Jag ångrar mitt andra barn
Antar du blivit sjukskriven iallafall? och pappan har fl-ledigheten.
Ja jag ångrade mitt andra barn men gav det en chans ett halvår, funkade inte så lämnade bort det.
Är nu lycklig med ett barn:)
Antar du blivit sjukskriven iallafall? och pappan har fl-ledigheten.
Ja jag ångrade mitt andra barn men gav det en chans ett halvår, funkade inte så lämnade bort det.
Är nu lycklig med ett barn:)
Ska tillägga ts att jag arbetar inom psykiatrin också, och att jag tycker du borde be att få bli inlagd en period.
Du TS, det är många människor som hamnar i förlossningsdepression och som tycker att livet blir en jobbig omställning när man får ett barn till.
Men att tycka synd om sig själv, gnälla, älta och säga att ingenting hjälper - det funkar inte!
Alla kämpar någon gång i livet med något som för dem är skitjobbigt, men lägger man sig bara ner och ger upp kan man vara så säker på att det aldrig någonsin blir bättre!
Om du nu mår så dåligt och inte kan ta hand om dina barn, då borde du läggas in för vård.
Så att du kan få chansen och möjligheten att vara lycklig med dina barn i framtiden.
Vad är det för skitsnack om att deras liv är förstörda?! Deras liv har ju för tusan bara börjat!
Du frågar efter liknande erfarenheter, här får du en:
Jag har kämpat med depression under många år pga fler trauman än vad en människa i genomsnitt upplever i hela sitt liv.
Jag fick aldrig någon hjälp att bli frisk utan lät tiden gå och med det tryckte jag omedvetet undan ångesten och trodde att "nu mår jag bra".
Så när min son föddes 2019, kraschade jag på ett liknande sätt som du beskriver. Jag grät oavbrutet, kunde inte riktigt ta min son till mig, frågade sambon om vi skulle ge bort barnet, det kändes som att jag förstört hela världen genom att bli mamma.
Men samtidigt som jag var totalt förstörd och förvirrad, visste jag att mitt barn behövde mig och jag såg till att han mådde bra. Han fick mat, omsorg, och jag gjorde mitt bästa med den känslomässiga kontakten.
Och framförallt SÖKTE JAG HJÄLP!
Du måste söka hjälp på allvar!
Idag är min son 1 ½ år och jag mår mycket bättre och känner mig glad och stolt över att vara mamma!
Vill du inte också uppleva det?
Nu har du gjort ditt val att sätta 2 barn till världen, det är försent att ångra sig.
Det du kan välja är hur du vill att framtiden ska se ut.
Nej, jag kan inte föreställa mig helt och hållet hur din situation är.
Självklart blir det mer jobb med 2 barn än 1, men det var det du valde.
Det låter som att du redan har gett upp? Man måste ha vilja för att det ska kunna bli en förändring.
En vilja att må bättre, en vilja att förändra, en vilja att kämpa.
Det är ett jäkla jobb och det tar mycket tid och kraft från själen, men det kan bli bättre!
Jag har länge önskat mig fler barn, men jag var medveten om mitt extremt dåliga mående och att ett barn till skulle bli för mycket för mig just då, så jag valde att avstå tills jag mår bättre.
För jag ville må bättre, och jag går åt rätt håll nu.
Jag väntar ett syskon som kommer födas om ca 1mån och jag ångrar mig så innerligt att jag satt mig i denna situation. Barnet är planerat men ångrade mig redan börjat jag plussade på stickan. Men istället för att göra en abort så hoppades jag att det skulle gå över, det har det inte gjort.. stor anledning till att jag känner så här är för den otroliga kärlek jag har till min dotter och jag verkligen älskar att spendera all min tid med henne. Jag vil inte att det på något sett ska förändras men tyvärr kommer det att göra det. Jag kommer inte längre att kunde spendera all min tid med dottern och vår relation kommer att förändras. Jag har kollat upp både adoption och familjehem men min man vägrar.
