Lillajag50 skrev 2021-05-06 12:09:07 följande:
Det är en liten ort och tonåringen känner sig inte som de andra och har svårt att hitta gemensamma nämnare. Hen har också "gammalt" bakom sig där hen inte varit social och döms nu för det även om det har ändrats.
Problemet är också att kontakten och dialogen med den andra vårdnadshavaren är urusel och vi har inte samma synsätt i vad som är viktigt alls.
Vi hoppas från vårt håll mer att hen skall vara lycklig och vara en nöjd och självständig individ medans motparten bara fokuserar på prestation i skolan.
Vi försöker få tonåringen att ta eget ansvar, säga vad hen tycker och fatta egna beslut men då den andra vårdnadshavaren är en mycket viljestark person orkar tonåringen inte ta beslut själv.
Det har blivit extremt mycket curlande och trots att tonåringen är såpass gammal törs hen inte bestämma själv ens vart hen vill vara. Det fick vi gå in och styra upp efter att den andre föräldern hävdade att hen bara skulle bo där.
Tonåringen har tyvärr blivit rädd för "att göra fel" i sina beslut, det vill säga att göra motparterna arg på hen. När tonåringen ibland uttrycker vad hen vill göra, som att vara kvar en helg hos oss trots att det inte är "vår" vecka törs hen inte ta den diskussionen utan säger bara att "du vet hur hen är ju..."
Jag är rädd att en styrande förälder tar över såpass mycket av tonåringens beslut att hen inte vågar eller orkar känna efter vad hen själv vill. Vi försöker med uppmuntran och att alltid finnas där, få fram vad tonåringen själv vill och vi kan ha anammat hens önskan för att sedan få ett telefonsamtal från den andra vårdnadshavaren där hen bestämt hävdar att detta vill tonåringen inte alls (enkla saker så som att vilken tid hen skall komma till oss på dagen) och tonåringen håller då bara med och är ganska ledsen när hen väl kommer för att hen inte törs eller vågar stå för sina åsikter. Tonåringen ber till och med om ursäkt om hen blir arg vilket vi säger är fullt naturligt och man skall kunna fräsa och säga emot sina föräldrar. Vi har åtminstone kommit så långt att tonåringen hemma hos oss säger emot mer och mer vilket känns bra!
Min förhoppning är om tonåringen får vänner som hen kan prata med kanske hen kan växa i sig själv och kunna känna efter vad hen själv vill.
Ursäkta superlångt inlägg!
Men då låter det som att ni behöver rådgivning, för den föräldern gör sitt barn en björntjänst. Ring socialtjänsten! Ungdomen är så gammal att han kan ha eget samtal med dem också. Rådgör med socialtjänsten hur man ska hantera detta för det du beskriver är för mig egentligen en form av långsam mental barnmisshandel.
Att hoppas på att vänner ska få personen att blomma ut ligger nog flera steg senare tyvärr. Du/ni kan inte lägga hoppet på nåt sånt utan att hantera kärnproblemet, som handlar mycket om den andra föräldern.
