Äldre män attraktiva?
När du var 20-29, attraherades du av mycket äldre män då?
Är du 20-29, och attraheras av mycket äldre?
-
Du måste logga in för att rösta eller se resultatet av omröstningen.
-
Svar på tråden Äldre män attraktiva?
-
Ja, men det handlade inte om att de skulle vara äldre än jag. Jag har alltid tyckt att de mest attraktiva männen finns i åldersgruppen 42-52 (på ett ungefär), och det helt oavsett min egen ålder vid tillfället. Sedan är det förstås långt ifrån alla män i den åldern som är attraktiva, heller! De måste förstås vara snygga i grunden med manliga anletsdrag, och ha behållit figuren väl. Om det är uppfyllt, tycker jag att de första gråa hårslingorna vid tinningarna, de första erfarenhetsrynkorna, och gärna en vårdad klädstil med en välsittande kostym o.s.v., förhöjer attraktiviteten. Det gosseaktiga har aldrig lockat mig, inte heller långt hår och jeans.
-
Gud ja. Jag är 28 och lever med en 26 år äldre man. Bästa valet jag gjort. Attraheras sällan av en man som är under 40 och så har det varit i rätt många år.
-
Så hur gör en man,för att få en 10 år yngre kvinna förstå att man är intresserad utan att framstå som gubbsjuk, gränsen är väl antagligen hårfin?Anonym (E.) skrev 2021-03-31 14:30:24 följande:
Ja, men det handlade inte om att de skulle vara äldre än jag. Jag har alltid tyckt att de mest attraktiva männen finns i åldersgruppen 42-52 (på ett ungefär), och det helt oavsett min egen ålder vid tillfället. Sedan är det förstås långt ifrån alla män i den åldern som är attraktiva, heller! De måste förstås vara snygga i grunden med manliga anletsdrag, och ha behållit figuren väl. Om det är uppfyllt, tycker jag att de första gråa hårslingorna vid tinningarna, de första erfarenhetsrynkorna, och gärna en vårdad klädstil med en välsittande kostym o.s.v., förhöjer attraktiviteten. Det gosseaktiga har aldrig lockat mig, inte heller långt hår och jeans.
-
10 år yngre är väl ingen åldersskillnad att prata om. Åtminstone inte så länge båda är över 20. Du får väl göra som du gjort med jämnåriga. Svårt att ge tips när man inte vet nåt om hur mycket ni känner varann och vilken typ av relation ni har till varandra nu.Anonym (Singelman45) skrev 2021-03-31 22:08:55 följande:
Så hur gör en man,för att få en 10 år yngre kvinna förstå att man är intresserad utan att framstå som gubbsjuk, gränsen är väl antagligen hårfin?
-
Jag är 31 och min man är 68 så.... Jag har alltid attraherats av äldre män.
-
Vad intressant! Jag är uppriktigt nyfiken: Vad ser ni hos varandra? Med en sådan åldersskillnad föreställer jag mig att det finns många utmaningar att hantera som inte bara handlar om vad omgivningen tycker och tänker. Är det något speciellt som får just er två att känna stark samhörighet?Anonym (Unga hustrun) skrev 2021-04-01 01:36:41 följande:
Jag är 31 och min man är 68 så.... Jag har alltid attraherats av äldre män.
(När jag tänker på er inser jag att min egen "perfect match" kanske levde redan på stenåldern...) -
Samma som man ser hos en jämnårig partner såklart. Vår samhörighet har inget med åldern att göra. Det enda "hindret"(som ju inte är ett hinder egentligen) som vi stött på är att vi har lite olika referenser när det gäller barnprogram från våra respektive barndomar.Anonym (Grottmannen) skrev 2021-04-01 05:37:03 följande:
Vad intressant! Jag är uppriktigt nyfiken: Vad ser ni hos varandra? Med en sådan åldersskillnad föreställer jag mig att det finns många utmaningar att hantera som inte bara handlar om vad omgivningen tycker och tänker. Är det något speciellt som får just er två att känna stark samhörighet?
(När jag tänker på er inser jag att min egen "perfect match" kanske levde redan på stenåldern...)
