Jag är förälder.
Men där hade min gräns nåtts. Jag hade enes sorg konstaterat att jag gjort det jag kunnat, men lämnat över ansvaret till pappan, ett hydra procent.
Barn i alla ära, men även ens egen avkomma kan bli hemska människor.
Jag hade aldrig orkat. Jag hade släppt taget.
Jag håller med dig. Jag hade låtit sonen bo hos pappan sagt ?hej och tack? tyvärr hade jag inte orkat sen hade jag ärligt talat avskytt en sådan son.
Jag håller med dig. Jag hade låtit sonen bo hos pappan sagt ?hej och tack? tyvärr hade jag inte orkat sen hade jag ärligt talat avskytt en sådan son.
Det här drabbar inte bara mig utan även 2 barn till och min man. Känner att jag tappar taget om sonen.
Tack för dina ord. Ja, nu får pappan ta hand om honom. Sonen säger inte ens förlåt utan fortsätter säga att han hatar oss, jag är cp och idiot och inte hans mamma. Men i allt det här kan jag ändå se att han känner sig övergiven nu när jag släpper taget. Och det gör så ont. Kommer sakna honom hela tiden även om det också kommer vara en befrielse att slippa trippa på tå och oroa sig över nästa utbrott.