Snälla, hjälp mig!

Jag gjorde det, och här blev det "solskenshistoria". Min man (då pojkvän och sambo) ville inte alls. Vi var 20 (jag) och 21 (han). Han timanställd när jag blev gravid, jag student utan SGI. De första 14 veckorna var INTE roliga. Jag mådde fysiskt och psykiskt ofantligt dåligt. De 12 första veckorna pratade vi inte om saken, knappt, efter att jag förklarat att det inte skulle bli abort.

Under de veckorna hotade han med att dra hem till sin hemstad - gör det då. Sa jag. I vecka 12 var jag less på att bo med honom, och flyttade tillfälligt in hos min mormor och berättade allt för henne. Hon blev jätteglad... I vecka 14 ringde min pojkvän sina föräldrar och berättade allt, i falsett och panik. Hans föräldrar undrade vad fan han hade sån panik över, vi skulle få barn - inte dö. De var dock förbannade på honom över hur han behandlat mig, vilket även han då insåg var helt fel. Hans panik la sig under det samtalet, och snart därpå bad han mig om förlåtelse för hur han betett sig, bönade och bad mig flytta hem, hade köpt skötbord och andra bebisgrejer... Han var därefter så glad i graviditeten och längtade mer efter bebisen än jag gjorde!

Jag flyttade hem och saker började falla på plats. Han fick en ny tillsvidaretjänst. Jag fick till en deal med universitetet att jag kunde plugga på distans efter barnet kommit, och bara komma in på obligatoriska moment. Födde när jag snart skulle skriva kandidaten. Vi fick ett förstahandskontrakt på en stor trea hos det kommunala bolaget. Jag tog master i slutändan, helt utan paus, och fick kvalificerat jobb direkt (bransch med hög konkurrens).

Idag är vi 26 (jag) och 27 (han). Vi är gifta. Har nyss sålt vårt hus och köpt en stor BR (165 kvm) mitt i stan. Har fyra barn, sista graviditeten var tvillingar. Han är VD för ett internationellt företag. Jag är marknadschef för ett mellanstort företag. Nu säger såklart inte dessa saker allt, men det materiella behöver inte bli skit bara för att man skaffar barn tidigt. Och ja, här blev mannen glad över det hela i slutändan.

Så ska du förstås inte vara naiv. Räkna med att klara allt själv - även om du hoppas på det bästa!