Jag har ingen partner och inga barn. Jag vill inte leva ensam längre men jag har insett att det inte finns någon man som vill ha mig därute. Jag vaknar med väldigt stark ångest varje morgon, om dagarna skakar jag av ångest då jag tänker att jag kommer att få leva själv resten av mitt liv. Jag har återkommande tankar på självmord och ja, jag tänkte väl att jag skulle ha man och barn men aldrig hittat ngn som vill ha mig, tack för mig,
Jag har ingen partner och inga barn. Jag vill inte leva ensam längre men jag har insett att det inte finns någon man som vill ha mig därute. Jag vaknar med väldigt stark ångest varje morgon, om dagarna skakar jag av ångest då jag tänker att jag kommer att få leva själv resten av mitt liv. Jag har återkommande tankar på självmord och ja, jag tänkte väl att jag skulle ha man och barn men aldrig hittat ngn som vill ha mig, tack för mig,
Jag har ingen partner och inga barn. Jag vill inte leva ensam längre men jag har insett att det inte finns någon man som vill ha mig därute. Jag vaknar med väldigt stark ångest varje morgon, om dagarna skakar jag av ångest då jag tänker att jag kommer att få leva själv resten av mitt liv. Jag har återkommande tankar på självmord och ja, jag tänkte väl att jag skulle ha man och barn men aldrig hittat ngn som vill ha mig, tack för mig,
En annan sak - jag vet att det inte är samma sak, men att ha ett husdjur hund eller katt tex kan ge dig både tröst och en bra kompis på vägen mot ditt mål att träffa en kille/man..
Men lämna inte djuret när du väl mött din man bara...dom är jätte bra att ha med eller utan förhållande - om man gillar djur då!!
Annars finns det ju hobbys som - (nutid ) sa också!!
Hej!
Jag känner igen mig så i det du skriver. Jag levde med den ångesten i så många år. Jag är 40 år och har aldrig haft en pojkvän. Jag har så många gånger frågat mig vad som är fel på mig. Jag har frågat mina vänner om jag är en väldigt udda person, utan att märka det själv. När jag träffat kvinnor som borde vara omöjliga att leva med, men som ändå är gifta, så har jag tänkt att just jag måste vara världens mest misslyckade person. Jag har gråtit mig till sömns och vaknat i outhärdlig ångest. Jag har försökt fylla mina dagar med jobb och fritidsaktiviteter för att ständigt vara sysselsatt och därmed inte ha tid att känna ångest.
När jag var 35 insåg jag att jag kan leva utan en man, det kan jag ändå acceptera. Men jag kan aldrig leva utan barn. Jag bestämde mig för att fokusera på att få barn på egen hand, istället för att fortsätta jakten på en man. Det valet förändrade mitt liv. Även om jag sedan hade en lång och emellanåt ångestfylld kamp framför mig att bli gravid, så försvann den där ständiga ångesten.
Idag lever jag som ensamstående mamma till en underbar dotter. Det är kanske inte alls lösningen för dig. Jag ville ändå dela med mig av min historia, då det du skriver hade kunnat vara jag för ett par år sedan.
Jag önskar dig all lycka i livet. Jag hoppas verkligen att du kan hitta en man, eller i annat fall något annat som lindrar ångesten. Jag tycker också att du ska söka psykologhjälp. Det vågade inte jag göra för att jag skämdes över att inte ha träffat någon. Så här efteråt inser jag att det hade varit bra.
Många styrkekramar till dig.
Detta är väldigt vanligt. Många tror de är helt själva i det men så är det inte. Alla har ej en partner!
Detta är väldigt vanligt. Många tror de är helt själva i det men så är det inte. Alla har ej en partner!
Hej!
Jag känner igen mig så i det du skriver. Jag levde med den ångesten i så många år. Jag är 40 år och har aldrig haft en pojkvän. Jag har så många gånger frågat mig vad som är fel på mig. Jag har frågat mina vänner om jag är en väldigt udda person, utan att märka det själv. När jag träffat kvinnor som borde vara omöjliga att leva med, men som ändå är gifta, så har jag tänkt att just jag måste vara världens mest misslyckade person. Jag har gråtit mig till sömns och vaknat i outhärdlig ångest. Jag har försökt fylla mina dagar med jobb och fritidsaktiviteter för att ständigt vara sysselsatt och därmed inte ha tid att känna ångest.
När jag var 35 insåg jag att jag kan leva utan en man, det kan jag ändå acceptera. Men jag kan aldrig leva utan barn. Jag bestämde mig för att fokusera på att få barn på egen hand, istället för att fortsätta jakten på en man. Det valet förändrade mitt liv. Även om jag sedan hade en lång och emellanåt ångestfylld kamp framför mig att bli gravid, så försvann den där ständiga ångesten.
Idag lever jag som ensamstående mamma till en underbar dotter. Det är kanske inte alls lösningen för dig. Jag ville ändå dela med mig av min historia, då det du skriver hade kunnat vara jag för ett par år sedan.
Jag önskar dig all lycka i livet. Jag hoppas verkligen att du kan hitta en man, eller i annat fall något annat som lindrar ångesten. Jag tycker också att du ska söka psykologhjälp. Det vågade inte jag göra för att jag skämdes över att inte ha träffat någon. Så här efteråt inser jag att det hade varit bra.
Många styrkekramar till dig.
Alltså jag vill absolut inte vara dum eller något, men vad gör man när barnet flyttat hemifrån då..jag tänkte mest på TS om man vill ha någon att dela sitt liv med osv vad gör hon sen då...Är det barnbarnen då som man ser fram emot
Hade kunnat vara jag som skrev tråden med enda skillnaden att jag är man. Varför är så många ensamma? Jag känner att ts lider lika mycket som jag.