Hur hantera extremt tjatig femåring?

Ignorerar, ger inte med oss, distraherar, väljer våra strider- dvs när det går kompromissa gör vi det. 

Jag säger inte så ofta nej till min snart-femåring när han ber om något, men svarar kanske när vi kan göra det han ber om. Tex han ber om att få glass, och jag svarar javisst får du det, efter middagen om du ätit upp all din mat. Eller han vill ha godis, och jag svarar att det är klart att han ska få godis, på lördag efter att vi alla har städat. Eller vi ska gå hem från stranden och han vill bada mer, och jag svarar att det är klart vi ska, så fort vi kan, kanske redan till helgen. Det funkar för det mesta. Om han börjar tjata om att han vill ha glass NU så säger vi bara lugnt att det är efter middagen eller inte alls som han kan har att välja mellan.

Om det går kompromissar vi så att alla blir nöjda, tex han får göra det han ber om i fem minuter, och vi sätter larmet så att det ska bli tydligt för honom.

I övrigt är vi tydliga på att tjat inte ger resultat. Dvs, vi säger oftast ja om det går, men säger vi nej så är det nej - och då kommer vi inte ge med oss för tjat.

Vad är det han tjatar om som ni måste säga nej till och som han bara fortsätter att tjata om? Vill han leka med knivar, springa naken i snön, hoppa från fjärde våningen, ha en glass, rita? Vad är det han tjatar om?

Min erfarenhet är att barn tjatar för att de inte får svar. De kanske tjatar om nåt specifikt, men egentligen bara vill ha lite kontakt, ett svar, lite relation. Och får de inte det så fortsätter de ju att försöka. Kan ni luska i vad det är han vill? Kan ni överväga att ibland säga ja till det han vill?

För det första gäller det att få honom att känna att ni faktiskt lyssnar på vad han har att säga. Ögonkontakt och att upprepa vad han sa, kanske skriva ner (eller rita en liten bild av) vad han säger, visa empati och förståelse för hans önskan att göra eller få det han ber om.

För det andra gäller det att ge tydliga svar. Är svaret nej så ÄR det det. Du kan ge en förklaring eller hänvisa till någon regel, men var tydlig med att svaret är nej och inte kommer att ändras.

Är svaret att det kommer att ske senare eller i någon begränsad form så var mycket tydlig med när och hur det kommer att inträffa. Godis på lördag eller titta på tv efter middagen tex. Här är det också mycket användbart att låta honom välja: vilken veckodag vill han ha godis, vill han hellre spela sitt videospel eller titta på ett program, vill han gå till lekplatsen eller ta en cykeltur. På så sätt är det lättare för honom att se vad han får.

Sist men inte minst är att göra klart för honom att det att tjata inte är tillåtet. Han får självklart säga vad han vill och tycker och känner och han ska få känna att ni lyssnar (se första punkten), MEN att upprepa samma sak om och om igen är inte ok och ni förväntar er att han inte gör det. Får han sedan ett sammanbrott så visa empati med honom - han är besviken och ledsen för att han inte fick vad han ville, det hade jag också varit - men det ändrar inget och ni visar tydligt att det inte är hela världen och att ni förväntar er att han kommer att klara sig bra ändå. 

Har du något exempel på en sådan tjatsituation? Vad tjatar han om? På våra barn har det fungerat att konsekvent säga nej, på ett balanserat sätt, och att vara noga med att förklara varför. Samt att man som föräldrar håller samma linje.

En femåring går ju att resonera med, nej vi köper inte glass nu för det gör man bara på helgen, eller vi kan inte åka till mormor idag för vi ska göra det och det istället (vad nu saken gäller).

Ska ta något exempel, vill dock påpeka att vi försöker verkligen förklara varför han inte kan/får det/göra det när det inte går. Men det är som det går in i ena örat och ut genom andra direkt. Det är inte alltid såhär utan det beror helt på vad det är för grejer och hur gärna han vill få som han vill.

