Är invandringen en belastning?
Och sedan har vi den kulturella aspekten. Som ogift kvinna vill jag t.ex. inte gå till en läkare från hederskultur och be om recept på nya p-piller, eller byta spiralen, för jag vet att han kommer att notera mitt ringlösa ringfinger, och se mig som en hora. Han kommer (kanske) att göra det som åligger honom i tjänsten, men innerst inne kommer han att tänka "Allah vare lovad att min dotter inte har blivit en sådan här hora. Det får aldrig ske - jag måste ta henne ur skolan och låsa in henne med detsamma."
Adoptivbarn brukar inte bli problem i det svenska samhället, även om det finns en överrisk för det om man korrelerar för socioekonomiska faktorer. (De som får lov att adoptera måste ha varit gifta ett antal år, bo i en hyfsad, tillräckligt stor bostad i ett barnvänligt område, ha god ekonomi eller i alla fall inte vara skuldsatta, får inte ha något i belastningsregistret eller missbruksproblem, etc. etc..) Det känns därför väldigt onödigt att dra upp Kristerssons adoptivbarn i debatten, och det intressanta är också att det är de på "godhets-"sidan som gör det hela tiden. Jag har aldrig hört en enda Sd:are ens kommentera hans adoptivbarn.
Själv förstår jag inte att det ska vara så svårt att ta till sig en tidningsartikel - i DN-artikeln ges också exempel på hur man kan välja bort adopterade. Dessutom är det inte så längesen som Kristerssons trianguleringsparti ville förbjuda internationella adoptioner, inte för att de ansågs oetiska utan snarare oetniska, de ansågs hota den svenska folkstammens renhet.
Ett annat exempel i den av vissa svårförstådda artikeln är den svenskfödde läkaren som ibland använder sig av en sköterska med svenskt utseende för att lindra beröringsskräcken den sjuka rasisten har. Rasisten får ställa frågorna till sköterskan och så svarar läkaren via sköterskan.
Det är beklagligt att Kristersson inte drar sig för att späda på den beröringsskräck vissa element känner inför invandrare.