-
Nej 10 år är iofs inte speciellt mycket..jag tänkte mer allmänna råd, just nu letar jag.. är iofs inte låst vid just yngre, men det är nått visst med kvinnor runt 27-35 års åldern ha haAnonym (Jo) skrev 2021-04-01 00:33:52 följande:
10 år yngre är väl ingen åldersskillnad att prata om. Åtminstone inte så länge båda är över 20. Du får väl göra som du gjort med jämnåriga. Svårt att ge tips när man inte vet nåt om hur mycket ni känner varann och vilken typ av relation ni har till varandra nu.
-
Nej 10 år är iofs inte speciellt mycket..jag tänkte mer allmänna råd, just nu letar jag.. är iofs inte låst vid just yngre, men det är nått visst med kvinnor runt 27-35 års åldern ha haAnonym (Jo) skrev 2021-04-01 00:33:52 följande:
10 år yngre är väl ingen åldersskillnad att prata om. Åtminstone inte så länge båda är över 20. Du får väl göra som du gjort med jämnåriga. Svårt att ge tips när man inte vet nåt om hur mycket ni känner varann och vilken typ av relation ni har till varandra nu.
-
Han som tog min oskuld var 19 år äldre. Jag 25 och han 44. Vi var tillsammans i fyra år. Det är fortfarande det bästa sex jag har haft.
-
Ja, alltid blivit väldigt upphetsad av tanken på att vara med en äldre man. Just nu är jag verkligen inne i en sån fas, väldigt låg tröskel för att bli tänd på de äldre män jag träffar.
-
Varför svara i en gammal tråd.
Det finns väldigt många trådar om detta ämne senast. Vilket får mig att tro att det är en snuskgubbe på gång som startar dessa trådar.
Patetiskt. Hitta en kvinna i din egen ålder -
Haha, ja, det är jag som pushar dessa trådar. Och jag är väl snuskig, men gubbe är jag inte.Anonym (g) skrev 2021-07-01 18:18:42 följande:
Varför svara i en gammal tråd.
Det finns väldigt många trådar om detta ämne senast. Vilket får mig att tro att det är en snuskgubbe på gång som startar dessa trådar.
Patetiskt. Hitta en kvinna i din egen ålder
-
Hade en period lite tidigare i uppväxten från 12 till 21 kanske där jag blev kär i mina väns pappa.
Är nog så mycket daddy-issues det kan bli. Jag hade ingen pappa och hon hade så snäll fina pappa. Rolig var han med, smart och snygg. Ställde alltid upp och behandlade mig som en i familjen. Fick åka med dem på olika saker. Men det var ju inte min pappa men det kunde ju bli min pojkvän istället...något sånt tänkte jag kanske. Fast jag kan inte komma på att jag tänkte något särskilt alls, bara var det.
Så försökte på olika sätt få honom att tycka om mig med. Hade vart kär i honom i flera år men började försöka agera på det när jag var 16. Min kompis blev jättesur och slutade umgås med mig, men jag fortsatte ändå. Stalking och värre saker.
Slutade med att jag fick kontaktförbud. -
Oj! Får man fråga vad du gjorde och vad som hände?Anonym (Tyckte det tidigare) skrev 2021-07-01 18:58:02 följande:
Så försökte på olika sätt få honom att tycka om mig med. Hade vart kär i honom i flera år men började försöka agera på det när jag var 16. Min kompis blev jättesur och slutade umgås med mig, men jag fortsatte ändå. Stalking och värre saker.
Slutade med att jag fick kontaktförbud.
-
Massor av grejer. Jag tror jag insåg att jag älskade honom redan när jag var 12. Men gjorde inget åt det förrän 16. Jag började försiktigt med att ge komplimanger, krama honom och försöka visa upp mig inför honom på olika sätt, klädsel beteende och försökte se sexig ut. Hade ingen effekt. Försökte mer grejer utan effekt. Min kompis mamma/pappans fru märkte detta och pratade ensam med mig om att jag borde lägga av. Tog inte till mig det utan tolkade det som att hon var avundsjuk. Men var aktsam med att göra sånt när hon såg. Men ingen effekt på pappan.Karlington skrev 2021-07-01 19:09:44 följande:Oj! Får man fråga vad du gjorde och vad som hände?
Sedan märkte min kompis detta och blev sur på mig. Jag berättade för henne att jag var kär men lovade lägga av och hon förlät mig.
