Så jobbigt månad efter månad
Här är en till som kämpar med alla känslor som kommer med den här resan. Är inne på försök 11 nu och jag tappar hoppet mer och mer för varje gång mensen har kommit. Jag känner nu att jag inte vågar hoppas på något efter varje äl. Jag ställer in mig på att mensen kommer och tror det ska bli lättare att hantera då, vilket det såklart ändå inte blir.
Det som har stor betydelse för mig när det kommer till att hitta tillbaka till kämparglöden efter varje misslyckat försök är att göra sånt jag mår bra av. Jag älskar att vara ute i naturen så jag läker mig själv med promenader i skogen, en simtur i sjön eller en picknick på ett fint ställe. Att ta hand om sig själv är nog det viktigaste i den här resan. Och det gäller inte bara kroppsligt utan tankarna och vart man laddar sina mentala batterier är nog det allra viktigaste. Så med andra ord så måste man leva livet man har här och nu också, så att man inte bara lever i framtiden och undrar hur den ska bli.
En annan sak jag brukar tänka är att varje misslyckat försök är ett försök närmare det försöket som kommer lyckas. För lyckas kommer vi göra någon gång, frågan är bara när :)