Abort eller inte..

Jag är typ i din situation. Har också gjort IVF för att få ena barnet, och andra utan hjälp. Inte skyddat oss jättemycket och NU gravid med en 3a. Alltså, jag e snart 50 år. Okej BARA 47 liksom. Jag kommer be om fosterdiagnostik, men abort är inte ett alternativ, om det inte är något allvarligt fel.

Lite kul, helt oväntat och lite läskigt, tycker jag.

Tidigare i 20 års åldern har jag genomgått en abort. Jag tyckte det var en förfärlig upplevelse. Men har aldrig ångrat den. Hoppas jag va till nån hjälp. Kort sagt, jag kommer inte göra abort, om det inte är något allvarligt fel. Min abort jag gjorde, var jag HELT säker på att jag måste göra. Det är jag inte nu..

Stod inför exakt samma beslut 2018. Egentligen kände jag mig färdig och ville hitta mig själv igen. Samma sak jag tvekade och min man super på. Han lovade att vi skulle dela på precis allt.
Men det blev jag som fick dra hela lasset och vad trodde jag egentligen.
Helt ärligt ska du först och främst utesluta hans känslor och först känna hur du känner, om du orkar och vill. Det är du som ska vara gravid (det tar kraft och energi). Sen varken man vill eller inte får man backa undan från mycket. Jag hade svårt att finna mig själv efter graviditet och föräldraledighet.

Så mitt råd är absolut inte om du ska göra abort eller inte. Men jag ångrar att jag lät honom påverka mig det minsta. För han har ju levt väldigt ostört medan jag dragit ett tungt lass. Vilket skapade ilska och frusteration jag hade väldigt svårt att komma över.

Hoppas det löser sig.

Till signatur Skärpning vill jag säga följande:

Du tycker alltså det är bättre att jag gör abort än att barnet ska få en livserfaren och välutbildad mor? Har du tänkt på att det HÄR lilla livet inte får någon annan chans till liv? Det är nu eller aldrig liksom. Och hen är önskad av sin mor. Och av sina två systrar. Det finns såå många barn som inte är önskade när de föds, av någon enda person, och definitivt inte av sin 20 åriga mamma.

Såå skärpning!

Jag känner med dig. Jag upplevde nåt liknande nu i våras, blev i misstag gravid och det skulle varit vår trea. Först lite kul, men sen börjde just de tankarna snurra. Just orken, friheten, träningen o kroppen. Och för vår del åldern då vi är 40. Och även om jag nog tänkte det skulle sluta med att vi skulle komma hem med en bebis, blev det efter en mycket jobbig period så att jag tog tabletten.

Det är säkert jätteolika hur man reagerar men för mig blev det jättejobbigt. Själva aborten var inga problem, snabbt och smidigt. Men sen lönar det läsa på hur man reagerar efter en abort, fysiskt o psykiskt. Fysiskt trodde kroppen jag fått en bebis, så mjölkproduktionen kom igång. Psykiskt blev det värre, för hormonerna har stormat hela maj nu. Enda jag kunnat tänka på de första veckorna är att bli gravid igen, ett par tre veckor har allt kretsat kring bebisar, inte litegrann, utan helt desperat känsla. Lär vara vanligt men har liiite avtagit nu. Först nån dag kändes det lite som en dröm, men när det klarnade vad jag gjort blev det totalpanik, ångest, gråtattacker, sömnlösa nätter...allt som var så viktigt att jag gjorde en abort, som träning o jobb, känns plötsligt totalt oviktigt. Det svänger väl säkert, men just nu är det kaos. Sen har jag också svårt med allt som har att göra med gravidmagar o små barn...har fått söka hjälp, och det lättar en stund men ganska snart är jag tillbaks i tankarna. Jag är alltså av naturen ingen mammig eller speciellt barnkär person, och medan jag hade bebin i magen kände jag inget särskilt för den, så dessa reaktioner kom helt som en överraskning!

Hitrade en lista med saker som ökar risken för att reagera starkare på abort, och jag har nog flera faktorer där (barn från förr, velat länge kring aborten mm) Tråkigt att jag inte såg den innan tänker jag, och tråkigt att sjukvården inte berättade mera om de psykiska bitarna utan främst fokuserade på den mera kliniska biten...

Jag vill tillägga att jag inte säger att du ska/inte ska göra det, utan tänkte bara helt kallt berätta min upplevelse så här långt (idag ca 4 veckor sen) när du frågade om erfarenheter av måendet efteråt. Sen kan det ju vara att jag om en månad till tycker det var rätt val! Men inte än, nej...

Ja, jag har åsikter om 20 åriga mammor, som inte själva fått bestämma över sina kroppar. För de som inte vet, så är kvinnors position i världen förfärlig på många platser. Då syftar jag på barnäktenskap och kvinnor som inte fått gå i skolan innan de skaffar barn. Och många är betydligt yngre än 20 år. De är inte färdigutvecklade och de får omfattande skador vid förlossning. Att jag skulle få omfattande skador vid förlossningen är osannolikt. Jag har fött två barn. Och då var jag närmare 40 år. Inga komplikationer vid förlossningarna och jag använde mig bara av lustgas, samt kompetent personal. Sedan har jag inte ens planerat för att få ett barn närmare 50. Men det kanske blir så.