TS hade ADHD innan hon fick barn, och jag tvivlar på att allt var så bra som det låter på TS. Hon idealiserar tiden med ett barn och inser inte det själv. Det är det där med självinsikt, som sagt. Och förmodligen har hon en förlossningsdepression på allt dessutom. Det är inte bara att "rycka upp sig" när man är deprimerad, det är som att säga till en person med brutet lårben att det bara är att springa ett maraton.
Har du nån kontaktperson du kan prata meed?
Korrekt. Detta är vad jag också tror.
Det bästa för dig ts hade varit att försöka få prata md någon där du är. Det kommer med allra största sannolikhet att bli bra igen, även om det inte känns så nu.
känns som det är bättre jag bryter med barnen helt och hållet känns som jag aldrig blir bra igen och har förstört allt
Tycker ändå att du tänker helt snett. Sen är du otroligt hård mot barnens pappa, det är ändå han som tar hand om och ställer upp för barnen till 100%, när du bara stuckit..
Det märks att det mer handlar mer om att du bara vill ha den stora tjejen... än att anstränga dig för att iaf försöka göra det bästa för även den lilla. Så då undrar jag egentligen om det är orken som tryter, när du ställs inför valet att ta hand om dem en i taget vilket kan vara en lösning... Men att du skyller på att du inte orkar två.
Du skriver igen om andra som ångrat sina barn. Ja, men inte till den grad att man lämnar hela sin familj och en förstfödd man ändå älskar, extremt ovanligt skulle jag säga.
jag klarar det inte, det vetskapen. Att jag har förstört allt som var så bra nej jag orkar inte två barn och önskar jag aldrig hade gått igenom ECT, kanske vi stått
Så hemskt det låter TS, jag hoppas verkligen att du blir hjälpt där du är. Hur gammal är yngsta dottern nu? Hur länge har du varit inlagd?
Är du öppen med dina tankar mot läkarna på avdelningen? Det är viktigt för att de ska kunna ge dig rätt medicin. Förmodligen behöver du både antidepressiva, antipsykotiska och lugnande. Terapi tror jag inte är bra för dig just nu, du behöver snarare vila från dina tankar ett tag. Du upprepar maniskt samma saker om och om igen. Du har säkert möjlighet att få något lugnande, men viktigt att be om och även ta emot rätt medicin. Önskar dig verkligen att få må bättre än så här!
Steg ett är att må bättre, steg två kommer inte förrän därefter. Att ha flickorna varannan vecka som några föreslagit kan inte komma på fråga än på ett tag, om jag förstår ditt läge rätt.
Du tror inte det just nu, men till slut mår man bättre <3
och jag har varit inlagd sen oktober så lång tid skulle kunna bo hos vänner därefter men är för speedad så ingen kan umgås med mig jag kan inte se ngn ljusning, ens för min egen skull, även om barnen var borta och jag skulle fokusera på mig själv bara
Vad fick du för biverkningar av ECT? Du känner dig kall skriver du, men kan det vara möjligt att medicinerna inverkar också...?
Just det du skriver är ju i stort sett alla symptom på depression. Tankarna är inte verkliga utan det är sjukdomen som talar.
Precis, du har fått för dig att bara för att det inte blev som du ville eller hade tänkt från början så kommer allting att fortsätta vara skit med 2 barn.
Du kommer aldrig komma framåt i livet eller någon annanstans för den delen, om du inte ens är intresserad av att utforska ett annat tankesätt eller scenario.
Det är tragiskt att du inte tycker det är värt att kämpa för vare sig du själv eller barn 1 eller 2. Båda behöver dig, men du bäddar in dig i "stackars mig" filten och skyller på någon jäkla elterapi och att det är barn nr 2's fel.
Barn nr 2 har ingen som helst skuld i det här, och ditt påstående att utan det andra barnet hade det inte blivit såhär för då var du frisk - det är bullshit.
