Fyrklöverns skrev 2022-12-18 12:45:08 följande:
Jag gjorde samma när mensen kom sist :(. Man vill inte acceptera att man kan komma att behöva hjälp. Nästa dag släppte den känslan och jag fick tillbaka kämparandan, nä vi kan klara det här på egen hand. Nånstans känns det som att man kanske kommer behöva hjälp med första barnet och sen kommande ungarna kommer komma som på rullande band. Kroppen hånar en på något vis..
Jag har samma problem, jag vill inte att hela arbetsplatsen ska veta vad man gör, har däremot väldigt god relation med chefen och har fått stöttning i somras när jag behövde gå på kontroller för utomkveds så det borde lösa sig. Jag vet däremot inte om jag har orken inne att gå igenom allt vad en IVF innebär. Vi får se hur det känns nästa år. Jag har satt mars månad som en brytpunkt att om inget händer innan dess då ber jag min gynekolog skicka remissen.
Hoppas att jag också kommer få tillbaka kämparandan igen.. Fick letrozol för sex månader så det rimliga i min situation är väl att låta de sex månaderna passera innan vi tar nästa steg som då förmodligen får bli IVF. Detta var den tredje månaden på letrozol så det är ju typ halvvägs då. Eftersom mitt BMI är över 30 kommer vi behöva gå privat för att göra IVF. Det är nog det som också gör att jag tvekar så mycket, jag är orolig att de ska peka ut min övervikt som anledning till att vi inte blir gravida. Jag har på allvar funderat på att hoppa på någon sån hemsk svältdiet för att gå ner i vikt snabbt, men jag vet ju samtidigt att det inte heller är hälsosamt. Bävar inför att sitta där hos läkaren med min sambo vid min sida och få höra att min vikt är det som hindrar oss :(
Skönt att du har en bra relation med din chef, det underlättar ju verkligen att kunna vara ärlig mot chefen i alla fall. Låter som en bra idé att sätta en brytpunkt också, kanske får sätta min efter det sjätte letrozolförsöket. Är så kluven, vill ju plussa NU men vill samtidigt dra ut på att söka hjälp så länge som möjligt. Märkligt det där.