kluven till precis allt.

Jag blev först glad och stärkt av att äntligen orkat avsluta relationen kände jag att jag klarar detta själv, men sedan har han liksom klarat sig fast och det har inte riktigt gått så smidigt som jag trodde. Nu sitter jag fast i en situation där det är jävligt jobbigt att bli av med honom (han flyttar inte ut frivilligt och även om det verkligen tar emot börjar jag fundera på att själv flytta eller be någon annan slänga ut honom). Runt v 10-11 sköljde allting bara över mig och jag fick panik över vad jag gett mig in på, hur jag ska orka, omgivningens reaktioner m.m. Tog kontakt med abortmottagningen och har pratat med kurator osv men jag kommer liksom inte till ett riktigt beslut som känns helt bra. Det känns som att jag har två dåliga alternativ och nu känner jag mig fruktansvärt stressad över situationen, samtidigt som jag har noll tid att tänka eftersom jag är mitt i separation och befinner mig i överlevnadsmode, har fullt fokus på min dotter som redan är här ????

Jag vill egentligen - bortsett från honom och omständigheterna - ha ett barn till och utan honom har jag alla förutsättningar (verkligen, jag är 32 och har ordning på livet, det enda som skaver på min sida är relationen med pappan och det faktum att jag kommer bli ensamstående). Men jag oroar mig såklart jättemycket för framtiden, och barnet/n, då jag är ganska säker på att han kommer vara antingen helt frånvarande (mest sannolikt) eller en inte särskilt bra förälder... Självklart vill jag inte att mitt barn ska ha en sådan pappa, men samtidigt har vi ett barn till som kom till innan jag visste att han var sådan här.

Jag påverkas så mycket av att folk runt omkring mig inte hade blivit glada åt min graviditet. Tycker det känns fruktansvärt jobbigt att veta att många i min närhet tycker att abort är det enda rimliga, men då har de också en ganska negativ syn på barn generellt och tror att abort bara är att ta ett piller typ. Det är det ju sannerligen inte och särskilt inte såhär sent i en graviditet. Nu har det gått ytterligare några veckor eftersom jag fått vänta på tider till kurator osv, jag har varit inne och gjort alla tester osv för en eventuell abort.

Jag hoppades att det skulle kännas jättedefinitivt när jag väl satt där men det gör det inte, jag svänger fram och tillbaka. Jag vill absolut inte genomgå en abort och är livrädd att jag skulle ångra det, göra det av fel skäl, inte få fler barn sedan osv. Samtidigt kan jag inte riktigt komma till ro med att jag är gravid pga den situationen jag är i, jag är orolig för mig och min dotter och framtiden. Allt känns bara skit.

Hur fan kommer man vidare?