Vem kan jag som enskild vårdnadshavare rådfråga kring umgänge?

Ja. Familjerätten och socialtjänsten menar att det är jag som bestämmer. Inget fastställt umgänge i tingsrätten då den andra föräldern var i missbruk då.

Går inte att prata med den andra föräldern. Den skulle inte gå med på förändringar som är negativt för denne oavsett min oro eller inte.Jag har gjort orosanmälan och andra instanser också. Jag har bönat och bett och socialtjänsten har genomfört TVÅ utredningar där de inte ens pratat med den andra föräldern med anledning av att denne inte är vårdnadshavare och därmed inte part i ärendet, trots att oron gäller denne. Socialtjänsten har inte alls velat inleda utredning utifrån att det är jag som bestämmer då jag är enskild vårdnadshavare.

Att barnen inte säger något beror främst på lojalitet. Jag vet att det inte är helt bra där, men att avgöra om det är för barnens bästa att ha mindre umgänge eller inte är för svårt för mig. Barnen har mått mycket dåligt under de år/perioder de inte kunnat ha umgänge alls. Det jag behöver stöd och råd i är huruvida de brister som finns väger tyngre än barnens mående.Läs mitt svar ovan om vad som är dilemmat.

Under de år barnen nu bott växelvis har det framkommit olika saker under olika tider.

Vill inte skriva detaljer kring vad som är min oro då det kan härledas till vem jag är.

Men kortfattat oro kring barnens säkerhet då t ex flytväst vid båtfärd inte används, den andra föräldern undanhåller relevant information från mig t ex när det ena barnet tjuvrökt. 3 orosanmälningar har inkommit till soc från skolan och sjukvård med anledning av oro för missbruk. Detta då föräldern sluddrar, har små pupiller och är svårt att ha kontakt med då denne är otroligt trögtänkt (föräldern har flera olika narkotikaklassade läkemedel och lämnar regelbundet drogprover utifrån tidigare missbruk men dessa visar inte på andra preparat än ordinerade). Vid ett tillfälle har ena barnet sagt att föräldern slagit denne. Vid ett tillfälle har föräldern gett barnet receptbelagd medicin som denne inte har ordinerat och för problem barnet inte har.

Överlag mycket skit snack om mig. Jag säger aldrig något illa om den andra föräldern utan hänvisar till att det är mellan mig och denne när barnen säger något.

Ett av barnet självskadar och blir suicidal vid minskat umgänge och har vid ett tillfälle försökt ta sitt liv. Det är det jag har att ställa mot varandra.

Har TS sagt vem som är vem? Av det som skrivs låter mer som att den oansvarige "knarkaren" här är kvinnan, inte mannen.

Oavsett om jag vet grunderna så behöver jag kunna motivera dem till barnen också. Det är inte så enkelt som att gå på känsla och hänvisa till den speciellt inte när man har ett barn som mår så pass dåligt som det ena barnet gör om umgänget blir minskat.

Jag behöver någon som kan säga hur prexis ser ut. Hur brukar man agera i såna här situationer? Jag behöver gärna någon som backar mig i mitt beslut också. När den andra föräldern har noll insikt och tänker att alla beslut som är negativt för denne är endast pga jävulskap så hade det varit skönt att kunna hänvisa till t ex familjerätten.

Soc vet allt som jag skrivit här. De tycker också att det är svårt. Skulle de anse att det är en totalt olämplig miljö så skulle de sagt det. Men de anser samma som mig. Det är svårt att bevisa något. Vid en eventuell tvist om jag minskar umgänget kan det bli till min nackdel att jag undanhållit barnen från den andra föräldern. För där krävs bevis. Där kan jag inte gå på en känsla eller misstankar. Jag måste ha bevis för eventuellt missbruk, bevis på brister. Rätten tittar framåt och var sak jag tagit upp med föräldern har denne "rättat" till. Hen ska använda flytväst hädanefter, hen trodde det var ok att ge receptbelagd medicin men ska inte göra det mer när jag sagt att det inte är ok osv.