Du har förmodligen haft dem här tendenserna hela tiden...
Och det märks tydligt att du inte vill ha hjälp. Du verkar ha gjort dig ganska bekväm i den rollen du har nu.
Bra fortsättning. Ja, bekväm.
Just också detta återkommande om elterapin "efter den kan jag inte bli bättre, gjorde allt värre". Om och om igen. Samma resonemang hos alla som egentligen inte vill bli hjälpta.
Bara för att man är deprimerad är det inte heller bra att omgivningen tassar på tå. Ett dåligt mående betyder inte att man har rätt att vältra sig i att allt är för evigt hopplöst eller vägra göra förändringar (det är precis det som sker i de här viktprogrammen och det kommer hjälpa dig exakt lika lite som det hjälper dem).
Du har inte den rätten.
DU valde att skaffa dessa två barn. Är det inte dags att iaf börja försöka tänka annorlunda? Det klarar du eftersom du klarar att få ner massor av dina tankar här i text. Nej, det blir inte som förr, men det kan bli bra ändå..
Du pratar så varmt om din äldsta tjej men verkar inte ens vilja greppa chansen till en framtid med henne. Som att hon inte är värd det ändå.
Ska du sitta hela livet ut och upprepa att du är sjuk, att allt är kört för att du tog beslutet att skaffa ett till barn, att allt är pappans, dotterns och elterapins fel osv.
Depression är fruktansvärt, men det är en jättestor offerkofta också...
sen skulle jag ställa till allt. men lider fortfarande för min äldsta tjej som förlorade sin mamma för ett år sen och att hon aldrig kommer tillbaka i samma form igen jo, om jag bara kunde/skulle ha min äldsta tjej vore allt annorlunda, men pappan vägrar ju mig låta bara ha kontakt med henne och jag förstår det blir konstigt på sikt, men kanske bara det jag klarar av, ett barn?
Jag håller med om det här i stort sett, men samtidigt måste man komma ihåg att TS har ADHD, och det gör att TS hjärna förmodligen inte "fungerar" på samma sätt som hos någon som är "normal". Problemet är förmodligen djupare än "bara" en depression.
Den här typen av fixering är vanligt vid NPF-diagnoser, och det är därför jag upprepade gånger gett TS rådet att ta hjälp av någon som kan det här med ADHD.
En sak som är vanligt med ADHD, är bristande självinsikt och oförmåga att se saker ur andra perspektiv än sitt eget. Jag har en kompis med ADHD, och hon kan verkligen inte förstå att det hon gör påverkar andra, eller att hon på något sätt skulle ha en del av ansvaret vid konflikter. Jag har känt henne sedan tonåren (vi är 40+), och jag har för länge sett gett upp det här med att "prata förstånd" med henne, för rationella resonemang går helt enkelt inte in. Det är inte hennes fel, men det gör att det inte går att ha en normal, ömsesidig relation med henne.
Jag tänker att det är möjligt att TS fungerar på liknande sätt. Hur mycket vi än försöker resonera med henne, kommer hon envist att hålla fast vid sin bild och sin fixering.
Jag lider med TS, men främst lider jag med hennes barn. Det skär i hjärtat när jag tänker på den lilla som har en mamma som inte vill ha henne, så det kanske är lika bra just nu att det är pappan som har vårdnaden. Förhoppningsvis kan TS komma ur sin depression och få hjälp att bryta sig loss från sin fixering så småningom, så att flickorna kan få en mamma som älskar dem båda.
att det inte blev som tänkt om dom förlorat sin mamma ja det är lika bra pappan får vårdnaden, hatar honom för han tjatade mig till ECT som gjort att jag inte alls fungerar som normal person längre, hade kanske haft en chans till ngt liv med barnen annars jag vet inte vad som händer på sikt men nu känns det hopplöst, allting, och tänker det är lika bra jag distanserar mig från allt med barnen. Så får dom gå vidare