Tog mod till mig sist jag var till bm och berätta hur jag känner så det kommer att följas upp. Jag gissar att jag lider av en graviditetsdepression och jag hoppas innerligt att det inte går över i en förlossningsdepression sedan utan att detta kommer att gå över bär bebisen föds och det kommer bli obeskrivlig kärlek till den med
Jag tror du behöver acceptera det du inte kan förändra.
Ta hjälp!
Du är i kris. De tankarna du har är riktigt tunga. Min sambo har ångrat sina barn, han fick en depression när äldsta föddes och det är tydligt när han pratar om det att kärleken och kraven kämpar emot varandra. Det gick över, men vissa stunder när det är tungt kommer det igen. Livet med barn är komplicerat.
När man är mitt i något, särskilt depression, känns saker som eviga och hjärnan lurar oss med att tänka svart-vit. Den orkar inte riktigt se hur framtiden kan te sig i flera färger.
Jag vill påminna om att tankar och känslor sällan är för evigt. Njut av när din dotter kommer på besök, du kommer att fortsätta vara hennes mamma på något sätt. Ha bilder på henne skrattande, lekande, så som du blir glad av. Du behöver inte vara rättvis, tänka och känna lika mycket för barnen.
Lägg tankarna om hur du ska hantera det andra barnet och relationen med pappan i en låda. Jag skulle rekommendera att du tar en riktig låda, skriver namnen på man och barn på varsin lapp och sedan lägger dem i lådan. Visa hjärnan att inga beslut måste tas nu.
Din behandling kan inte pågått länge, även om hjärnan säger att det varit länge. Låt dig själv vila i att du inte vet hur framtiden kommer att bli. All omtanke jag kan ge!
Problemet är väl att du redan bestämt dig för att det inte finns någon hjälp att få, att det bara blir värre. I dina inlägg skriver du flera ggr om hur dina barn inte kommer ha någon mamma i framtiden. Jättesorgligt.
Ja jag vet, men det är ju för jag så starkt känner att denna situation skulle aldrig ha blivit! även om den är så, och även om jag klarar av att vara mamma t ngn del framöver så är flera år av relationen till min äldsta (och yngsta om jag kan acceptera henne) förstört för alltid önskar sambon (även om jag fattar hur fel det är) säger jag är död, så kan hon bearbeta, jag klarar inte av att känna sådan ångest längre för hennes skull, jag går under vad jag gjort mot henne
Vårt andra barn var planerat och efterlängtat...................MEN när hon var ett faktum så kunde jag ibland känna att jag förstört ngt. Inte så att jag ångrade min bebis MEN det hade ju varit jag och storasyster i nästan sex år och vi hade det så bra........och så kom hon den där lilla och var EXTREMT JOBBIG Jag vet inte om jag klarat henne utan äldsta dotterns hjälp......ja så var det. Två likadana och jag hade gått under Nu är de vuxna och vi pratar ofta om den här tiden och det är no hard feelings gudskelov). Mina döttrar är väldigt tajta och kärleksfulla mot varandra och det är jag SÅ lycklig över.
Ja jag vet, men det är ju för jag så starkt känner att denna situation skulle aldrig ha blivit! även om den är så, och även om jag klarar av att vara mamma t ngn del framöver så är flera år av relationen till min äldsta (och yngsta om jag kan acceptera henne) förstört för alltid önskar sambon (även om jag fattar hur fel det är) säger jag är död, så kan hon bearbeta, jag klarar inte av att känna sådan ångest längre för hennes skull, jag går under vad jag gjort mot henne
Vårt andra barn var planerat och efterlängtat...................MEN när hon var ett faktum så kunde jag ibland känna att jag förstört ngt. Inte så att jag ångrade min bebis MEN det hade ju varit jag och storasyster i nästan sex år och vi hade det så bra........och så kom hon den där lilla och var EXTREMT JOBBIG Jag vet inte om jag klarat henne utan äldsta dotterns hjälp......ja så var det. Två likadana och jag hade gått under Nu är de vuxna och vi pratar ofta om den här tiden och det är no hard feelings gudskelov). Mina döttrar är väldigt tajta och kärleksfulla mot varandra och det är jag SÅ lycklig över.