Pojken behöver sin pappa mer än du behöver din sambo. Jag fattar att du och dina barn är rädda men resultatet kan inte vara att pojken blir övergiven hos sin mamma som uppenbarligen inte är en lämplig förälder.
Din dotter, bor hon hos er på heltid? Om inte så borde ju pojken kunna bo där när dottern inte är hemma om hon nu fruktar för sitt liv.
Jag förstår att situationen är tuff, men har svårt att se att den blir mindre tuff om pappan helt struntar i sin son.
Ni kan kke hyra en liten lägenhet där sonen och pappan kan ha sitt umgänge, det verkar ju verkligen som att sonen behöver sin pappa då hans mamma inte verkar ha kapaciteten att vårda sin son
Om mamma inte förmår ta hand om pojken på ett adekvat sätt så faller lotten på pappa.
Om det då innebär att ni inte kan bo under samma tak så får det vara så.
Och ert gemensamma barn har två fungerande föräldrar. Det har inte pojken. Därför behöver pappa ta extra ansvar för pojken. Skulle du själv vilja att pappa övergav ert gemensamma barn om hen fick problem framöver och du inte fanns med i bilden? Skulle du vara ok med att pappa då ?föll bort? för att hans nya partner inte mäktade med?
Ert gemensamma barn kan få en bra uppväxt med två närvarande föräldrar även om ni bor isär under en period. Pojken behöver akut stöd från en förälder. Allt annat är ett svek från vuxenvärlden. Kan du inte bo kvar under samma tak som pojken har ni inget annat val. Jag fattar att det är obekvämt och inte vad du signade upp på när du träffade din sambo men barnets behov går före era egna.
Låter som ett vägval för pappan här!
Jag tänker att om pappan tar ett rejält omtag med sin son nu innan det är för sent och ägnar så mycket tid som möjligt åt honom, så kanske pojken har en chans att må bättre och bli en fungerande ungdom sen. Kanske är det ett helt år som pappan skulle behöva ägna åt sin son istället för sitt nya barn och dig. Men sen skulle (kanske) sonen må ok - klara av skola och att bo hos er och hantera situationen med sin mammas psykiska ohälsa.
Jag vet flera föräldrar som slutat jobba och tagit hand om barn på heltid för att barnen mått dåligt. Där har situationen faktiskt löst sig när de fått vård från Bup, insatser från skola och soc. Men det har verkligen krävt en förälders helhjärtade engagemang.
Om ni ska överge honom är det väl bäst att göra det ordentligt så att säga. Där vet jag också en förälder vars son fick flytta till ett internat (han var lite äldre än den här pojken och slog mamman så hon ständigt hade blåmärken och började även visa tendenser till sexuellt utagerande beteende mot henne). Föräldrarna var skilda. Pojken fortsatte såklart må dåligt på internatet, men mamman och syskonen kunde i varje fall andas ut och sluta vara rädda. Vet ej hur det har gått för dem sen då jag förlorat kontakten.
Det allra sämsta är nog att fortsätta med en halvmesyr som nu. Ingen mår bra och utsikten till förbättring är liten...
Låter som ett vägval för pappan här!
Jag tänker att om pappan tar ett rejält omtag med sin son nu innan det är för sent och ägnar så mycket tid som möjligt åt honom, så kanske pojken har en chans att må bättre och bli en fungerande ungdom sen. Kanske är det ett helt år som pappan skulle behöva ägna åt sin son istället för sitt nya barn och dig. Men sen skulle (kanske) sonen må ok - klara av skola och att bo hos er och hantera situationen med sin mammas psykiska ohälsa.
Jag vet flera föräldrar som slutat jobba och tagit hand om barn på heltid för att barnen mått dåligt. Där har situationen faktiskt löst sig när de fått vård från Bup, insatser från skola och soc. Men det har verkligen krävt en förälders helhjärtade engagemang.
Om ni ska överge honom är det väl bäst att göra det ordentligt så att säga. Där vet jag också en förälder vars son fick flytta till ett internat (han var lite äldre än den här pojken och slog mamman så hon ständigt hade blåmärken och började även visa tendenser till sexuellt utagerande beteende mot henne). Föräldrarna var skilda. Pojken fortsatte såklart må dåligt på internatet, men mamman och syskonen kunde i varje fall andas ut och sluta vara rädda. Vet ej hur det har gått för dem sen då jag förlorat kontakten.
Det allra sämsta är nog att fortsätta med en halvmesyr som nu. Ingen mår bra och utsikten till förbättring är liten...
Och? Det finns de som separerar i den åldern också. Sen behöver det inte vara för alltid men som pojken har det nu så mår han inte bra. Om pappan ska kunna ta vara på sitt eget barn så måste han finnas där för honom, och det kommer knappast gå om ni alla ska bo tillsammans, med tanke på hur farlig han är. Och du som förälder måste ju sätta dina egna barns säkerhet först, och ditt eget välmående. Allt detta mynnar ut i att ni antagligen inte borde bo tillsammans de närmaste åren. Vad är alternativet? Att pappan överger sin son?
[quote=81231520][quote-nick]Anonym (Perspektiv) skrev 2021-07-06 12:02:36 följande:[/quote-nick]Jag har två barn med särskilda behov och vet vad det kostar och vilka uppoffringar man får lov att göra. Nej, de har inte hotat mig men de har också haft föräldrar som bryr sig och sätter gränser. Det som din sambos son saknar.
Det är jäkligt enkelt. Barns behov går före vuxnas. Kan ni inte samsas under ett tak (vilket jag förstår att du inte vill) så är det pappan och sonen som behöver få vara tillsammans. Inte du och din sambo.[/quote
Han kan och vill inte överge sin dotter
Barns behov går inte alltid före alla andra nej
11 åriga barn får inte själva välja var de bor. Särskilt inte om de uppenbarligen inte uppnått sådan mognad att de kan ta ett sådant beslut.
Hur jobbar man med relationen om pappa kliver av och lämnar barnet åt sitt öde med en olämplig förälder.