Jag är sjukligt ensam

Vad dina släktingar tycker eller tror kvittar. Om du begår självmord är det helt bortkastat på dem, de kommer inte fatta poängen ändå. Ditt liv ska inte levas eller icke-levas på grund av såna människor!

Men vet du, börja med att göra roliga saker själv, t ex gå på restaurang, eller den där krogen som du nämnde. Besök nåt nytt ställe. Gå med i en förening, eller intresseorganisation. Gå en danskurs och besök en dansbana. Det finns så mycket mer i livet!

Jag beklagar din familjesituation. Det låter som en dysfunktionell familj. Det finns troligen psykiska problem hos flera utav dina familjemedlemmar? Det är ingen ursäkt men kan vara en förklaring till din familj och uppväxt.

Visst har du en hobby, en passion? Sök dig till likasinnade, leta upp föreningar, bokklubbar eller varför inte prova något helt nytt, amatörteater! Att du bor i Stockholm gör ju möjligheterna större.

Steg nummer två är samtalsterapi. Kan verka svårt, jobbigt, skrämmande. Men jag tror att det skulle betyda mycket för dig. Du verkar vara en tänkande och känslig själ. Det skulle vara så bra för dig att ha någon som lyssnar på bara dig. Jag önskar dig lycka till!

Hej FL. Jag är en man som lever ett otroligt ensamt liv. Jag har föräldrar och syskon men dom hör aldrig av sig utan det är alltid jag som får bjuda in mig själv. Den gången dom kontaktar mig är när jag får ett SMS på min födelsedag och en inbjudan till julafton då. Annars när det är midsommar och allt möjligt så får jag bjuda in mig själv.

När jag flyttade till min nuvarande lägenhet så bjöd jag in släkten men inte en enda kom. Inte mamma. Inte pappa. Inte en enda syster. Ingen mor/farförälder. Och vi bor i Stockholm allihopa.

Har aldrig haft en flickvän eller så och nu när man börjar bli till åren börjar jag inse att ingen i mitt liv har någonsin tyckt om mig. Tror knappt någon skulle bry sig längre än någon dag om jag tog mitt liv. Har funderat på att skriva ett självmordsbrev där jag skriver vad jag känner gällande detta så att dom förstod hur illa dom har fått mig att må.

Dessa tankar får mig att sova dåligt om nätterna och jag vaknar upp flera gånger och kan sedan knappt fokusera på jobbet. Jag blir avundsjuk av bara tanken att ha någon att gå till en restaurang och ta en middag och en öl, men jag har ingen att bjuda med mig. Har bott här i flera år och inte ens besökt lokala krogen ännu.

Hur ska jag kunna gå vidare? Har ju en dröm om en bättre framtid men jag kan verkligen inte se den framför mig. Jag vill ju inte ta mitt liv men samtidigt är det kanske enda sättet för mina släktingar att förstå hur illa dom har gjort mig.

Hej FL. Jag är en man som lever ett otroligt ensamt liv. Jag har föräldrar och syskon men dom hör aldrig av sig utan det är alltid jag som får bjuda in mig själv. Den gången dom kontaktar mig är när jag får ett SMS på min födelsedag och en inbjudan till julafton då. Annars när det är midsommar och allt möjligt så får jag bjuda in mig själv.

När jag flyttade till min nuvarande lägenhet så bjöd jag in släkten men inte en enda kom. Inte mamma. Inte pappa. Inte en enda syster. Ingen mor/farförälder. Och vi bor i Stockholm allihopa.

Har aldrig haft en flickvän eller så och nu när man börjar bli till åren börjar jag inse att ingen i mitt liv har någonsin tyckt om mig. Tror knappt någon skulle bry sig längre än någon dag om jag tog mitt liv. Har funderat på att skriva ett självmordsbrev där jag skriver vad jag känner gällande detta så att dom förstod hur illa dom har fått mig att må.

Dessa tankar får mig att sova dåligt om nätterna och jag vaknar upp flera gånger och kan sedan knappt fokusera på jobbet. Jag blir avundsjuk av bara tanken att ha någon att gå till en restaurang och ta en middag och en öl, men jag har ingen att bjuda med mig. Har bott här i flera år och inte ens besökt lokala krogen ännu.

Hur ska jag kunna gå vidare? Har ju en dröm om en bättre framtid men jag kan verkligen inte se den framför mig. Jag vill ju inte ta mitt liv men samtidigt är det kanske enda sättet för mina släktingar att förstå hur illa dom har gjort mig.