Planerad graviditet men lutar mot abort ?

Detta kommer bli rörigt , ber om ursäkt på förhand.

30 år. Gravid i vecka 5+0. Planerat.

Bakgrund : har två underbara pojkar i ålder 2 och 6 år med mitt ex. Livet med mitt ex var oerhört traumatiskt och psykisk / fysisk våld förekom mot mig. Blev kvävd, strypt, dragen i håret, fick inte tala mitt andra språk med barnen. Isolerad. Nedtryck pga mitt ursprung, spottad på osv osv Jag var kvar i den relationen i tolv år. En dag från ingenstans tog jag mod till mig och lämnade. Det svåraste jag gjort men också mitt absolut bästa val! Friheten är fantastisk.

Kort efter jag lämnade honom så blev mitt psykiska mående 120% bättre. (Ingen överraskning) och nu snart två år efter separationen känns det verkligen som att jag fått livet tillbaka. Jag är åter på jobbet efter lång tids sjukskrivning pga svår depression. Har träffat en speciell människa som får mitt hjärta att slå volter. Som är mjuk, empatisk, hjälpsam, spontan och en underbar bonus åt mina två barn. Jag har vänner igen!! Fått egna intressen som jag kan ägna mig åt dagar barnen är hos exet. För första gången i mitt liv behöver jag inte leva dag för dag för att tanken på morgondagen är svart. Livet är här, jag har planer, kärlek, energi, stabil ekonomi, ett gulligt hus som vi just köpt. Tänk att det skulle hända mig, det underbara Svensson livet jag drömt om. Och då pang. Gravid.

Det värsta är att, graviditeten var planerad. Min nya har inga barn, jag var sugen på en sista, den sista trean. Han var inte emot idén. Och så bara ska allt funka och nu ligger det ett potentiellt liv i magen. Varför känner jag då så mycket ångest när jag ville detta. Jag ser bara framför mig hur bebisen kommer vara en fotboja. Varken jag eller min man har något nätverk. Min mamma bort 60 mil bort och hans mamma är närmare 70 år. Så ingen avlastning finns. När mina två andra barn är hos exet så är ju bebisen kvar. Ingen mer egentid, ingen mer sömn. Inga mer kvällspromenader ihop med mannen, bara han och jag, Måste ta föräldraledigt från ett jobb där jag trivs. Allt som går igenom mitt huvud är att ta bort den. Blir äcklad av min kropp, av att jag gjort såhär mot mig själv. Inte nog med detta, så är också mitt ex nya gravid. Fick reda på det efter jag plussade. Hon är beräknad före mig. Är rädd att mina två söner kommer må dåligt över att på kort tid få två halvsyskon på vardera sida. Speciellt äldsta pojken som haft det lite tufft med att jag och exet separerat.

Vill också tillägga att min man är oerhört stöttande, han har inte på något vis dömt eller uppmuntrat till varken behålla eller ta bort utan han är inkännande och lyssnande. Han säger att oavsett beslut jag tar så blir det bra och allt han vill är att leva ett liv med mig.

Är det någon som varit med om detta? Som valde att behålla ? Ta bort?