Hjälp till tonåring att få vänner

Det är en liten ort och tonåringen känner sig inte som de andra och har svårt att hitta gemensamma nämnare. Hen har också "gammalt" bakom sig där hen inte varit social och döms nu för det även om det har ändrats. 
Problemet är också att kontakten och dialogen med den andra vårdnadshavaren är urusel och vi har inte samma synsätt i vad som är viktigt alls. 
Vi hoppas från vårt håll mer att hen skall vara lycklig och vara en nöjd och självständig individ medans motparten bara fokuserar på prestation i skolan. 
Vi försöker få tonåringen att ta eget ansvar, säga vad hen tycker och fatta egna beslut men då den andra vårdnadshavaren är en mycket viljestark person orkar tonåringen inte ta beslut själv. 

Det har blivit extremt mycket curlande och trots att tonåringen är såpass gammal törs hen inte bestämma själv ens vart hen vill vara. Det fick vi gå in och styra upp efter att den andre föräldern hävdade att hen bara skulle bo där. 
Tonåringen har tyvärr blivit rädd för "att göra fel" i sina beslut, det vill säga att göra motparterna arg på hen. När tonåringen ibland uttrycker vad hen vill göra, som att vara kvar en helg hos oss trots att det inte är "vår" vecka törs hen inte ta den diskussionen utan säger bara att "du vet hur hen är ju..."

Jag är rädd att en styrande förälder tar över såpass mycket av tonåringens beslut att hen inte vågar eller orkar känna efter vad hen själv vill. Vi försöker med uppmuntran och att alltid finnas där, få fram vad tonåringen själv vill och vi kan ha anammat hens önskan för att sedan få ett telefonsamtal från den andra vårdnadshavaren där hen bestämt hävdar att detta vill tonåringen inte alls (enkla saker så som att vilken tid hen skall komma till oss på dagen) och tonåringen håller då bara med och är ganska ledsen när hen väl kommer för att hen inte törs eller vågar stå för sina åsikter. Tonåringen ber till och med om ursäkt om hen blir arg vilket vi säger är fullt naturligt och man skall kunna fräsa och säga emot sina föräldrar. Vi har åtminstone kommit så långt att tonåringen hemma hos oss säger emot mer och mer vilket känns bra!

Min förhoppning är om tonåringen får vänner som hen kan prata med kanske hen kan växa i sig själv och kunna känna efter vad hen själv vill.  

Ursäkta superlångt inlägg!

"Men då låter det som att ni behöver rådgivning, för den föräldern gör sitt barn en björntjänst. Ring socialtjänsten! Ungdomen är så gammal att han kan ha eget samtal med dem också. Rådgör med socialtjänsten hur man ska hantera detta för det du beskriver är för mig egentligen en form av långsam mental barnmisshandel. "

Jag känner också en stor oro för detta. Tyvärr är min förra partner mycket manipulativ och kan åtminstone för ytliga bekantskaper verka mycket orolig och bekymrad för sin tonåring för att sedan skälla ut hen efter noter för att saker kommit fram. Jag vet också att tonåringen åtminstone initialt skulle bo hos den andra partnern för att slippa allt bråk som skulle bli med detta. Tonåringen vet att vår jag och min nya partner alltid skulle finnas där för hen och det är lättare att "välja bort" oss i dessa fall. 

Jag blir så otroligt ledsen när jag ser tonåringen sjunka ihop efter samtal med den andra partnern men samtidigt hävda att "det var inget". Det är väl därför som jag sätter mitt hopp till att utöka tonåringens sociala umgänge för att lättare kunna hitta sin egen väg. 

Vi var på ett möte i ett annat ärende där min förra partner ljuger rakt upp och ner och spänner ögonen i tonåringen som inte törs säga något annat. Jag frågade sedan varför hen inte sa som det var men får då "jag orkade inte" och "du vet hur hen är". 

Vi var på ett möte i ett annat ärende där min förra partner ljuger rakt upp och ner och spänner ögonen i tonåringen som inte törs säga något annat. Jag frågade sedan varför hen inte sa som det var men får då "jag orkade inte" och "du vet hur hen är". 

Vi var på ett möte i ett annat ärende där min förra partner ljuger rakt upp och ner och spänner ögonen i tonåringen som inte törs säga något annat. Jag frågade sedan varför hen inte sa som det var men får då "jag orkade inte" och "du vet hur hen är".

Inga diagnoser alls

Det kanske hade varit lättare om vi inte bodde så långt ute på landsbygden i norra Sverige utan närmare en storstad. 

Miljöombyte under sommaren kan nog vara en bra ide. Förhoppningsvis så kan vi komma bukt med att den andra vårdnadshavaren ringer dagligen och tonåringen blir stressad när hen skall redogöra vad vi gör i vår familj. Det är ett visst osunt kontrollbehov...

Grunden till problemet är nog mycket tonåringens oförmåga att kunna sätta sina egna gränser. Tonåringen har heller inga andra syskon att kunna relatera till och är man då ensam förstår jag att det är svårare. Tyvärr kan vi vuxna heller inte samarbete eller har inte samma insikt i tonåringens problem och det blir mest jag som får klä skott då jag lyfter frågan om tonåringens mående. Det blir bara jag som har dessa problem enligt motparten för hos denne är tonåringen jättenöjd med att vara hemma utan sällskap. Det var många år sedan som vi separerade men det finns en otrolig bitterhet mot mig kvar som spiller ut över tonåringen då jag skall "straffas". I nuläget hoppas jag att tiden gör att tonåren skall komma framåt och hitta sin väg och att jag bara kan finnas som stöttning alltid. Det är tyvärr vi vuxna som gör att tonåringen mår dåligt vilket jag är smärtsamt medveten om. Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag och min sambo kan stötta och hjälpa på det sätt som går