La inte av utan försökte uppvakta pappa med sms, Messenger, mail, han sa åt mig att lägga av, jag gjorde inte det sedan blockade han mig.
Sedan vägrade min kompis att vara vän med mig mer och jag fick inte komma dit. Började stalka honom utomhus, när han skulle till jobbet från jobbet, väntade vid hans bil, försökte på olika sätt övertala honom om att jag älskade honom och vi var menade att vara tillsammans (jag var helt övertygad då om att han älskade mig med och bara jag fortsatte skulle det bli vi).
Vid ett tillfälle då jag gjort inbrott på hans jobb för att försöka vänta på honom där (hade tänt ljus, spridit ut rosblad osv) kom polisen och det blev 3 månader på psyket (LPT) och kontaktförbud. -
Oj! Tack för att du delade det. :)Anonym (Tyckte det tidigare) skrev 2021-07-01 19:32:37 följande:Massor av grejer. Jag tror jag insåg att jag älskade honom redan när jag var 12. Men gjorde inget åt det förrän 16. Jag började försiktigt med att ge komplimanger, krama honom och försöka visa upp mig inför honom på olika sätt, klädsel beteende och försökte se sexig ut. Hade ingen effekt. Försökte mer grejer utan effekt. Min kompis mamma/pappans fru märkte detta och pratade ensam med mig om att jag borde lägga av. Tog inte till mig det utan tolkade det som att hon var avundsjuk. Men var aktsam med att göra sånt när hon såg. Men ingen effekt på pappan.
Sedan märkte min kompis detta och blev sur på mig. Jag berättade för henne att jag var kär men lovade lägga av och hon förlät mig.
La inte av utan försökte uppvakta pappa med sms, Messenger, mail, han sa åt mig att lägga av, jag gjorde inte det sedan blockade han mig.
Sedan vägrade min kompis att vara vän med mig mer och jag fick inte komma dit. Började stalka honom utomhus, när han skulle till jobbet från jobbet, väntade vid hans bil, försökte på olika sätt övertala honom om att jag älskade honom och vi var menade att vara tillsammans (jag var helt övertygad då om att han älskade mig med och bara jag fortsatte skulle det bli vi).
Vid ett tillfälle då jag gjort inbrott på hans jobb för att försöka vänta på honom där (hade tänt ljus, spridit ut rosblad osv) kom polisen och det blev 3 månader på psyket (LPT) och kontaktförbud.
Får man fråga hur det gick när du blev LPT:ad o.s.v.? Kom du över honom? Eller iaf kunde kontrollera beteendet? -
Jag var 21 då. Jag tror (men är inte helt säker på) att det var han själv (eller en kollega) som ringde polisen. De grep mig, tror även de hade kunnat gripa mig för våldsamt motstånd om de velat (jag försökte göra våldsamt motstånd och knuffa mig ut men det gick inget vidare. Den ene polisen bara vände på mig och sa "Nu lugnar vi ner oss litegrann" eller något sånt och på med handfängsel. Lite känslan av att jag var en myra som försökte brottas med en elefant. Sedan direkt till psykakuten. 2 skötare tog emot mig, pratade med en läkare och grät varvat med att berätta att jag vill gå hem nu. Fick inte gå hem utan hamnade på en avdelning med LPT. Bestred det inte, bara nån dag där och jag kände att ja, här skall jag nog vara även om jag inte gillar det. Fick inte ha telefon. Fick inte använda patienttelefonen eller datorn. Vet att andra med LPT får pröva sin sak i länsrätten, men eftersom jag inte bestred LPTn så hörde jag ingenting om det.Karlington skrev 2021-07-01 22:20:19 följande:Oj! Tack för att du delade det. :)
Får man fråga hur det gick när du blev LPT:ad o.s.v.? Kom du över honom? Eller iaf kunde kontrollera beteendet?
Massa otäcka psykfall tyckte jag och var rädd för de andra patienterna. Informerad om kontaktförbud (av vårdpersonalen). Har inte försökt kontakta honom sen dess, och det är nästan 10år sen nu. Tror jag försökt tillräckligt och kopplar att nej är nej nu :/ Drömmer om honom ibland men det är sällan numera. Går på psykiatrisk öppenvård men har inte vart inlagd nåt mer.