Men ett exempel från igår:

Han ville spela ett spel med sin pappa (pappan via telefon och han på iPad). Men dels så hade vi inte tid för vi fixade med mat och städade, samt att det inte ens var "skärmtid". Han lekte med sin lillasyster och stämning var god när han fick ovanstående idé. Vi försöker som vanligt vara tydliga med nej och att vi inte kan det p.g.a. av ... reasons ... men han lyssnar inte och fortsätter tjata och tjata medans vi fortsätter säga nej. Allas humör blir sämre och vi säger till på skarpen (höjer rösten och säger ungefär "nu lyssnar du på vad vi säger, sätt dig i soffan eller lek med din syster tills maten är klar"). Nu kommer vi istället in i någon typ av fas två då det han tjatat om från början blir mindre viktigt och han istället står och smäller med dörren till sitt rum och säger att han är arg och att mamma inte får komma in på rummet. Han stänger dock inte utan står och upprepar samma sak tills han får respons på det. Efter en liten stund så lugnar det ner sig men så börjar det igen "pappa hämta din telefon nu" och cykeln börjar om. 

I slutändan så har han inte fått som han vill och det är sällan vi ger efter när det kommer till dessa situationer. Man kunde ju tro att han borde lära sig att dessa timmar av tjat inte tjänar något till. 

Det här börjar bli väldigt tröttsamt och förstör en stor del av dagarna i nuläget. 

Det hjälper inte att skrika eller ens bli minsta arg, det kanske verkar som det hjälper för stunden men det skapar bara en negativ stämning. Man kommer faktiskt längre med ett barn om man själv håller sig lugn, och bra så klart att föregå med gott exempel.

Du skriver att det är sällan ni ger efter för tjat - en enda gång är en för mycket! För då vet han ju att det kan löna sig! Och därför fortsätter han. Nej är ett absolut nej, särskilt om han tjatar, skriker och annat.

Smäller han med dörren kan ni lyfta den av gångjärnen tills han lär sig vara försiktigare. Det är ok att vara arg, men inte ok att vara våldsam.

Om ni har sagt ert, gett orsaker och försökt vara milda så vänta ut honom medan han tjatar eller skriker eller vad det är. Står han i dörröppningen och tjatar så svara inte! Om det så tar en timme innan han slutar.

Och det är jättebra att ni håller på skärmtiderna men fundera på om det finns andra situationer där ni skulle kunna säga ja istället.

Hur skulle det ha funkat att säga att "Nej pappa hinner inte spela nu, men om du går och leker med din syster eller gör något annat så kan vi göra det när du har skärmtid nästa gång (specificera när). Titta, jag skriver upp det på en lapp här så att vi inte glömmer bort det. Visst är det ett roligt spel? - vi kommer att ha så kul när vi spelar det. Ok, vill du leka med din syster nu eller hjälpa mig att lägga ut skedarna?"

Saken är att ni visar att ni lyssnar på honom och förstår varför han vill göra något. Ni ger honom också något konkret när ni skriver ner det på lappen. Skulle han sedan fråga igen så peka bara på lappen och påminn om vad som kommer att hända. Fortsätter han tjata ändå så fråga honom vad lappen betyder. Låt honom förklara, kanske rita dit en bild eller dekorera den. Ni kan hålla med honom om att det skulle vara roligt att spela spelet nu, men att det inte är dags att göra det.

Det är en god idé att vara tydlig med att man inte får tjata. Som en tjatande förälder kan det vara svårt att vara en god förebild själv, vilket komplicerar situationen. 

En tanke till: vill han ha uppmärksamhet? Ni vill gärna få middagen på bordet och göra allt annat man måste hinna med, men han vill ha sin pappa och pockar därför på uppmärksamhet (om än på ett olämpligt sätt). Kan ni tillfredsställa det behovet mer medvetet? Till exempel genom att pappan avsätter en stund att leka med honom innan ruschen startar eller att ni inkluderar honom i matlagningen.