För oss 35+ som försöker bli gravida

jag är så sjukt ledsen, i tre år 36 månader har jag hoppats på att bli gravid och i 36 månader har jag gråtitnär mensen kommer. Senaste månaderna har jag fått tvinga min man som lessnat och inte längre känner att han villl ha barn. Jag hade satt den här månaden som slutdatum, mentalt. Hade önskat att min man var med på noterna och hade velat köra all in, sex hela veckan runt äl. Men han säger definitivt nej nu. Han vill inte längre, han är också rädd att vi ska få missfall eller hamna i en situation vid ultraljudet att barnet kanske inte är helt friskt. Jag är 43 han är 47. Vi har en fantastisk son sedan tidigare. Åh vad jag älskar min son. Men jag har ända sedan jag höll min son första gången i famnen känt att jag vill ha fler barn. Vi försökte redan 10-11 månader efter förlossningen. Min son kom till på andra försöket så vi var nog lite att det här kommer gå fort. Jag blev gravid redan efter andra försöket igen men det slutade i missfall.Det är så fruktansvärt jobbigt att kommit till ett slut, att vi inte kommer få fler barn. Dels känns det jobbigt för mig, att ta tag i alla barnsaker jag sparat tom barn nr2. Men sen tänker jag så på min son. Han är 4 år och har inte frågat eller saknar något syskon. Kanske han aldrig kommer göra det. Men jag känner sån sorg att jag inte kan ge honom ett syskon, att han aldrig kommer bli farbror, morbror eller att hans barn aldrig kommer ha kusiner. på. Hans sida. Att han kommer få stå ensam den dag vi dör, ensam med allt dödsbo och sorg. Att han inte kommer ha någon att dela minnen från uppväxten med?
jag ångrar så att jag inte tog tag i vår ofrivilliga barnlöshet mer redan för 2 år sedan. Jag var kontakt med vården flera gånger men eftersom jag passersy 40 och redan hade ett barn gav de mig ingen hjäl. men jjag ångrar att jag inte stod på mig mer. De gjorde några tester, sköldkörtel osv och allt såg bra ut. det gav mig hopp. Men varför vad jag dem inte fortsätta när det såg bra ut. Jag har varit rädd för tabletter för att utöka ägglossningen. Samtidigt har de sagt att allt tyder på att jjag har  regelbunden ägglossning och då ska man inte ta tablette. jag får utslag på clearblue exakt på dag 12 varje månad, ägglossning dag 14  och mens 14 dagar senare. 
jag ångrar att jag inte tagit tag och hårdtränat, tänk om en extrem träning efter förlossningen hade gjort att jag blivit gravid. När jag blev gravid med min son var jag nästan underviktig och tränade hårt.
istället har jag varit så rädd efter missfallet att träna för hårt för att få missfall,när vi har försökt att skaffa barn.
jag har pendlat sista tiden med att se fördelarna med ett barn. Jag har så mycket tid att ge min son som jag ser att tvåbarnsmammor inte kan ge. De behöver fokusera på den nyfödda bebisen men jag kan åka rutchkana å bada osv med min son. 
men jag är så orolig att han ska känna sig ensam, när han blir äldre och inte har någon syskon. När vi åker på semestrar osv.
jag längtar så mycket efter en bebis till och jag blir så ledsen på min man som gett upp och inte villl försöka. samtidigt köper jag hans argument, jag har själv tänkt tanken att vi har det så bra, vår son är fantastisk. Och om jag blir gravid nu så kommer jag vara 62 år när hen tar studenten. 74 när hen är 30. Men samtidigt känns det viktigt med ett barn till just för att jag är gammal förälder så att min son inte blir ensam. Men jag kommer inte kunna övertala min man och vi blir inte gravida, jag förstår inte vad som är fel? 
han har inte testat sig överhuvudtaget och har inte velat göra några privata utredningar. å även där med tanke på vår ålder så har privata kliniker som jag varit i kontakt rekommenderat oss konstgjord befruktning. Jag förstår bara inte hur det kunde vara så lätt för 4 år sedan men inte nu de senaste tre åren. Vad kan ha hänt? Stress, sömnllöshet osv kan absolut spela in men det är så jobbigt, allla mina vänner har nu två barn, och vi har kämpat å kämpat o nu verkar det vara definitivt slut på kämpandet. 