-
Ah, så du respekterade kontaktförbudet från första början? Starkt gjort, och bra jobbat med återhämtningen! :)Anonym (Tyckte det tidigare) skrev 2021-07-01 23:02:24 följande:Jag var 21 då. Jag tror (men är inte helt säker på) att det var han själv (eller en kollega) som ringde polisen. De grep mig, tror även de hade kunnat gripa mig för våldsamt motstånd om de velat (jag försökte göra våldsamt motstånd och knuffa mig ut men det gick inget vidare. Den ene polisen bara vände på mig och sa "Nu lugnar vi ner oss litegrann" eller något sånt och på med handfängsel. Lite känslan av att jag var en myra som försökte brottas med en elefant. Sedan direkt till psykakuten. 2 skötare tog emot mig, pratade med en läkare och grät varvat med att berätta att jag vill gå hem nu. Fick inte gå hem utan hamnade på en avdelning med LPT. Bestred det inte, bara nån dag där och jag kände att ja, här skall jag nog vara även om jag inte gillar det. Fick inte ha telefon. Fick inte använda patienttelefonen eller datorn. Vet att andra med LPT får pröva sin sak i länsrätten, men eftersom jag inte bestred LPTn så hörde jag ingenting om det.
Massa otäcka psykfall tyckte jag och var rädd för de andra patienterna. Informerad om kontaktförbud (av vårdpersonalen). Har inte försökt kontakta honom sen dess, och det är nästan 10år sen nu. Tror jag försökt tillräckligt och kopplar att nej är nej nu :/ Drömmer om honom ibland men det är sällan numera. Går på psykiatrisk öppenvård men har inte vart inlagd nåt mer. -
Sådana här berättelser behövs! De kan varna andra att sluta i tid. Jag har en obehaglig känsla nämligen, av att en man tycker att jag har stalkat honom.Anonym (Tyckte det tidigare) skrev 2021-07-01 23:02:24 följande:Jag var 21 då. Jag tror (men är inte helt säker på) att det var han själv (eller en kollega) som ringde polisen. De grep mig, tror även de hade kunnat gripa mig för våldsamt motstånd om de velat (jag försökte göra våldsamt motstånd och knuffa mig ut men det gick inget vidare. Den ene polisen bara vände på mig och sa "Nu lugnar vi ner oss litegrann" eller något sånt och på med handfängsel. Lite känslan av att jag var en myra som försökte brottas med en elefant. Sedan direkt till psykakuten. 2 skötare tog emot mig, pratade med en läkare och grät varvat med att berätta att jag vill gå hem nu. Fick inte gå hem utan hamnade på en avdelning med LPT. Bestred det inte, bara nån dag där och jag kände att ja, här skall jag nog vara även om jag inte gillar det. Fick inte ha telefon. Fick inte använda patienttelefonen eller datorn. Vet att andra med LPT får pröva sin sak i länsrätten, men eftersom jag inte bestred LPTn så hörde jag ingenting om det.
Massa otäcka psykfall tyckte jag och var rädd för de andra patienterna. Informerad om kontaktförbud (av vårdpersonalen). Har inte försökt kontakta honom sen dess, och det är nästan 10år sen nu. Tror jag försökt tillräckligt och kopplar att nej är nej nu :/ Drömmer om honom ibland men det är sällan numera. Går på psykiatrisk öppenvård men har inte vart inlagd nåt mer.
Han svarade mig så konstigt avvaktande och försiktigt på Facebook förut, nu har han blockat mig överallt, hans vänner har också blockat mig (tror att han har fattat att jag går in på hans vänners sidor för att få läsa hans kommentarer, hur han nu kan veta det för jag skriver aldrig något där), och han har tagit bort sin adress från alla adressajter (behöver förstås inte vara för min skull, men jag har en otrrevlig känsla att det är det, han bor i ett land där det inte är offentliga uppgifter), han åkte aldrig till ett internationellt event som han skulle delta i, när jag hade messat att jag skulle åka dit och att vi kunde ses där (han kan i och för sig ha ändrat sig p.g.a. coronan)... det finns mer också.
Så låt oss säga att jag förstår dig! Är man riktigt kär och KÄNNER att man hör ihop med den andre, så är det jättesvårt att inse att han inte känner samma och aldrig kommer att göra det. (I mitt fall handlar det dock om en jämnårig man.)