Abort eller inte..
Jag känner med dig. Jag upplevde nåt liknande nu i våras, blev i misstag gravid och det skulle varit vår trea. Först lite kul, men sen börjde just de tankarna snurra. Just orken, friheten, träningen o kroppen. Och för vår del åldern då vi är 40. Och även om jag nog tänkte det skulle sluta med att vi skulle komma hem med en bebis, blev det efter en mycket jobbig period så att jag tog tabletten.
Det är säkert jätteolika hur man reagerar men för mig blev det jättejobbigt. Själva aborten var inga problem, snabbt och smidigt. Men sen lönar det läsa på hur man reagerar efter en abort, fysiskt o psykiskt. Fysiskt trodde kroppen jag fått en bebis, så mjölkproduktionen kom igång. Psykiskt blev det värre, för hormonerna har stormat hela maj nu. Enda jag kunnat tänka på de första veckorna är att bli gravid igen, ett par tre veckor har allt kretsat kring bebisar, inte litegrann, utan helt desperat känsla. Lär vara vanligt men har liiite avtagit nu. Först nån dag kändes det lite som en dröm, men när det klarnade vad jag gjort blev det totalpanik, ångest, gråtattacker, sömnlösa nätter...allt som var så viktigt att jag gjorde en abort, som träning o jobb, känns plötsligt totalt oviktigt. Det svänger väl säkert, men just nu är det kaos. Sen har jag också svårt med allt som har att göra med gravidmagar o små barn...har fått söka hjälp, och det lättar en stund men ganska snart är jag tillbaks i tankarna. Jag är alltså av naturen ingen mammig eller speciellt barnkär person, och medan jag hade bebin i magen kände jag inget särskilt för den, så dessa reaktioner kom helt som en överraskning!
Hitrade en lista med saker som ökar risken för att reagera starkare på abort, och jag har nog flera faktorer där (barn från förr, velat länge kring aborten mm) Tråkigt att jag inte såg den innan tänker jag, och tråkigt att sjukvården inte berättade mera om de psykiska bitarna utan främst fokuserade på den mera kliniska biten...