Tack för att du orkade läsa allt? jag vet inte vad jag ska göra. Samtidigt läser jag många ensamvargs berättelser som inte alls saint syskon, som rent av tycker det är skönt att slippa bråk under uppväxt och vid dödsbo osv. 

jå sen skrämmer tvåbarnsmamma chocken mig lite. Men jag vill så gärna ha en till, men svårt att acceptera å jag önskade så att min man aldrig ville ge upp.
men oj vad vi kämpat, första året hade vi sex dagar innan och under och efter äl. Jag väckte honom mitt i natten när jag kom hem från jobbet, vi passade på när lillkillen sov mitt på dagen, jag åkte hem från jobbet för att hinna ha sex?
sista månaderna har det känts mer som ett stressmomen, nästan ifrågasättande varför gör vi det här. Spontant sex har vi knappt haft under de här åren.
hur länge har ni försökt få till ett syskon?

Tack för det du skrev, det lugnar mig också. Och så är det säkert. Det är bara att man föreställer sig att det ska vara mysigare med flera barn, på julafton, semestrar och framför allt vardagen. Att de har varandra, min fyra åring har svårt att hitta på lekar själv osv men vi har lekt och varit hans kompisar under hela uppväxten. Självklart har han jämnåriga vänner också. Han är otroligt social kille och han har inte frågat funderar något över syskon. Men är nyfiken på hur han var som bebis och i magen :)
hur länge har ni försök att få till barn nr 2? Varför är oddsen dåliga för ivf?

Ja kanske borde mansläppa det här med att känna ångest sorg att ens barn inte får något syskon. Jag själv har två äldre syskon, 5 å 4 år emellan. Å vi är så olika varandra. De två som bara har 1 år emellan är som hund å katt å kan inte umgäs nu som vuxna, de pratar inte med varann. Jag har kontakt med båda men om de inte var mina syskon hade jag nog aldrig umgåtts med dem som vänner.
Jag har en vän, som har en bror som efter tonåren bröt all kontakt med sina syskon/föräldrar. Å ytterligare en vän som aldrig talar med sin bror. Så ja det kan bli åt andra hållet också. Jag gruvar mig inför den dagen min mamma dör, för mina två andra syskon kommer ställa till bråk om.huset osv. Den ena kommer nog vilja sälja å andra ha kvar osv även uppdelning av arv osv.
Samtidigt finns dom där, min son älskar att leka med sina kusiner, å man delar något med varandra.
Men jag har en kompis som jag lärde känna nör jag var 5 år. Å hon är ett år ymgre, å vi är mer som syskon. Vi pratar varje dag, delar med oss om känsloe och allt.
Just det här dock att jag försökt att få barn i 3 år har jag inte öppet berättat för någon...jag känner. 

Vill tilläga att det är ändå en trygghet att syskonen finns där, det kändes skönt att ha dem där nör min pappa gick bort och under uppväxten har vi många minnen att dela.
Men min mammas stora sorg är nog att hon inte kan samla oss alla tre, de två äldre vill inte ses, å det går inte att köpa gemensamma presenter, för de två äldre blir bara osams.

Är deppig ikväll, jag har känt att ägglossningen är igång hela dagen, det gör ont i ena äggstocken, och min man undviker mig. Han vill verkligen inte försöka mer. Jag behöver också tips på hur jag förför honom haha, nä men det är så osexigt att säga att nu har jag äl ska vi ligga? 
Nu tror jag inte det kommer bli så mycket ligga framöver med anledning av min mans attityd och han behöver paus. Men jag kommer inte sluta äta folsyra,och jag ska komma igång med hårdträning,  hoppet lever kvar, även om jag själv känner rädsla också att jag börjar bli gammal. Jag vet vad jag har, en fantastisk son, som är så intelligent, och fin. Men jag vet inte hur livet kommer bli. Jag målar upp en romantisk bild av att barnen leker med varann eller gosar med varann i början nu första månaderna, att det skrattas och kommuniceras vid matbordet. Att dom tillsammans springer runt och letar efter påskäggen osv. 

Men jag vet ju att många får tvåbarns chock. Att första tiden är fruktansvärt med sömnbrist samtidigt som man får ångest att inte ha tid med första barnet. Första barnet kanske känner sig utanför och det kan bli mer knakigt med relationen till sin man, irritation, sömnbrist, mindre egentid osv. 

En sak som jag verkligen ångrar, det är, varför skaffade vi inte barn tidigare? Jag har levt med samma man i snart 20 år, men vi var nöjda med livet, vi tyckte om barn men kände inte att vi behövde ha några egna. Så kom tanken att skaffa barn och jag blev gravid direkt. Och sen den dagen, så har längtan varit så stor att få fler barn, men det vill sig inte....

Jag tror jag skulle behöva åka bort på en romantisk månad, över ÄL, bara vara avslappnad och kanske blir maken då sugen på sex.