Tack för ert stöd.... jag vet inte längre vad jag ska ta mig till. Jag försöker att acceptera att det kanske inte blir fler barn... känns bara så tungt och ännu jobbare är det när vänner i ens närhet blir gravida.....
Ser att ni är många som tempar och går på natural cycles, jag kanske borde testa det. Märker ni någon skillnad, alltså är ÄL i jämförelse med tex älstickor clearblue?
Vilken tid på dygnet måste temp ske och är det innan jag går upp ur sängen? Varje dag i månaden?
Jag kommer och går i denna tråd, nu är det tre år sedan vi började babyresa för barn nr 2. Vår lilla kille på snart fyra år leker att vi har bebis, alla hans kompisar har nu ett litet syskon.
Det här är tufft, inget visar att det är nå fel på oss, jag har varit i kontakt med vården flertal gånger tagit prover men känner att det händer inget. Sexlivet är numera baserat på två dagar i månaden,
lite nere idag, behöver pepp styrka att fortsätta, för jag vill inte ge upp
Försökt nu i tre år, min man vill inte mer, vi har en fantastisk son och stundvis tänker jag fördelarna med att ha ett barn, att jag kan lägga all fokus, kärlek, pengar, enegi på honom. Men det är också en djup sorg att han aldrig kommer få ett syskon, att vi bara kommer vara tre, att han inte har något syskon att dela upplevelser med, ägglossning idag och min man vill inte. Även om jag mer eller mindre gett upp senaste månaderna och börjat acceptera gör det så ont att missa denna chans. Tänk, ränk om det är idag jag hade kunnat bli gravid...
Tack känner igen mig, jag bir inte utomlands men all vår släkt bor 90mil bort, sverige är ett avlångt land, och denna fysiska och psykiska smärta. På ett sätt kanske det kan vara skönt även för mig att få en paus. Stressen är ju där att det är nu vi måste ligga men sen går jag runt i 2 vexkor och hoppas som en psykopat, vågar inte äta allt rädd för att lyfta och leka med min son fyllt ut, förväntan och sedan tprarna och deprissionen när mensen kommer men också lättnaden två dagar senare. Då brukar jag kunna släppa på mathysterin å låta sonen boxas utan att vara rädd för att skafa ev bebis.
Åldern tickar dock på 43, nu. Nu skulle jah ju haft en 3 åring och en 1 åring.
Fått ett missfall under tiden. Jag ångrar så att vi inte började skaffa barn när jag var 27. Men då hade jag inte haft min fantasriska perfekta son som är mitt allt.
Mina största tankar går nu till hur hans uppväxt kommer vara utan syskon. Inte säkert den blir böttre med syskon. Jag har böttre kontakt med en vän jag lörde känna som 5 åring än med mina syskon. Och mina två öldre syskon pratar inte med varandra och vägrar umgås.
Tycker jag ser bebisar överallt, idg var vi på öpna förskolan o alla som är där numera med barn i min sons ålder har också en knodd bärande/ammande. .
Typ första månaden på 3 år som vi inte förskt få till en bebis, finner inga ord, tomhet sorg, min man verkar lättnad. Hur ska jag få honom i säng nästa månad, de här 3 åren inklusive sömnbrist och småbarn har tärt en del på förhållandet räkna in brist på egentid också.
så sorgligt, jag håller tummarna att de hittar ett litet liv inorgon, men om det är missfall så förstår jag så väl dina känslor. man hinner känna så mycket lycka, planera, fantisera, njuta och fundera de första veckorna av graviditeten.
kram
Ja man känner sig så himla misslyckad har ju en ängel sen innan som föddes stilla. Sen rök ena äggstocken pga cysta som vred den. Så tänkte ja kommer aldri mer bli gravid men de blev jag mot alla odds.
bara för o få se taget ifrån mig igen.
visst ja kommer ju gå dit i morgon för dom ville ju kolla igen för en vecka sedan såg det bra o normalt ut o blödningen slutade lika fort som den börja o inget mer har hänt efter.
de känns som min kropp inte e kapabel längre💔
Jo jag tror nästan att det är bättre, bara jag som är så stressad och vill få till det på rätt dagar, vet inte hur jag ska få honom att vilja igen, han är verkligen anti sex nu efter de här tre åren.
men han verkar otroligt lättnad över sitt beslut men så fort jaf tar upp det hela på tal blir han irrererad. Kanske jag bara ska låta han vara k celebat 1-2 månader å hoppas att han längtar tillbaka. oavsett kommer jag bara ha oskyddat sex, fortsätta äta folayra och testa i tystnad ägglossningen.
vet bara inte hur jag ska bete mig nästa månad för att inte döda situationen, för säger jag att nu är det dags, då tror jag han istället spjärnar emot, vi behöver nog hitta tillbaka till varann intimt och närhet innan det blir spontansex igen.
jag Har ställt in mig på att vara enbarnsförälder och det är till en fantastiskt frisk intelligent charmig kille. Den bästa av alla, men förstår inte varför jag ändå har längtan att kunna få ett till barn när jag har det perfekta barnet, men förutom att jag vill älska ett barn till så vill jag ge min son ett syskon, så orolig att han ska känna sig ensam.
inget han visar tecken på nu eller som vi pratar om, men tänk om.
Här är en till som kämpar... vi har kämpat i 3 år!!! Vi har en fantastisk kille sedan tidigare som jag är så tacksam över och glad över. Men längtan har varit så stor efter en liten bebis till, ett syskon till honom.
Det är inte ens kul längre att ha sex, känns nästan omotiverat, som att vi ställer oss frågan varför gör vi det här! Vill vi verkligen det här?
Men det vill vi, det är bara så påtvingat, jaha nu fick jag den där glada gubben så nu måste vi ligga typ. Jag har bestämt mig nu att jag kör ältesten ut sen får det nog vara, och skulle det bli nått sen så vore det fantastiskt men från min makes sida så tror jag han tom skulle vilja ha sex paus!
Känslorna går så upp och ner, ena sekunden tänker jag att allt känns så bra som det är nu, men ett barn, fantastiskt fint barn. Och att jag borde vara nöjd. Sen kommer sorgen, att jag kanske inte kommer få uppleva en graviditet till, att min son kommer inte ha ett syskon.
Det jobbigaste nu är att alla mina vänner nu har två barn, en mindre knodd också och de har meddelat det glada beskeden under vårt kämpande.
Har ni barn sedan tidigare?