Orkar inte, slut som människa, sonen så otroligt elak

Din beskrivning passar in på mitt syskon jag växte upp med (men hen hade aldrig någon diagnos). I vårt fall handlade det troligtvis om att våra föräldrar bara gjort som hen ville från första trotset. Vår far baktalade allt och alla (allra helst baktalade han mamma inför oss barn).

Det är ett rent helvete att leva med! Jag förstår att du är frustrerad och less på det. Tyvärr har jag inga goda råd (jag bröt kontakten med syskonet tillslut i vuxen ålder för hen fortsatte med beteendet. Det är inte charmigt på en 40 åring). Oavsett vad du väljer så visa att du finns där för sonen (även om han skulle välja att bo permanent hos pappan). Min mamma sa inte ett ont ord om min far även om han behandlade henne illa. Nu stod inte mamma upp för mig eller försökte förstå min situation när jag tog upp saker med henne utan hon tog pappas parti (helt okritiskt) så jag står inte nära någon av dem idag tyvärr. Det viktigaste tror jag är att visa sonen kärlek och stöd (det brukar vara det som vinner i längden).

Nej, det var hen jag bröt med eftersom beteendet (skrika och gorma och skylla minsta lilla motgång på andra) fortsatte i vuxen ålder. Det blev outhärdligt. Vi hade aldrig en bra relation eftersom allt var på hens premisser och hen lärde aldrig känna mig, var aldrig intresserad av mina tankar, reflektioner, drömmar. Därför gav den relationen mig enbart negativa effekter. Hen har också tagit efter pappas beteende med att baktala andra, gör sig ofta osams med andra (för att alla andra är dina i huvudet och inte förstår), alla andra är psykiskt sjuka och hen överlägsen alla andra på alla plan.

Är det så att sonen inte respekterar dig för att han blir dåligt bemöt hos pappa med skrik? Det är vanligt att ett barn då tar ut detta på den andra föräldern eller syskon. Jag gjorde själv så som barn.