Barn som dödshotar

Jag förstår inte vad du vill med tråden. Det bästa förslaget som kommit upp då du vägrar sonen sitt hem, är att han ska träffa sin far på annan plats, alltså att din partner får ha dubbelt boende. Kanske är det mest ro också för sonen att få det så. Att ni alla får mer ro.

Men nej, det passar inte. Ditt behov går först, du vill att han ska överge sin son, men att bara träffa er gemensamma dotter varannan vecka är inte ok och är lika med att överge. Men allt överge sonen till hundra procent är ok enligt dig, för det är ju inte ditt barn.

Förstår som sagt inte vad du vill med tråden. Vill du ha ett OK? Eller vill du göra att du har en tafatt man som tofflar efter sin nuvarande partners bedömning och således inte orkar ta hand om tidigare barn om partnern säger så. Lycka till i hans nästa förhållande säger jag bara, får hoppas er gemensamma är en ängel och att du är helt topp topp så att du inte själv står där en dag och får ta allt för att pappans nya har fått bebis där det inte passar sig mer att din dotter är med.

Hela situationen är tragisk och det är klart att sonen behöver professionell hjälp, är du också orolig över välbefinnande är det OK, och det finns lösningar på hur man ordna boende i form av särboskap. Att du sätter dig på tvären så och pressar din man är långt ifrån kärlek och att att du och din man överväger att överge sonen i ett tillfälle där man måste lägga i en rejält högre växel istället är ren latskap av er två.

Stackars pojke!

Ni har alltså sedan han var 4 år vetat om hans problematik men ingen av föräldrarna har gjort något nämnvärt för att ta itu med det på riktigt. Mamma och mormor beställer knivar för pojken att leka med. Pappan försvinner in i ett nytt förhållande och skaffar två barn och låter den "jobbiga" klara sig själv.

Pojken går inte i skolan - inget görs. Pojken är kraftigt överviktig - inget görs. Pojken klarar inte sociala relationer - inget görs.

Hade din karl varit min man hade jag varit jävligt bestämd med att nu gör du allt för din son! Du ska jobba häcken av dig för att ni ska få en bra relation och för att din son ska få den hjälp han behöver! Jag hade inte accepterat något annat.

Din reaktion att ni ska dumpa pojken är helt häpnadsväckande.

Varför har man inte tagit tag i detta på alla år? Att Soc sagt si eller så är ingen ursäkt. Sparka igång skolan, soc, BUP och alla andra instanser ni kan komma på. Idag!

Soc lyssnar på barnens önskan, men står man som förälder på sig och kräver minst sina 50 procent är det vad som gäller. Om ena föräldern blir för sjuk för att klara omvårdnaden så ligger ansvaret på den andra föräldern. Och kan inte den kan kommun öppna upp för familjehem etc.

Man går inte blint på vad barnet säger att det vill. Särskilt inte innan det är 12+

Skulle handläggaren gå helt på pojkens önskan hade pappan kunnat ta det till rätten om han var nån om sin son. Där hade bedömning gjorts av lämpligast boendemiljö för barnets utveckling.

I ert fall hade troligen pappan tilldömts hela vårdnaden och mamman fått viss umgängesrätt.

Detta borde gjort för länge sen om ni varit medvetna om problemen sedan han var 4 år! Riktigt oansvarigt föräldraskap och försummelse är vad det är.

Varför skaffar man fler barn när man har ett barn/bonusbarn i så stort behov av hjälp och stöd?

Först ta hand om de barn man har kanske innan fler sätts till världen i samma dysfunktionella familj??

Uppenbart är att sonen behöver hjälp, om han samlar på knivar och säger sig vilja döda folk ska det tas på allvar, man får inte bortse från detta allvarliga bara för att man tycker synd om sonen, han måste för sin men också andras skull ha hjälp för det är inte normalt beteende och jag förstår ts rädsla och oro gällande det

Sen är ts man en helt värdelös förälder det står också klart.

En bra förälder är det till ALLA sina barn.

Pappan har alltså INTE ansträngt sig utan istället medvetet valt att avstå - det är INTE en bra pappa och inte heller någon som anstränger sig utan snarare någon som vill se ut som att dom gör något men följer man inte upp så har man inte gjort något vilket din man alltså inte har

hur du än försvarar honom så ÄR han en dålig pappa

Man vet inte förens man provat.

Märkligt att pojken inte går i skolan när vi har skolplikt i Sverige, bara det är skäl nog för myndigheter att ingripa. Frågan är varför inget händer.

Ts är inte boven här, ändå är det hon som får stå som slagpåse. Men det är inte helt ovanligt på Familjelivs rådgivning AB

Hjälp din man då att få igång skolan. Mejla rektor och rektorns chef och säg att ni behöver konkret hjälp nu. En handlingsplan skall sättas samman nu. Ring Soc och ordna möte med mamman och ansvarig handläggare. En handlingsplan ska sättas samman där med, nu.

Kontakta BUP och be om ett mycket snart möte. Förklara sonens problematik.

Din man måste börja göra konkreta åtgärder, han måste börja bli tuff. Tyvärr verkar det som att alla står handfallna runt er så någon måste ta tag i det hela. Det går inte att bara säga; nämen Soc sa si och så... Så då är det väl så... sen ser ni hur sonen bara blir värre och värre.

Kanske är det bra om föräldrarna får stöd och rådgivning. Stöd i att vara föräldrar. Stöd i hur de ska bemöta sonen.

Sätt eld i baken på skola, kommun, Soc mfl. (Alltså pappan bör göra det, men han kanske behöver konkret stöd, ledas vid handen kring detta?)

Du menar att du tar den handen ömt när dina första spekulativa sågspån till bidrag är "psykopat" och "skicka på hem"? Jo, där är vi helt eniga i att det säkert känns skönt för TS som anser att akuta insatser från fadern är att "splittra familjen" och "överge" den minsta. Resten får vi sägas vara helt oeniga i. Även att du uttrycker dig som en "expert i en panel som blir lyssnad på".

TS, får inte speciellt mkt vasst i den här tråden, utom för sina dramatiska ordval och "lösningar". Med all rätta får dock båda VH kraftigast kritik för hur de försummar pojken på sina olika vis, men det landar ju inte väl hosTS att pappan får hård kritik.

(Ditt egenuppfunna bildspråk är förresten inte illustrativt och effektfullt, bara... "eget".)